Dag: 13 mars, 2010

Om Carnavalet kan sägas att det är gigantiskt. Dessutom är tavlorna inte speciellt luftigt hängda utan man har snarare valt att utnyttja utrymmet maximalt. Och då menar jag maximalt. Trapphusen är fulla av tavlor. Vi hittade till och med en liten servicegång som inte ledde någonstans med några ensamma landskapsmålningar. Detta får till följd att man bombarderas med intryck och det är fullkomligt omöjligt att ta till sig allt. Det är dessutom uppbyggt som en labyrint så man tappar helt uppfattning om vilken våning man är på och åt vilket håll man ska gå för att gå dit man vill. Utöver detta är det inte hängt så att man kan gå i kronologisk ordning. Man står framför en tavla av Napoleon och i nästa ögonblick är man i ett rum med stenstatyer och yxskärvor från gallisk tid. Med detta sagt är Carnavalet ändå fantastiskt. Man får bara gå dit flera gånger och bestämma sig för vad man tänker se, och inte spendera två timmar där som vi gjorde. Höjdpunkterna för mig var nog att se Prousts rum, ett rum iordningställt med hans tillhörigheter sådant det sett ut, en balsal från sekelskiftets New York (som tydligen hämtats hit) med fantastiska målade väggpaneler som gav en illusionen av att vara i ett märkligt och mörkt fantasilandskap, och sedan såklart: entrén till monsieur Fouquets butik i art nouveau-stil gjort av Alphonse Mucha. Jag har tidigare sett den på bilder (som den Mucha-fantast jag är) men det var något helt annat att stå där i verkligheten. Det var så att jag liksom tappade andan och ögonen tårades för det var så vackert. Låt mig förklara. Art nouveau är som bekant ett överflöd av organiska former, slingrande växter etc. Räta vinklar lyser med sin frånvaro. I en målning gör sig sådana dekorativa växtslingor såklart mycket bra, också ett foto av en sådan interiör lurar ögat och man associerar om än omedvetet till den tvådimensionella bildkonsten. Det går helt enkelt inte att återge intrycket ett sådant rum ger. Där alla former är mjuka, träet i möblerna härmar det verkliga träets och man får nästan intrycket av att ha att göra med levande snarare än döda föremål. Om jag ska göra en populärkultursreferens var det närmast som att ha somnat och vaknat i alvernas rike, typ Riverdell eller Lothlorien. Och när jag blott var ett litet flickebarn var drömmen inte att gå genom garderoben och hamna i Narnia utan att få leva i en plats som just Riverdell. Funktionalism existerar inte i art nouveau; det är framför allt dekorativt. Jag har aldrig sett något liknande, det är en utstuderad fantasi – en dröm.