När jag vaknade idag satt en väldig duva på den franska balkongens räcke utanför mitt fönster. Det var inte blott dess storlek som skilde den från sina artfränder utan även dess färgsättning. Den vanliga stadsduvans mjuka grå var hos detta exemplar mörkare; djupt stålgrå som gränsade till svart. Och dess ögon var, jag svär!, lysande röda. Till en början verkade den inte medveten om min närvaro utan blickade in i rummet ur olika vinklar med ryckiga fågelrörelser. Trots sin monstruösa uppenbarelse som minde om sändebud från det hinsides framförde den intet meddelande. Inga ”nevermore” ekade i mitt tomma sovrum. Till sist tycktes den upptäcka mig och fångade min blick. Hur lång tid jag fann mig fastlåst i denna blick vet jag inte. Min frihet vann jag vid en ofrivillig och kattlik rörelse som fick duvan att flyga bort.
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hillevi Norburg 