**
Senast läste jag en förtjusande liten roman av Björn Larsson. Tidigare hade jag läst hans novellsamling Filologens dröm som jag uppskattat. Så när jag skulle välja något att ta med på färden från Pocketshop på Arlanda valde jag en av hans romaner, Drömmar vid havet. Eftersom jag är en oförbätterlig bovaristisk läsare och därutöver känsligt lagd rördes jag till tårar både en och två gånger.
**
Stycket här nedan fastnade särskilt. Inte för att det är remarkabelt mycket bättre än andra stycken i boken, utan för att jag fann dem tala till mig personligen och den uppgift jag står inför. Så långt från alla litteraturvetenskaplig praxis man bara kan komma är att dra fram sin egen personliga upplevelse. Att bryta ut ett stycke ur texten och sätta det i en helt annan kontext än ursprungstexten, att lägga det i det färgbad som är läsaren. Att förvränga innebörden till en annan, låta orden handla om något annat än det de handlar om i romanen. Inte för att tolkningen har stöd i den övriga texten, utan för att den har stöd i dig. Likväl.
**
(Som parantes kan nämnas att det knappast är ett ovanligt fenomen sett till den hela läsande befolkningen. För den enskilde läsaren är sådana ögonblick mer sällsynta. Om man inte som var vanligt under antiken och medeltiden slå upp en bok på måfå, Aeneiden eller Bibeln, och läsa en rad eller två som en profetia för dagen. Bästa exemplet i våra dagar är kanske horoskop som dock skiljer sig i det att de skrivs för detta ändamål.)
**
”Med en erfarenhet som Peter Sympsons var det vanligtvis inga större svårigheter att bortse ifrån ytan, att åtminstone för en stund göra sken av att den inte fanns, för att sedan låts sig sjunka mot stenens kärna. Men just med de klaraste och blankaste ädelstenarna, de vars slipning var så perfekt att man inte kunde upptäcka minsta orenhet ens med lupp, just de stenarna var också de i vilka det var svårast att sväva. Ögat hade inget stöd i stenens mitt, blicken mötte inget motstånd och det krävdes stor koncentration för att plötsligt inte bara se genomskinlighet.”
**
Och jag tänker att ja, precis så är det för mig just nu. Jag läser mitt uppsatsämnes juveler till dikter och faller igenom. Det finns inget fäste för blicken, inget att ta tag i. Det överväldigar och det kastar omkull den ovarsamme läsaren. Två saker kan jag göra. Jag kan släppa allt, kapitulera inför dikten. Sväva tyngdlös i dess mitt utan egna tankar, utan analys. Eller så behöver jag ett verktyg, något som kan precisera blicken – en utgångspunkt. Jag tänker mig att jag vill både och. Kapitulera men ändå registrera.
**
Nu när jag läser om utdraget och mitt eget resonemang slår det mig att man skulle kunna (Gud förbjude!) läsa det som att det perfekta kanske inte är att eftersträva. Att det behövs någon liten orenhet för att det ska bli intressant. Pas du tout! Inte alls! En sådan estetisk skulle jag inte skriva under på. Det är måhända svårt att hitta den punkt där man finner sig svävande i ädelstenens mitt, likväl är det den mest fullkomliga av upplevelser.
Hillevi Norburg 