Jag köpte Havsmannen av Carl-Johan Vallgren, ett av få samtida författarskap jag faktiskt följer. När Den vidunderliga kärleken kom läste jag den, och innan dess Dokument rörande spelaren Rubashov. Den sistnämnda var det första jag läste av Vallgren, som jag har förstått det blev den sågad, men för mig var det en stor läsupplevelse. Som liten hade jag mycket svårt att acceptera och förlika mig med 1900-talets historia. Om Adorno undrade hur man skulle skriva dikt efter Auschwitz var min fråga snarare hur man kunde vara människa med förintelselägren också skulle vara en del av det mänskliga. Detta var alltså för mig ingen teoretisk eller abstrakt frågeställning utan ett verkligt problem som man var tvungen att finna någon slags lösning på som skulle göra livet uthärdligt. Och när jag brottades med allt det där så blev Spelaren Rubashov en tröst och en hjälp. Om inte annat så för att jag upplevde det som att boken brottades med samma problem, även om den inte levererade några svar eller lösningar så kunde jag gå i dialog med den och börja formulera om inte svaren så i alla fall frågorna jag ville ha besvarade.
Nå, så sedan dess har jag följt författarskapet och musikkarriären. Läst det som skrivits innan och efter. Och nu senast alltså Havsmannen. Som det påpekats i recensioner och på bloggar så har den här romanen några brister. Det är lite för mycket tell och för lite show, det finns ett trovärdighetsproblem i femtonåringens språk och resonerande, och ibland får jag också känslan av att romanen inte betvingar mig med sin logik. Bra böcker ger en alltid känslan av att romanen måste se ut precis som den gör, att intrigen måste vecklas upp som den gör, karaktärerna handla som de gör. När Romeo för giftet till sina läppar, Julia drar svärdet… Hur hemskt det än må vara inser man att det inte kan vara på något annat sätt.
Får jag ångra mig? Romeo & Julia är egentligen ett synnerligen dåligt exempel. Skådespelet börjar som en komedi och slutar som en tragedi, saknar lite av just den logiken som jag efterlyser här. Nå så men ta Hamlet då. Att Polonius stod gömd bakom draperiet… Poängen är inte att allt skall verka ödesbestämt och deterministiskt – men också slumpen måste följa historiens logik. Inte heller betyder det att historien blir förutsägbar, först i retrospektiv ska den framstå som oundviklig. Andra (lyckligare) handlingsförlopp som man målar upp i sitt huvud ska inte bara kännas fel, de ska kännas sämre.
Hillevi Norburg 