Har jag blivit dummare?

Under min vistelse här i Paris ha jag återupptagit arbetet med en roman jag påbörjade i höstas hemma i Uppsala men som under den omänskliga arbetsbördan studierna innebar inte hann färdigställa. Jag har väl en tredjedel råmanus klart i dagsläget. Då jag besökt hemlandet och min mor och hennes sambo sedan varit besök lades arbetet på is under ett par veckor. I dagarna har jag ägnat mig åt att städa min hårddisk, inte minst få ordning i mina virtuella research-anteckningar och skriva in dem i dokument ordnade efter eror och teman. Exempelvis har jag numera ett textdokument med alla detaljer om tåglinjer mellan Frankrike och Belgien under andra hälften av 1800-talet. Jag har också samlat på mig ett väldigt bildarkiv som jag dock inte städade utan blott separerade från mina privata fotografier. (Nödvändigheten att skaffa en extern hårddisk och göra någon form av back-up känns mer och mer brådskande. Om datorn kraschar, hur många timmars arbete kommer inte gå förlorade?) Under detta städande snubblade jag också över andra textdokument, fragment till framtida romaner. Små texttablåer och diktrader som fått samla damm ett par år. Insikten kom omedelbart och utan nåd. Det brukar sägas att man idealiserar sina tidigare skriverier, det man upplevde som gudabenådat i tonårsåren är några år sedan mest pinsamt. Döm då om den förfäran som kom över mig när jag såg att dessa fragment, skrivna när jag var runt tjugo, är så mycket bättre än det jag arbetat ihop idag när jag närmar mig tjugofem. Det är inte blott stilen som degenererat, även om det är det som först slår ögat, utan även innehållet. Det är förtjusande små filosofiska resonemang, när producerade jag sist en filosofisk tanke? Det är referenser och subtila allusioner till författare och verk jag idag nästan måste slå upp för att kunna förstå och ta till mig. Har jag slutit mig kring mig själv? Var finns glädjen i att läsa de gamla mästarna och skamlöst väva in deras visdomar i mina texter? Har jag glömt dem alla?

Jeanne, mon amour

Paris när hon är som vackrast hittar du inte vid de stora monumenten. Du är för van vid vyerna, har sett dem minst en miljon gånger på vykort, filmer, böcker, etcetera. De är för stora, de övermannar ditt stackars sinne och du kan inte njuta dem i deras monstruösa storhet. En detalj här och var möjligen, en harmonisk valvbåge, ett blankt fönster. Jag har en alldeles egen vy i den här staden. Den vackraste av dem alla, och jag ser den nästan varje dag.

*

Du går in mot Paris längs rue Patay, alldeles i 13e arrondissementets utkant. Det är morgon och vid de små serveringarna håller man på att ställa fram stolar och bord på trottoaren. Grönsakshandlaren har redan ställt fram sina grönsaker. Men tänk dig nu för all del inte detta som den pittoresk liten parisgata, vi är inte på rue Mouffetard, utan i utkanterna. Här är slitet och på gränsen till ruffigt. Husen är ömsom sekelskiftes, ömsom nybyggnationer i betong. Du går upp för den lätt sluttande backen och höjer blicken från asfalten. Där, rakt framför dig, som en hägring dyker hon upp. En kyrka, varken stor eller liten, men på vad som känns som ett väldigt avstånd. Gatan du går tillåter dig att se henne och för varje steg du tar ser du lite mer av henne. Hon är döpt efter jungfrun av Orleans; Jeanne d’Arc. Det är som ett fönster in i en svunnen tid. Eftersom kyrkan ligger på ett litet torg badar hon alltid i ett annat ljus än det som råder på gatorna mellan de höga husen. Det är som om det ligger ett ständigt dis över henne, som om hon är en teaterkuliss någon ställt upp vid gatans slut. Varje dag ser hon lite annorlunda ut, ibland skimrar hon i rosa, ibland i blått. Ibland har hon samma dystra blygrå färg som himlen över henne. Om du varit impressionist skulle du ha uppvaktat henne som Monet uppvaktade katedralen i Rouen. Men Jeanne är inte överväldigande som monsieur katedralen; hennes skönhet anspråkslös och förtjusande där hon kokett vänder dig ryggen vid gatans slut. Få är dem som lyfter blicken och skådar hennes skönhet. Hon är din alldeles privata älskarinna.