Fragment II

de Vincour svarar:

Å älskade, du måste finna mig. Du måste visa att du känner min själ och att du är den enda för mig. Jag skulle kunna lära, och du längta att se förbi de stängda dörrarna. Jag vet det, jag vet det! Så kom då, älskade, vagga mig trygg mot ditt bröst. Kom, förena mig med ditt hjärtas skuggor. Men redan nu, jag känner det djupt i mitt inre. Jag är för evigt bunden vid dig. Kan detta vara en lycklig dröm? Hur kan jag ständigt och till synes på nytt övertygas om att det är för dig allena jag lever? Som om mitt tidigare liv aldrig varit. När din ljuvliga gestalt uppenbara sig flyr var tanke jag någonsin tänkt. Mitt skarpa intellekt, min stolthet: borta! Jag börjar vänja mig vid den här drömmen, och kanske är det vansinne. Bara ljuvligt vansinne. Men det är allt jag har kvar. Å älskade, förvandla den verklighet jag nu lever, gör drömmen verklig. Allt jag har att erbjuda är mig och mitt namn. Tror du inte jag vet det? Kan det räcka? Säg att det gör det. Ta mig nu, gör mig till din och jag är nöjd. Jag skulle återfå tankens klarhet vart min levnadsväg än bär mig, vore det så de mest främmande av stränder. Men mitt hjärta, allt vad känsla heter, med dem är jag bunden vid dig.