Först: känslan av att det går bra nu. Översättningsuppdraget som snart är klart, nya arbetsuppgifter på Drottningholm och känslan att bottna i sig själv. Sedan: hur lite det är värt, hur jag om jag kunde skulle byta det mot…, hur det betyder ingenting… när man sent på lördagskvällen får ett samtal om sin mamma. Om ambulanser, respiratorer och ett kritiskt tillstånd. Den sex timmar långa bilfärden från Uppsala till Göteborg där allt reducerats till en enda fråga: livet eller…? det andra som är för smärtsamt att formulera, att ens tänka.

Och nu: några dagar senare har stormen lagt sig. Mamma har fått komma hem och det har blivit lite lättare att andas för oss alla. Likväl, man vill inte utmana ödet och börjar för säkerhets skull dagen med en stilla bön om hälsa och snabba tillfrisknanden.