Efter att ha gått vilse en stund hamnade vi av en slump framför Musée Rodin och då det var soligt och fint bestämde vi oss att gå in. Det var gratis för studenter under 25 så vi promenerade in. Vi gick först in i huset och tittade på byster, händer etc i olika material. Jag kände en viss besvikelse då jag trott jag skulle tycka bättre om Rodins statyer. Men jag fann dem, i brist på bättre ord, klumpiga. De påminde om de människor man ser i tavlor av Matisse. En speciell, stiliserad, kroppstyp som inte riktigt tilltalar mig. Jag föredrar slankare siluetter. Det var dock häftigt att se dessa muskulösa kroppar, förvrängda, häva sig upp ur marmorblocken. Och statyerna av Paolo och Francesca, den kändaste kallad Kyssen, var riktigt fina. Det fanns en spänning mellan de två kropparna av sten, återhållen passion som för ett ögonblick tillåts blossa upp och som vi vet, kommer att skänka de älskande en evighet i helvetet. I övrigt är verk såsom Tänkaen, Borgarna i Calais och Helvetesporten imponerande men inte drabbande som Kyssen. I övrigt var den stora behållningen också själva huset som museet låg i och parken omkring. Huset heter Hôtel Biron och är ett mycket elegant bostadshus från 1700-talet. Mycket nyklassicistiskt och huvudsakligen inrett i vitt med höga fönster och kolonner. Men inte så stort som offentliga byggnader tenderar att vara, mer en förtjusande liten villa. Och sedan en vackert komponerad trädgård. En park bakom murarna mitt i Paris. Det var som om vi inte längre var i staden, eller snarare som att man stigit in i en gömd liten värld.
Hillevi Norburg 