Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är vita med höga klackar och gjorda av finaste kalvskin. Längst fram är de svarta och de har tre remmar med lekfulla blomknäppen. På klappen finns två välkända c:n vända från varandra. Det är inte viktigt. Det måste inte synas att det är Chanelskor. Men det viktigt att det är Chanelskor.
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Jag vill inte ha dem som att jag är sugen på något till middag ikväll. Inte heller som att jag gärna skulle vilja flytta till Stockholm. Eller som jag vill ha kryddväxter på min balkong. Eller som att jag önskar att jag inte blev så blank i ansiktet framåt eftermiddagen. Det är en helt annan sorts vilja; en längtan, nästan ett behov. Jag tänker på de där skorna och det knyter sig i bröstet på mig.
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Att inte ha råd, för det är ju vad det handlar om. Att inte ha möjligheten att kunna tillåta sig en omprioritering i finanserna gör mig gråtfärdig. Gråtfärdig som när jag står i en för trång hiss. Gråtfärdig som när man inser att låset till toalettdörren inte går att få upp. Jo, så är det. Det är klaustrofobi när den är som värst. Den fattiges ofrihet.
*
Då och då konfronteras jag med de här känslorna och jag tvingas att rannsaka mig. Jag har aldrig blivit uppfostrad att lägga vikt vid materiella statussymboler – min bror och jag uppmuntrades till andra värderingar. Ändå har vi båda, lillebror och jag, dragits till exklusiva kläder o dyl. Jag måste ställa mig frågan: den känsla av förtvivlan som Chanelskorna uppväcker i mig är inte resonlig. Man kommer bara så långt med resonemang om bättre kvalité och färre skoköp som dyrbara investeringar. Några tydliga svar kan jag inte ge, bara en vag tanke.
*
Jag antar att den som inte alltid haft det gott ställt kan reagera på två sätt. Antingen genom att hålla i de dyrbara pengarna. Samla dem på hög inför framtida olyckor. Att aldrig låta siffrorna gå i rött. Eller så reagerar man på motsatt vis, man spenderar dem i samma takt som man får in dem. När man väl kan passar man på. Att jag tillhör den senare kategorin förklarar kanske Chanelskorna.
*
Skor från Chanel är mer än ett par skor. Det är inte heller ett tomt, statusfyllt varumärke. Märket är inte till för världens ögon. Det är att unna sig omöjligheten och överskrida sin egen ekonomiska ram. Det ligger ett skimmer över namnet Chanel och detta skimmer har den magiska egenskap att det smittar av sig på ägarinnan. Det är inte märket, det är inte priset. Det är samma skillnad som den mellan att glida fram i en Jaguar eller en Volvo (om än av sportbilstyp).
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är en längtan, en dröm, en stilla galenskap.
Hillevi Norburg 