”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” – om den moraliska uppgiften som imperativ

viviensapfo

Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med  skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.

*

Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.

*

Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:

”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”

Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”

Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.

*

Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.

 

Ja-sägandet

Igår på ett översättarmingel: Är jag väl fåfäng om jag njuter av den där subtila förändringen när namnen Baudelaire och Gourmont faller över mina läppar? Det där lilla omvärderandet av mig i all min ungdom och röda läppstift. Vågar jag säga att det kanske till och med är en viss respekt jag möts av? Och att jag för en gångs skull inte skyggar undan, utan vågar känna lite, lite stolthet. Att ansträngningarna gett mig den rätten?

*

Att jag var där? En del av den nya ambitionen att säga ”ja”. Ja till livet, inte i någon flummig självhjälpsanda eller abortmoståndarmening – utan jag tänker mig den strikt nietzcheanska betydelsen. 2009 producerade jag nog mina bästa akademiska texter under min korta universitetsbana. Jag skrev då följande om Dionysos-begreppet och med det ja-sägandet hos Nietzsche:

Hon [människan] är jasägande, det vill säga hon bekräftar den tragiska filosofin så till vida att hon inte förnekar någon del av livet – och hon vet att genomskåda de lögner man presenterat för henne. Att inte förneka någon del av livet betyder alltså inte att hon okritiskt skall bejaka allt, det som förnekar själva livet ska hon också genomskåda och förkasta. Hon omfattar till varandra motsatta förmågor – hon har förmågan att vara ett och dess motsats. Dessa förmågor kan sedan samexistera och samspela inom henne. Mest centralt av dessa förmågor är förintandet och skapandet – nejgörandet och jasägandet. De förutsätter varandra och går framför allt inte att skilja ifrån varandra. Exempelvis är allt skapande intimt förbundet med smärta: ”För att skapandets lust skall finnas, för att viljan till evigt liv ska bejaka sig själv, måste det också evigt finnas ’föderskans smärta’…” (AS [Avgudaskymning], 5, s. 6) Hon behöver sitt affirmativa jasägande för att acceptera smärtan, och sin nejgörande sida då skapande sker på något annats bekostnad, hon behöver ”lusten att förinta”. Allt detta ryms i bilden av Dionysos som slits sönder och kommer igen.

*

Den personliga tolkningen blir: att kasta sig ut i smärtan. Att våga magplasken – men också låta sig översköljas av bekräftelsen. Att låta sig slitas sönder och fogas samman igen. (Kanske inte helt nitzscheanskt i den sista meningen där, passivformen rimmar illa med filosofen ifråga. Det borde såklart vara: sliter söner och fogar samman – men där är vi kanske inte riktigt ännu.)

Vara översättare?

Så, om detta med att införliva att vara ÖVERSÄTTARE i sin identitet…

Ett tag var detta faktiskt ett yrke jag hade tänkt välja åt mig. I det läget var framtidsplanen dock att genom studier i franska språket vid Stockholms universitet och sedan ett år i Bryssel som Erasmusstudent skaffa mig lämpliga kunskaper i språket och översättningens vedermödor för att så småningom bygga mig en karriär inom sagda yrke. Nu blev det inte så, jag tröttnade ganska snabbt på Franska A, mötte min matematiker, flyttade från huvudstaden till Uppsala och efter en förvirrad avvikare på Historia A tog jag upp mina studier i litteraturvetenskap (vilket nästan gav mig en master i ämnet, bara halva uppsatsen kvar…). Så lade jag översättningsdrömmen på hyllan, även om det mindre varit en dröm och kanske mer en plan, fortsatte att översätta på fritiden för nöjet. Och så, av en lycklig slump kom det sig alltså att jag nu, några år senare, fick möjligheten att ge mig i kast med Baudelaire och plötsligt tycks översättarbanan ligga öppen igen. Kravet för att till exempel gå med i Översättarcentrum är att ha översatt ett verk, vilket då skulle betyda att jag nu är ÖVERSÄTTARE.

*

Kanske är det så att jag alltid kommer att få brottas lite med autodidaktens förbannelse. I ryggen har jag ingen utbildning – bara ett modersmål utan skolstudier och ett nästan livslångt intresse för fransk litteratur. Jag har, nämligen, lite osannolika 352,5 högskolepoäng varav inga är i Franska på högskolenivå (det finns ett gäng poäng i franska förberedande kurser eftersom jag saknade behörighet till Franska A då jag inte läst franska på gymnasiet. Varför inte då? undrar läsaren. Det gavs helt enkelt inte på mitt program på grund av för få sökande.) Kanske skulle jag känt på samma sätt också med all världens utbildning i bagaget – också under mina år på akademin kunde jag få känslan av att vara bedragaren som nästlat sig in och när som helst kunde demaskeras och avslöjas som den bluff han egentligen var. Jag minns en lunch, de andra hade lektorer och docenter, advokater och läkare till föräldrar, och de rörde sig genom korridorer såväl som teorier med en  självklarhet som var mig främmande.

*

Nå men jag tänker (eller intalar mig?) att det i mitt intuitiva förhållningssätt till språket och litteraturen finns en styrka. Något som man inte mekaniskt kan lära sig, men med tiden erövra. Mitt tänkande är annorlunda på franska än på svenska. När jag tänker franska tankar är det inte tankar på svenska fast på franska, om ni förstår vad jag menar. När jag översätter försöker jag således inte översätta utan tänka samma verk, fast på svenska. Därför inbillar jag mig att vem som helst inte kan översätta vilket verk som helst. I viss mån måste översättarens och författarens tänkande överensstämma, jag skulle vilja kalla det för att de delar samma temperament.

*

Frågan är om man inte också borde tala om en besläktad oro, the anxiety of translation. Den yttrar sig på motsatt sätt, nämligen som en misstanke om att det har ”hänt” något under översättningen. Man vill att inflytandet skall vara totalt, att varje betydelsebärande enhet skall få sin motsvarighet.

[…]

Man vill hoppas att ingen kritiker av översatt prosa, eller ännu värre av översatt poesi, kommer oanmäld till översättarens arbetsrum. Där är det sällan särskilt välstädat. På golvet springer prepositionerna omkring och skriker efter mat. I ett hörn ligger en säck cement. Mitt på golvet en gammal Halda. Här finns tröskverk och ångpannor, hålvägar och gånggrifter, liksom det allra senaste inom nanotekniken. Översättaren själv sitter tandlös och mumlande i ett förspråkligt koma, omvärvd av cigarrettrök, ingrodd, orörlig. Esomoftast gör han ett utfall mot tangentbordet, åtrar sig, gnyr i vanmakt, men lyckas ändå till slut knacka in några ord i den skrovliga gnejsen.

Det märkliga är att det ser exakt likadant ut hemma hos författaren.

ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Jag läste med stor behållning Erik Anderssons förtjusande lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som handlar om hans översättningsarbete med James Joyce notorisk svåra Ulysses. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har läst Ulysses i dess helhet (och inte funnit den alls så svår eller jobbig(t modernistisk) som jag trott den skulle vara, utan snarare riktigt rolig och lekfull). Faktum är också att jag dessutom faktiskt har läst Erik Anderssons roman Bengt. Nu var det visserligen i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag läste Bengt, men ändå tror jag att man om man började titta lite på texterna skulle finna beröringspunkter mellan Joyce och Andersson, ett liknande temperament, om man så vill. Därför fanns det en lätthet i arbetet med Baudelaire, jag tror dels att man söker sig till författare som delar ens temperament – men också att läsningen av dem fostrar tanken. Och jag har läst 1800-talets fransmän alltsedan jag tröttnade på att läsa om Vitnos eller Kitty – om inte till och med tidigare: när jag var liten hade jag böcker som skulle lära barn de grundläggande verben, substantiven, adjektiven. En bild illustrerat ordet och sedan förekom det i en mening. När jag nu bläddrat i dessa böcker i vuxen ålder sedan jag hittat dem på min mammas vind har jag kunnat konstatera att redan dessa små exempelmeningar är hämtade ur det franska språkets främsta diktare. Redan då fick jag alltså Baudelaire, Verlaine och Flaubert (m fl) mig till livs.

*

Till slut det största nöjet som också är den största svårigheten med översättningsarbetet är insnävningen av tolkningen som översättaren tvingas till. Emedan den vanliga läsaren kan låta nöja sig med att en passage eller ett ord är tvetydigt eller rent av obegripligt måste översättaren göra det aktiva valet att bestämma sig för en specifik tolkning och sedan finna ord att uttrycka detta på målspråket. Ansvaret är stundom betungande, nöjet ligger i att brottas med en text tills man tvingat sig till att förstå den helt och fullt.