Jo jag vet, mer en månads frånvaro är för länge, i internetsammanhang är det rent oförlåtligt. Det ska vara en helst fler uppdateringar om dagen. Men det är ju denhära uppkopplingen ni vet, den är inte alls med på noterna. Och sen är det annat också.
Annat som att det är en rätt speciell upplevelse att sätta sitt liv on hold. Så är det kanske inte, så ska man kanske inte tänka. Kanske är livet ett mer ett ständigt flöde och Paris samma sak som Uppsala eller Stockholm. Men det känns inte så. Det känns som att mitt liv, mitt riktiga, finns kvar därhemma och när jag flyttar hem om några månader trycker jag på play och så börjar det igen, går framåt, obönhörligt. Men här, i Paris, är jag i en tidslucka där jag inte åldras där allt står still. Annorlunda hade det varit om jag packat mina väskor för gott, sagt so long Sverige vi mötas kanske någon gång igen. Ingen paus, bara att bygga upp ett nytt liv från grunden. Här bygger jag inte, jag tänker. På livet därhemma och på den jag blivit där. Distansen skärper blicken och valmöjligheterna breder ut sig. En masterexamen eller hoppa av? Hem till Stockholm eller ett Uppsala jag ännu inte riktigt hunnit lära känna? Tankar som fanns innan, men som nu skärps – invaderar sinnet. Och i dimman där framme; 25-årsåret som närmar sig med stormsteg. Att passera kvartsekelsgränsen, det är den egna dödligheten som andas en i nacken. Påminnelsen om att tiden går, går snabbare och snabbare. Och att ingen tid är sig lik.
Så tankar och försök till beslut. Studier också, en uppsats som vill bli skriven. En uppsats som tar nya riktningar varje gång jag jobbar med den. Jag har inte skickat något till handledaren ännu, först nu börjar den på allvar ta form. Jag trodde jag skulle skriva om ett helt författarskap. Det ser ut som om det bara blir en dikt. En dikt som rymmer hela författarskapet. Jag läser den en gång om dagen, lär mig den långsamt. Ser på allvar fram emot att sjunka mot dess djup och öppna dess dörrar.
Och det egna skrivandet. Men om det talar vi icke.
Hillevi Norburg 