Vardagsfenix

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.