Dag: 8 februari, 2007

Publicerat den

Mardrömmar och Bob Dylan

De senaste nätterna har jag ansatts av mardrömmar av varierande obehaglighetsgrad. Imorse vaknade jag kallsvettig efter att ha haft den värsta hittills. (Jag kan avslöja att den mildaste handlade om att inte kunna välja en rätt på en kinarestaurang och därför tvingas beställa halvlagade vildsvinstekar varvid jag fick någon slags panikattack.) Vad jag drömde nätterna innan och just inatt är så obehagligt att jag inte förmår nedskriva det här. Jag undrar vad som förorsakat dessa onda drömmar, jag drömmer nämligen vanligtvis väldigt sällan mardrömmar. Kan orsaken vara att jag den senaste tiden sett ganska mycket på olika kriminalserier? Eller är det något helt annat?

Hur det än ligger till har jag alltså sovit dåligt hela veckan och idag var jag helt slut. Jag tillbringade nästan hela dagen i sängen med en bok och några tidskrifter. Avbröt bara för att träna någon timme och gå till Konsum. Men jag är fortfarande trött! Jag hade verkligen tänkt få mycket skrivet idag. Igår prövade jag att leka lite och skrev en text utifrån en Bob Dylan-låt. Resultatet blev de Vincours svar till Justine här nedanför. På något sätt kändes det nästan fel. Får det verkligen vara så här roligt och opretentiöst? Visst kan och får det vara så, det blir ju rätt bra ändå.

Guldstjärna till den som kan lista ut vilken låt det är som ligger till grund för texten.

Publicerat den

Fragment II

de Vincour svarar:

Å älskade, du måste finna mig. Du måste visa att du känner min själ och att du är den enda för mig. Jag skulle kunna lära, och du längta att se förbi de stängda dörrarna. Jag vet det, jag vet det! Så kom då, älskade, vagga mig trygg mot ditt bröst. Kom, förena mig med ditt hjärtas skuggor. Men redan nu, jag känner det djupt i mitt inre. Jag är för evigt bunden vid dig. Kan detta vara en lycklig dröm? Hur kan jag ständigt och till synes på nytt övertygas om att det är för dig allena jag lever? Som om mitt tidigare liv aldrig varit. När din ljuvliga gestalt uppenbara sig flyr var tanke jag någonsin tänkt. Mitt skarpa intellekt, min stolthet: borta! Jag börjar vänja mig vid den här drömmen, och kanske är det vansinne. Bara ljuvligt vansinne. Men det är allt jag har kvar. Å älskade, förvandla den verklighet jag nu lever, gör drömmen verklig. Allt jag har att erbjuda är mig och mitt namn. Tror du inte jag vet det? Kan det räcka? Säg att det gör det. Ta mig nu, gör mig till din och jag är nöjd. Jag skulle återfå tankens klarhet vart min levnadsväg än bär mig, vore det så de mest främmande av stränder. Men mitt hjärta, allt vad känsla heter, med dem är jag bunden vid dig.