Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.
Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.
Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.
Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?
Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.
Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.
Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.
Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.
Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.
Tid har gått, det har varit semester. Det var underbart, men också utmattande. Jag längtade hem till rutiner och mina böcker. När vi packade lade jag ner en pocket i väskan, funderade på om jag skulle ta två. ”Vad gör hon?”, tänkte min man. Mycket riktigt, knappt en rad har jag läst. Vi åkte den 20 juli och sedan dess har vi varit på vägarna, hälsat på familj och vänner. Kusinerna från Belgien kom med en fläkt av kontinenten och flandriska kyrkor – jag längtade dit. Vill visa maken och barnen min barndoms landskap, låta dem smaka sockriga bakverk och se smulorna fastna i leende mungipor. Med A halkade jag för ett ögonblick tillbaka till ett annat, dekadentare liv med för mycket vin och förtroliga fyllesamtal. Nej, så kan det inte gå till längre, jag är mamma nu, jag vill inte missa nattningar, jag vill inte vara sådan inför dem.
Vi bodde hos min mamma, det var solheta dagar och bad i Bergsjön efter promenad upp för berget och genom trollskog. Det var gråmulna dagar som mörknade och blev svarta och stålblanka nätter. När barnen somnat drack vi te och pratade. Vi gick till lekplatser, vi hade picknick med cava och riktiga glas. Vi gick och handlade, jag bar min son på ryggen i sele. Det var svettigt, men allt var ändå lätt.
Några dagar åkte vi över till Skagen; jag ville se haven mötas, jag ville gå i ett annat ljus. Vi upplevde alla väder: regnet och vinden och till sist solen. Att vara vid havet – haven – och den öppna horisonten var underbart. Vågorna och molnen dramatiska och ombytliga. Min son ville gå vid strandkanten, de små fötterna traskade i vattnet. Varje våg till barnaglädje och skratt. Min dotter sov i selen med huvudet lutat mot mitt bröst. Det var en fullkomlig stund, en sådan man gömmer i sitt hjärta att plocka fram dagar när allt känns tungt eller likgiltigt. Allt av Skagen ville jag sluka: brödet och korven, fisken och vinet, hortensiorna och de gula husen, lyxbilarna och Skagenmålarnas tavlor, min sons glädje över ett övergivet tågspår, min mans leende på en uteservering. Spara det, minns det nu. Dottern som i ett oövervakat ögonblick äter en näve sand, sonens upptäcktsfärder bland sanddynerna, en perfekt panerad fisk. Horisonten, ljuset, vattnet.
Vi kom tillbaka, träffade min bror och hans familj: kusinerna lekte. Min dotter blev förkyld, sedan jag. Först i Stockholm, där vi vaktade ett hus med tillhörande katt åt en väninna testade min man som nu insjuknat efter min son – båda med betydligt kraftigare symptom än familjens kvinnliga familjemedlemmar. Och jovisst: covidtestet var positivt.
Vi var i huset, det var sommar och varmt. Mina barn lekte, jag lagade mat, torkade av ytor i köket, lyssnade på en ljudbok. På natten kom katten och lade sig hos mig och barnen, den spann som ett lyckligt minne om en annan slags gemenskap än den jag över nu med min lilla familj, den mellan djur och människa. Återigen sörjde jag över min mans allergi, att vi inte kan dela tillvaron med en liten katt.
Vi åkte vidare, en snabb mellanlandning hemma i Uppsala och därefter tåg till Linköping och min pappas Svartmåla. Ett annat landskap, svensk sommaridyll. Långt från Bohusläns granitklippor och salta vindar, istället: stora ekar och lövsalsvalv, en inbjudande insjö med mjuk sandbotten och småfiskar som kittlande silverpilar. Min son gick barfota hela dagarna, hade små egna barnaprojekt för sig, hemliga för alla utom han själv, han lekte med sin morfar. Min dotter tog semesterveckorna att träna på balans och kryptag: imorse reste hon sig upp mot ett bord för första gången. Hon är inte längre kvar där man sätter ner henne. Hur gick tiden så fort?
Så kom vi hem till slut, efter nästan fyra veckor på vägarna. Vi har lärt oss en del om planering och om att resa med små barn, om varandra och om oss själva. Förtroligheten oss emellan lutar oss mot varandra. Den 13 augusti firar jag min Sanna Namnsdag, jag borstar ut håret och byter bohemiska sommarklänningar mot tajt och figursytt. Vi går in till stan dricker Bellinis och äter brunch, på caféstolarna i värmen kan man nästan inbilla sig vara på en italiensk piazza. Det är ljuvligt och som en föraning, ett löfte om ett nytt liv som väntar runt hörnet. En höst återstår, sedan: Medelhavet.
Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.
Med dagens eskalerande corona-kurva och en samtid som känns allt mörkare tänkte jag bjuda på ett av de längsta och föra oss till Venedig med minnet av vår förlovningsresa.Det känns som att idag är en dag som kräver lite eskapism.
Venedig
Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna landa i Venedig. Klaustrofobin, att inte kunna dra i nödbromsen och lämna fordonet. Efter en skakig tur på tjugo minuter kunde vi gå ner i Bologna istället. Det luktade regn och den där typiska, omisskännliga doften av italiensk väta. Och så fick vi se universitetsstaden med sina arkader också. Under valven fanns skydd för regnet och om man hade varit på det humöret hade man lekfullt kunnat säga något om att det var som att promenera i en dikt av Tomas Tranströmer. Lunch på en liten trattoria och sedan tåget mot nordöst, så mycket behagligare än flygbolagets chartrade bussar med oroliga, stressade svenskar. På bron ut mot Venedig hade regnet suddat ut alla konturer, omöjligt att avgöra var hav slutade och himmel tog vid. En disig Turner-värld i mjölkiga gråskalor målade i akvarell. Någon liten kobbe med några tuschstreck till träd. Som man var på väg ut i ett väldigt intet, in i målningen bortom det abstrakta landskapet. Till det vita arket och in i något slags ofödelsens tillstånd. Som ett Atlantis, som ett Lyonesse som reser sig ur havsskummet anade man plötsligt staden som en liten gråare skugga. En antydan till rött tegel, och så en bangård: vi var framme.
Att stiga ut ur tågstationen och hamna vid Canal Grande, inse att javisst, det är på riktigt. Där är kanalen och båtarna och gondolerna, det är på riktigt. (Och sedan, efter ett par dagar, börjar man tvivla, är den verkligen inte bara en fantasi, den här staden?) Hotellet låg på Lido, det var dit vi tog vaporetton, gick ner i dess buk, såg ingenting av staden. Den där första kvällen: vi korsade den långsmala ön, lämnade lagunen bakom oss och slogs av adriatiska havets salta vindar. Det finns ingenting så melankoliskt och underbart, ingenting så genuint europeiskt, som en kontinental badort off season. Övergivna stränder, stängda hotell där sekelskifteslyxen långsamt flagnar bort. Lager på lager av skratt och solstänk som bara accentuerar hur övergiven platsen är nu. Som att se på en människa som sover, känslan av en intimitet som man måste vara mycket varsam med, så sårbar som den sovande är.
Det var först dagen därpå, den första morgonen, när gardinerna drogs undan som man såg staden. Solkatter i vattnet och den sagolika siluetten. Sedan lades intrycken på varandra. Markusplatsen, en Bellini på Harry’s, promenader i trånga gränder, ett besök i en spetsbutik inrett som ett litet kapell, Rialto-bron, Markuskyrkan. Kyrkor jag inte minns namnet på, torg och gränder. Tipset jag fått innan vi for var att gå vilse, vi gick vilse. Vi gick fel och vi gick tillbaka, vi såg och vi lyssnade på kanalernas suckande. Vi dök ner i grändernas mörker och styrde mot kanalernas ljus.
En vecka var vi där och vi såg museerna: Bellinis madonnor på Accademia och all trompe l’oeil på Ca’Rezzonico, vi gick till Dogepalatset och det som en gång varit Luisa Casatis palats och idag är Peggy Guggenheim-museet. Det var ändå svårt att greppa det förflutna. Jag försökte se Luisa med sina tama leoparder på månskenspromenader runt Markusplatsen, se de överdådiga festerna i hennes palatsruin, den stora boaormen som ringlade i gräset eller låg om hennes midja, beströdd med bladguldspulver. Men detta att det är turister som strömmar i stadens blodomlopp… den kändes för mig som teaterkuliss. Som att symbolen tömts på mening, mumifierats. Jag var där, men fick ingen relation med staden eller dess historia.
Några stunder som glittrade till. En utflykt till Burano med ny hatt och äntligen lite behagligt väder. En värld av färgglada dockhus, men med tvättlinor och verklig tvätt på tork mellan husen. Ungdomar som åt glass vid en kiosk nere vid vattnet. Att dricka friskt och billigt vin i en trädgårdspaviljong på ön intill ett stenkast från en 800-tals kyrka med bysantinskt outgrundliga Madonnor mot guldmosaik. Ett plötsligt regn på Lido och en liten bar där vi serverades friterad och salt bläckfisk med ett glas rött trots att köket egentligen var stängt. Promenaden tillbaka till hotellet när solen kommit fram igen, längs en öde strandremsa och prunkande försommargrönska. Söndagsmässan som också var ett barndop, kyrkan full av släktingar och församlingsmedlemmar. Det var enkelt och lätt, folkligt och varmt – som det jag upplevde i Parma och Rapallo när jag började gå i mässan regelbundet den där italienska hösten 2017. En kyrka som fylldes av lovsång och tro, den djupa glädjen i att det nu är min kyrka. Fisken vi åt på Lido, vit och mjäll, och pastan i bläckfiskens bläck som färgade läppar och tunga alldeles svarta. Dagen då stormen rasade och vi stannade i vårt rum med en flaska vin, charkuterier, oliver och varsin bok.
Jag antecknar för min egen skull, innan ögonblicken bleknat och faller i glömska. Försöka hålla kvar smaken på tungan ett litet tag till, sluta ögonen och minnas känslan. Ljudet av mina mjuka skor mot regnvåt asfalt. Att hitta Lidos kyrkogårds murar och försöka hitta också dess portar. Komma till den nya delen och där klättrade den mer äventyrlige av oss upp på en stege och såg en hemlig, avstängd och övervuxen del. Ett varv runt kyrkogården ledde oss till den judiska begravningsplatsen och den äldre delen av kyrkogården med sina kors, monument och mausoleer – men ingen ingång till den dolda, övergivna. Vi klättrade upp på en låg mur och såg den, skeva gravstenar i högt gräs mellan träden. Lite närmre varandra nu eftersom en delad hemlighet, även om den är någon annans, alltid för samman.
En av kvällarna somnade jag redan vid åtta, och vaknade först vid åtta morgonen efter. Tolv timmars sömn, avslappnad och loj – spänningen och arbetet som släppte sitt grepp om mig. Och ändå var jag inte helt harmonisk denna vår förlovningsresa. Som ett nervöst drag vid munnen, en rynka mellan ögonbrynen som är lite för djup, ett leende som är lite för stelt. I den italienska solen blev ärrvävnaden tydlig. Det är lätt att älska, det är lätt att ge sig – men för mig svårt att våga tro att han alltid kommer vilja ta emot den gåvan. Att detta ”för alltid” är att lita på.
Men när jag blir skygg smeker han mig tills allt är stillhet och tillit i mig igen.
Att resa ensam och utan sällskap är att bli medveten om sina konturer. Här slutar jag och här börjar världen. Utan skyddet från tvåsamheten upplever man allt i fullfärg, alla intryck sugs upp av ett nästan hudlöst kött. Inga kompromisser, inga planer, inget ansvar för en annan – gå planlöst i gränder bara för att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Ramla över en kyrka som man inte vet något om, hänföras, gå vidare och slå sig ner i solen på en servering och dricka ett glas kallt vitt vin. Möta främlingars blickar, vidöppen och oförskräckt.
Och Italien! Herregud, Italien! Allt smälter i solgasset; kvar under den franska himlen blev alla åtaganden, alla plikter. Jag är liksom långt ut i fingertopparna, akut medveten om min kroppslighet, att också jag är ett ting i världen. Mitt inre vagt och ombytligt: mer en känsla än tankar. Man blir självisk Italien; det passar mig utmärkt, jag har alltid varit självisk.
Det är så lätt annars, när man tillbringar mycket tid ensam och/eller i texternas värld att man kröker sig om sig själv, en hopringlad orm som slår knut om sig själv, stelnar, hittar inte ut mera. Så, ut i världen. Bevisa för sig själv att man kan sätta sig i relation till de andra tingen, att man klarar av det. Ormen sträcker ut sig, solen speglar sig i de blanka fjällen och hon blir snabb och smidig.
Jag tog tåget från Lyon, bytte tåg och station i Turin, fortsatte till Genua – bara en kvart att byta och fel datum på biljetten, köpte ny, hann. Tåget rullade ut och plötsligt, där!, en första skymt av Medelhavet. Så länge sedan jag såg havet, så länge sedan jag såg just det havet, det vackraste av dem alla. Kalla mig sentimental och lättrörd, men tårar fyllde mina ögon till bredden, rann. I bröstet hörde jag mitt hjärta sjunga och sjunga och sjunga. En dryg halvtimme senare efter en slingrande färd som fick en att tappa andan längs kusten: Rapallo.
Det var inte svårt att hitta hotellet och jag visades till en liten munkcell utan ordentligt fönster. Det gjorde mig inget. Med bultande hjärta föll jag ner på den italienskt hårda sängen, i mig pulserade: äntligen, äntligen, äntligen. Jag fräschade upp mig, lade nytt smink och bytte klänning; trots hettan valde jag en ”den lilla svarta” för när det kommer till klädval har jag alltid varit något av en rebell. På läpparna ett nytt lip balm från YSL som min svägerska rekommenderat, färgen utvald av damen på Printemps och perfekt för mig, för mina läppar, lagom mycket färg. En svag och frisk smak varför hela den här resan i mitt minne alltid kommer att smaka vagt av citrusfrukt och lukta av parfymen Mon Paris.
Och så var jag plötsligt där; på strandpromenaden rullade en svag bris in från vattenvidderna. Lukten av salt och värme, havets azur och himlens kungsblå baldakin. Husen i pastell som klättrade upp mot gröna kullar, berg och hav – så mycket skönhet är svårt att bära. Annars, Rapallo, litet och sömnigt. Aldrig att jag sett så många pensionärer på en och samma gång. Övriga besökare: någon enstaka barnfamilj. Men hellre det än festande ungdomar, tänkte jag och lutade mig mot strandpromenadens räcke, slöt ögonen och försökte inpränta känslan av havet för att bära det med mig för evigt och alltid.
Längs promenaden gick jag, min hud glödde av solen och manliga blickar. Jag ville vara något slags Anita Ekberg i La Dolce Vita – släppte ut mitt hår och satte mig på en servering som hängde ut över vattnet. Vågor som slog in, skvätte lätt över mina sandaletter. Musslor, vitt vin, en espresso så stark att den fick mitt huvud att snurra. Tillbaka på en bänk på strandpromenaden väntade jag in skymningen och såg alla färger djupna, himlen i en nästan omöjlig blå nu. Om livet, tänkte jag, kunde vara som den här stunden, alltid och jämt. Medelhavsnatten så smeksam och sinnlig; jag så smeksam och sinnlig.
Jag åt bara melon till frukost. Äntligen har jag tagit tag i den ätstörning jag försummat i så många år. Framför spegeln betraktar jag mitt ansiktes nya, skarpare drag. Jag ser på en midja som definieras mer och mer; magens, lårens rundning mer klädsam nu. Vackrare, och kvinnligare nu. Känslan av hunger nästan erotisk eftersom kroppslig brist och längtan alltid är erotiskt.
Det regnade inte som väderleksrapporten förebudat, inte heller åskade det. Men vinden var för våldsam, inga båtar gick. Istället gick jag upp till tågstationen och köpte efter lite förvirring en biljett till Cinque Terre och Vernazza. Ännu en tågfärd i ett vykortslandskap. I Sestri Levante (detta land där alla namn är poesi eller en, om än hård, smekning!) bytte jag tåg och fortsatte söderut. Till Cinque Terre och dess fem små byar går inga vägar: man får tåg eller båt. Byn jag valt, den som skall vara den vackraste, var Vernazza och redan på tågperrongen insåg jag nu var i Tom Ripley-land. Denna min favorit av filmer, jag rättade till solglasögonen och gick ner till hamnen.
Fortfarande inget regn, moln på himlen dock, ett annat ljus – lite gråare. Men ändå sol, sol, sol. Jag promenerade lite på måfå, besökte en kyrka. Dess enkla högtidlighet, en verklig fiskelägerskyrka, berörde mig. En kyrka för mödrar och hustrur att samlas i när vågorna går höga därute, så många uppriktiga böner som ekade mellan de nakna stenväggarna. Jag neg för korset och gjorde korstecknet, trots att det är hyckleri, jag är inte katolik. Satt en lång stund i bänkraden med blicken fäst på Madonnan och förde något slags ensidigt samtal eller vädjan – men det var också hyckleri för i min hud brann fortfarande sol och manliga blickar. Någonstans visste jag att jag så fort jag lämnat det svala dunklet skulle allt det där komma rusande tillbaka och jag skulle glömma allt annat.
Jag klättrade längs smala vindlande gator som var mer trappor än gränder. Gick fel och hamnade på vandringsleden söderut: en annan gång, med bättre skor, lovade jag, för hit måste jag återvända. Gick tillbaka i mina steg, hittade rätt och tog mig upp till borgen med vidunderlig utsikt över havet. Där satt jag en stund och lade andetagen tillrätta, glömsk hade jag inte köpt med mig vatten i hettan, och icke-ätandet hade gjort mig svag. I fjärran trodde jag mig höra ett åskmuller, jag gick ner till hamnen igen och åt lunch: caprese och spritz. Därefter: två timmar tills tåget hem skulle gå. Jag satte mig i solen på piren, alla moln borta nu, och läste en lång stund. För ett ögonblick steg jag ut ur mig själv, såg mig sitta där i min Ralph Lauren-klänning på Vernazzas pir i solgasset och kände en häftig och våldsam, nästan Strindbergsk, triumf. Så långt jag kommit, vilken tavla jag målar med mitt liv, så över allt jag någonsin vågat hoppats på. Jag spottar i ansiktet på allt tvivel, på alla de som tvivlat, på de som sagt åt mig att mina drömmar är för stora eller att jag ändå inte förtjänar dem. Min eld är den största.
Tåg tillbaka till Rapallo. En tur längs strandpromenaden. Här hade det regnat, pensionärerna verkade ha tagit skydd och syntes inte till. Vin på en servering, sedan hotellrummet trots att det bara var sen eftermiddag. En kväll av ångest framför det vita arket. Inte ett ord, ingenting, jag kunde inte tänka. Drack upp allt vatten som fanns i minibaren, det kolsyrade också. Vid midnatt gav jag upp och gick till sängs.
***
Eftersom jag inte ätit middag kvällen innan åt jag lite melon men också två skivor skinka till frukost. Därefter gick jag ned till till promenaden men båtarna gick inte idag heller på grund av blåsten. Istället tog jag bussen ut mot den här resans mål: Portofino. Bara färden ut var hissnande, längs med berget och havet, och plötsligt åkte bussen runt en krök (tutandes, naturligtvis) och där var den lilla hamnen. Hela min längtan hade fötts ur ett filmklipp av Ellen von Unwerth för Dior som jag ramlade över för ett par veckor sedan. Sedan dess har låten Love in Portofino gått på repeat hemma i all upptänkliga versioner och nu, nu var jag där. Jag gick ner mot hamnen förbi Pucci och Dior och Louis Vuitton. Turistsäsongen inte riktigt igång än så inte för mycket folk. Mitt sinne var helt blankt: ett fotopapper till en polaroidkamera och allt bara fastnade i mig.
Upp till borgen fick man inte gå, den var stängd. Istället gick jag till kyrkan jag sett från bussen. Divo Martino hette den, men jag läste Divo Maritimo och i mig ekade av graal-legender och fiskarkonungar. Men återigen, en välbekant känsla av att här, så nära havets rasande krafter, är livet och döden mycket närvarande och dessa enkla men vackra kyrkor med sina ljuskronor mycket levande. Återigen neg jag, korstecknet, utan att tänka på vad jag gjorde. Den här gången satte jag mig längst fram, alldeles ensam i det svagt upplysta mörkret som doftade av rökelse och saltvatten. Nu var det på den Korsfäste som min blick fästes och återigen bad jag om att trons låga skulle tändas i mitt bröst – som jag alltid ber på platser där det finns något slags påtaglig gudskänsla. Den här gången var det tårar i mina ögon, men jag vet ju att det där bara var hyckleri igen. För tron krävs ödmjukhet, att böja sin nacke – och i mig bor bara högmod. Gud ser naturligtvis det, och därför kommer Han aldrig att tända tron i mig. Så tänkte jag, vilket kanske också gör mig till världens mest komplicerade (och katolska?) icke-troende.
Ute sken solen och jag tog av sjalen från axlar och dekolletage. Full av synd, eller i alla fall avsaknaden av fromhet, gick jag ned till hamnen. Det var fortfarande för tidigt för lunch, så jag satte mig på en bänk på kajen med utsikt över små träekor och väldiga lyxyachter och lyckades skriva några ord. När det äntligen blev socialt accepterat att dricka alkohol och restaurangerna dessutom öppnade för lunch valde jag en servering på måfå och beställde in mitt livs dyraste (18€!) men också största Bellini (krävdes två händer för att lyfta den) och en caprese.
Istället för att ta bussen tillbaka valde jag att promenera mot Rapallo (trots högklackat). Det är så bekvämt inrättat att det går en röd matta hela vägen som man bara behöver följa. Vägen går längs med de mest hissnande vyer, ibland med stup som rusar ner mot havet, ibland genom charmanta små skogspartier som doftar av barrträd och jord. Jag avskyr alla typer av sport, men att promenera, det kan jag göra hur länge som helst. Den här gången var jag även förutseende nog att köpa en flaska vatten att ha med på den drygt 8 km långa promenaden. Om detta finns ingenting att säga: det var den skarpa blåsten i mitt hår, saltstänk som blandade sig med citrussmaken på mina läppar, solen mot huden. Det var att ta in allt detta i all ensamhet; ingenting som störde, ingenting som lade sig emellan.
Jag stannade till Santa Margherita Ligure – en utsökt liten stad som doftade av Belle Époque. Om, när!, jag återvänder är det kanske här jag bor, om jag fortfarande inte har råd med Portofino. Jag lämnade min red velvet road (alltså till skillnad från en yellow brick road) och satte kurs mot stadens höjder där jag anat en barockkyrka. Ramlade först över en ljuvlig liten trädgård som jag strosade i ett tag. Och sedan den ljuvliga kyrkan, den mest utsmyckade av de jag sett under resan, men ändå intim på något sätt. Det var något med att man såg havet genom den öppna dörren om man vände sig om, att det fanns isärdragna sammetsdraperier som ramade in den där dörröppningen. Som befann man sig högt över världen. Också här stockade sig tårar i min hals, men det bodde även ett lugn i mig, som att det ändå fattats något slags beslut och att beslutet inte kunnat vara något annat. I kyrkbänken framför mig glittrade något till, det var en knappnål som jag tog och satte fast i väskan som ett slags minne av den överenskommelse som träffats här. När jag steg ur kyrkan, ut i solen, var det med en vag och outtalad förvissning om att det, trots allt, är vid korsets fot jag en dag kommer att hamna. Men inte än.
Jag gick bort till en liten servering i trädgårdens utkant och fick den stackars serverings-personen, som inte verkade van vid att behöva betjäna kunder, att öppna en flaska vin för att servera mig ett glas. (Ovan som hon var hällde hon mycket generöst med vin i glaset, nåväl, gärna för mig!) Den där sinnligheten kom över mig igen, trots att jag var alldeles ensam på terrassen. När jag arbetade med Paulina hade jag någon tanke om att arbetet den skulle föra mig närmare tron, istället känns det som att den fört mig i motsatt riktning. Ut i sinnligheten och världen.
När vinet var urdrucket, det tog en stund!, promenerade jag den sista biten till Rapallo. På hotellet sov jag någon timme och bytte sedan om för kvällen. I högklackat och en lång rödmönstrad klänning gick jag till strandpromenaden och stötte ihop med samma rike amerikan som första kvällen tagit mig för en piffad ryska på jakt efter en make. Han gjorde nu ett nytt försök, och om än smickrad avstod jag vänligt från att bjudas på ett glas. Istället valde jag en restaurang på måfå och åt en sallad samt drack ett glas ljuvligt vin. Därefter kaffe, trots att det gjorde mig vimmelkantig, bara för att det var så trevligt i solen. Ändå började jag känna av ensamheten, och kanske var jag också besviken att den ende som försökt bjuda mig på en drink var den där amerikanen. Ingen fåfänga är så lättsårad som den kvinnliga. Jag har ju som en regel att jag inte ska dricka mer än 3 glas på en dag, eftersom det ungefär är vad jag klarar av – men dagen hade varit lång, glasen utspridda, resonerade jag. Och det var ändå sista kvällen i Rapallo.
Jag bestämde mig för att försöka hitta en bar där alla inte var 108 år gamla eller stojande barnfamiljer. Efter ganska mycket letande hittade jag en sådan (den var i princip tom) så där drack jag en Caipirinha och hade rätt tråkigt. Att ha tråkigt är sällan ett incitament att gå hem, så istället fortsatte jag till en bar nere vid promenaden där jag beställde in en Negroni trots att jag egentligen tycker att den är för söt. Av en tjusig italienska lyckades jag tigga till mig en cigarett (eller 4, som hon insisterade på) och jag rökte dem alla och kände mig underbart syndig och kontinental. Spriten frätte upp gränser och konturer, jag flöt ut över det svarta havet, upp i den blånade himlen. Låt mig få stanna här, bad jag. Låt mig glömma alla åtaganden och plikter, låt mig vara självisk.
***
På hotellrummet drack jag allt vatten i minibaren, det kolsyrade också. Sedan försjönk jag i en drömlös sömn och vaknade förvånansvärt pigg och utvilad redan innan klockan ringde väckning. Lite raspig i halsen av cigaretterna, men i övrigt hade den blygsamma barrundan inte lämnat några spår. Dusch, packning, lite melon och sedan tågen norrut. När jag rullade över gränsen uppe i Alperna var det ändå som att komma hem, allt blev lite begripligare och på franska. Men längtan, längtan den finns där och den bränner mina inälvor. Medelhavet, Medelhavet…
Min månad i Grez är snart slut och jag blir tvungen att lämna detta konstnärskloster. En månad som flutit mig förbi snabbare än den på Mallorca. Jag har känslan av att inte ha jobbat på lika bra, kanske är det bara dagarna som flutit ihop mer. Kanske är det effekten av att bo vid en flod, allt blir strömmande och flytande. Och häromdagen satt jag med en besökande väninna på en servering i Fontainebleau och jag insåg att det där känslan av förundran som kan komma över en när man är på resande fot lös med sin frånvaro. Den senaste tiden har jag rest för mycket, jag är mer förundrad när jag till äventyrs är hemma på Långholmsgatan.
Dessutom: en månad fylld av dåliga nyheter från Sverige. Inget är så ohyggligt när ens nära lider. Min egen smärta? Den bär jag gladeligen och liksom insvept i en liten filt närmast hjärtat. Men när de man bryr sig om har det svårt och man dessutom befinner sig långt bort, och maktlösheten understryks av maktlösheten – bespara mig det. Jag går till sjöarna i skogen och kastar smulor till svanarna, tomma blickar mot en lika tom himmel målad i rosenskimmer och akvarell. Vinterglittrande Grez, frost på de gröna gräset och dis som stiger över Loing.
Häromdagen besökte jag Mallarmé-museet som är ett av dessa museer som inrymts i konstnärshemmet. Som i Grez sätter sig ett visst mått av genius i väggarna, över de vitkalkade väggarna i huset vid Seine svävar Mallarmés ande. Jag besökte det när Seldon och jag bodde i Paris 2010, och visst kände jag en viss oro. Att det skulle bli som Musée de Cluny och Damen med enhörningen i december förra året. Jag klarade mig till Mallarmés eget sovrum innan jag nästan helt överväldigades av, det är svårt att beskriva, men: vördnad. Att stå på denna plats där det vackraste, det mest sublima jag någonsin upplevt, skapats. Den vaga melankoli som härskar över dessa rum, men också deras mänsklighet. Hur Mallarmé blir en människa av kött och blod, i de där rummen är det precis som i Mallarmés dikter: en stark känsla av frånvaro, mästaren var här för ett ögonblick sedan han har bara lämnat stumma instrument som ekar med minnet efter en ton.
Att uppleva dikten i det fysiska rummet. Solfjädern med Mallarmés handskrift på. Sjalen han fick av den dyrkade Méry Laurent, den han alltid lade över axlarna när han var hemma (och som märkligt nog matchade min kappa tämligen utmärkt). Jag blir alldeles tårögd och får gå ut i trädgården en stund. går bland fruktträden, går hela vägen ner, diskreta tårar. Och samtidigt ett slags tacksamhet, att skönhetsupplevelser fortfarande kan skaka om mig i grunden. Den sublima känsla som är på en gång oändligt smärtsam och oändligt njutningsfull för att det är så förfärligt vackert. Jag går tillbaka in och studerar Mallarmés bibliotek, memorerar. Läser sedan faksimilutgåvor av 1. La dernière mode (en bok jag varit på jakt efter i evigheter) och 2. Mallarmés samlade verk. Jag läser med fingrarna och låter dem löpa över hans prydliga handstil. Är det en fetischering av författaren, av boken som objekt? Kanske, men faktum är, dikten hade inte varit lika vacker om den haft en dator som upphovsman. Den låg inbäddad i Mallarmés kött, och den är sprungen ur honom, en del av honom och vice versa. Det hissnande i att detta kan tänkas av en människa är en del av upplevelsen.
Här är början på en dikt av Mallarmé som jag arbetade med för länge sedan, men aldrig fick klar:
Ett spetstyg förlorar sig här
I högsta Spelets ovisshet
Likt en hädelse glipan i evighet
Blott visar säng som inte är.
Den samstämmigt vita konflikten;
Mellan girlangen och den själv står slaget
Mot glåmig ruta drivs den i draget
svävar mer än sveper in i skikten.
15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.
Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.
Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.
Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.
Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.
Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.
”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”
He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.
”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”
Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”
Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.
”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”
(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är den tredje och avslutande delen. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)
Ute på boulevarden hade det börjat skymma. Klockan var dock bara fyra, och restaurangen jag valt ut att dinera på öppnade först vid fem, och man kan ju inte gå äta förrän absolut tidigast klockan sex om man skall behålla någon form av värdighet. Jag gick in på boulevard Saint Germain och orsakade stor förvirring när jag gick in på en H&M. Van vid att visa upp min väska på museer var det dock en nyhet att det även här fanns en vakt som ville kontrollera handväskan när man steg in, mina långsamma reaktioner tolkade han som att jag var turist och obekant med franskan (vilket ju förvisso är sant) men på något sätt lyckades jag svara jakande till att jag var från Brasilien (?) varvid än större förvirring vidtog när han försökte reda ut varifrån (Rio? São Paulo?) och jag svarade Suéde. Ett snabbt och skamset varv genom klädbutiken senare stod jag åter ute på boulevarden och övervägde att gå tillbaka till hotellet. Problemet var bara: gick jag tillbaka till hotellet skulle jag säkerligen äta återstoden av baguetten och sedan inte kunna motivera mig att ge mig ut i staden på nytt. Alltså parerade jag det misslyckandet genom att försöka hålla mig i rörelse, reskassan var nästan slut – att sätta sig på en servering en annan omöjlighet. Klockan närmade sig halv fem, museerna hade börjat stänga. Min promenad hade tagit mig till fontänen på Saint Michel. Jag tänkte: ”kyrkorna måste vara öppna, kanske är det vad jag faktiskt behöver. Att sitta i dunklet på en kyrkbänk.” Så valet: Notre-Dame eller Saint-Sulpice? Jag drog fram mobilen och gick in på församlingarnas hemsidor för att försäkra mig om att kyrkorna faktiskt var öppna. Där jag stod och fipplade med min smartphone kom plötsligt en herre – ovårdad, tandlös – fram till mig. En strid ström ord på en grötig franska jag inte förstod följde, och det tog något ögonblick för mig att förstå att han skällde ut mig. För vad? Jag vet inte, hans rotvälska var obegriplig. Var det något med min kappa, att den var vit och Paris hade sorg, jag borde varit klädd i svart? Eller var det bara min uppenbarelse som provocerade, det röda läppstiftet? En ”grosse putain” var jag i alla fall, han spottade på marken vid mina fötter och gick vidare. Uppträdet hade bara tagit några ögonblick, men jag var ändå illa berörd. Han gick mot Seine, det avgjorde saken, jag vände på klacken och gick mot Saint-Sulpice.
Men jag missade att vika av Odéon och plötsligt hade jag hela vägen bort till Café Flore. Hela dagen hade jag varit i rörelse, jag var trött. På hotellrummet fanns baguetten, jag resignerade, tar ett glas istället för de sista pengarna. Gick inte in på Flore utan valde en bar på måfå, Le Bonaparte, för det fina markiserna. Där satte jag mig ute på terrassen under infravärmen och beställde in en Kir Royal – jag fick in lite chips – det blir en lätt middag ikväll tänkte jag nöjt. Det var bara jag och ett chict amerikanskt par i övre medelåldern på terrassen. De var familjära med kyparen som bekymmerslöst skojade med dem på världens kanske sämsta engelska. Man förstod att de var ett slags stammisar, att de besökte Paris regelbundet och bodde på ett hotell i närheten, att de alltid kom till just den här baren. Utanför sänkte sig natten, det hade regnat en skvätt och stadens ljus glittrade på den våta trottoaren. Hade jag haft en cigarett hade jag tänt den nu, jag nöjde mig med att se på folk som gick förbi. Och långsamt fylldes terrassen – inga matgäster, inte ännu. Vänner, kollegor som tog ett glas – bredvid mig ett par ute på sin kanske andra dejt. Bredvid dem en fransyska och en affärskollega, en amerikan eller kanske skandinav som inte bemästrat de kulturella koderna. Han stod inte ut med intimiteten att sitta sida vid sida, detta det franska i att betrakta varandra ur ögonvrån (tänk själva, alla dessa franska ansikten som gör sig så bra i profil, ett evolutionärt resultat av århundraden på café sida vid sida?) vända mot folkvimlet. Han, amerikanen eller skandinaven, drog ut sin stol så att hamnade framför sin franska kontakt. Genast var kyparen där, det gick inte för sig, tyvärr monsieur, stolarna ska stå som de står. Hellre än att sitta bredvid sitt sällskap bytte de bord till de som står längs terrassens ytterkant, tryggt placerade öga mot öga med bordet mellan sig. Och jag betraktade dem, dem och de andra, smuttade på min kir och kände en vag längtan efter en cigarett. Kollade mina konton, och tänka sig!, en fakturas betalning hade inkommit. Lätt rusig av kiren bestämde jag mig för att äta middag ute på den tilltänkta restaurangen ändå, klockan var nästan sju, man kunde äta middag utan att skämmas, jag betalade för mig och lämnade Le Bonaparte.
Redan hemma i Sverige hade jag googlat rätt på ett lämpligt matställe. Jag ville att det skulle vara vackert, jag ville stiga in i 1800-talet och en jugendmiljö av slingrande linjer och blanka spegelglas. Dessutom ville jag att det skulle vara hyfsat nära hotellet så att jag kunde promenera hem. Det blev brasseriet La Vagenende. Och visst, det var vackert. Men man väntar sig ändå någon slags stämning, ett slags livlighet. Att stiga in i La Vagenende var att stiga in i – jag tvekar och vill inte säga gravkammare, stämningen var död men det var snarare som att det bara vara yta kvar. Det var den där speciella stämning som råder på ställen som lever på gammalt renommé. Interiören är tilltalande, priserna höga, men maten når inte upp till standarden, samma sak med servicen. De enda andra gästerna förutom jag själv var ett äldre amerikanskt par som antingen varit gifta så länge att de inte hade något kvar att säga varandra eller bara inte ville störa den kompakta tystnad som härskade på brasseriet. Eftersom jag var ensam satte kyparen mig vid restaurangens enda bord för bara två personer. Det var bara det att detta bord var placerat PRECIS bakom det amerikanska paret. Vilket betyder att vi tre, restaurangens enda besökare, satt hopklämda i ett litet hörn. Jag blev så ställd att jag inte protesterade, eller sade något avväpnande till amerikanerna för att påtala det lustiga i situationen. Så där satt jag och åt min kycklingfricassé med tryffelpotatismos och ett glas rödvin. En lätt känsla av surrealism, amerikanernas mumlande konversation mellan en rätt och en annan. Det var komiskt, naturligtvis, men jag önskade också att det skulle vara över. Förresten skymde den storvuxne och överviktige amerikanen sikten så jag såg inte speciellt mycket av den interiör jag kommit för att se. När frun insisterade på att äta en efterrätt fick jag hejda en suck. Det kom in några fler matgäster, men den månghövdade kyparstyrkan var fortfarande fler än gästerna. Amerikanerna avslutade sin måltid, strax efter dem gjorde jag detsamma och gick från La Vagenende tämligen säker på att jag aldrig kommer att sätta min fot där igen.
Istället för att gå den stora boulevarden bestämde jag mig för att gå småvägar tillbaka till hotellet. Alltså vek jag av bakom Le Procop i den lilla passage som leder ner till en mindre parallellgata. Just här, i passagen, stod en inkastare som undrade om jag inte skulle äta middag på hans restaurang. ”Jag har precis ätit,” svarade jag undvikande. ”Men det syns inte,” svarade han som om mitt uttalande kommit ur omtanke om mitt midjemått snarare än det faktum att jag var mätt. Men det såg ut som ett mysigt litet ställe och jag ville inte riktigt att kvällen redan skulle ta slut så jag sade att jag kunde tänka mig att ta ett glas om det gick bra. Det gick utmärkt, stort leende, dörren på vid gavel, sätt er här på kanten madame, vad får det lov att vara? Jag beställde in en kir och tog fram lite lektyr. Förutom ägaren, han som så framgångsrikt inkastat mig, arbetade där två unga servitriser som behandlade gäster och ägaren med nonchalant ointresse. Ägaren ägnade sin tid åt nämnda inkastning som han excellerade i, jag var bara en av många som han lyckades locka in, och åt att irriterat avbryta tjejernas konversation i baren och se till att de gjorde sitt jobb. Det var som en roman av Balzac. Nå, jag fick min kir och som tilltugg bjöd han på fågelhjärtan i något slags sås, som vore detta den naturligaste sak i världen. När flickan kom med fatet var jag tvungen att fråga på nytt, förstod jag rätt, är det alltså fågelhjärtan? Det var det. Stärkt av det kulinariska mod jag förvånat alla, mest mig själv, med på Mallorca stack jag tandpetaren i ett av de små hjärtana och tuggade i mig det. Det smakade… tja, kyckling. Jag var väldigt mätt, men lyckades få i mig samtliga fem hjärtan med känslan av att vara en Disney-skurk, en Cruella deVille.
Jag insåg också tämligen snabbt att där jag var placerad, längst ut på bänken vid dörren, kunde ägaren byta några ord med mig när han kom in med en inkastad kund, och på vägen ut på gatan igen. Under detta uppbrutna samtal fastslogs att han var halv-grek och halvitalienare, att han inte kunde besöka Louvren då det gjorde för ont att se båda hans hemlands konstskatter stulna till detta främmande land, att jag var väldigt vacker och att det var obegripligt att min man tillät mig att resa ensam. Liksom många andra på den här lilla resan utgick han till en början från att jag var där för klimatkonferensen, jag förklarade att så inte var fallet, att det inte var en jobb- utan en nöjesresa. Detta såg till en början ut att vålla honom visst huvudbry, men sen påminde han sig om att jag var svenska och att man ju vet hur det är med svenskar och frihet – varvid jag fick känslan av att han med ”nöje” nog inte tänkte på den konstutställning jag var där för att se. Nå, jag lät honom komplimentera mitt utseende och bjuda mig på ännu en kir, jag läste vidare i min bok, gjorde några anteckningar om resan så långt. Man serverade mig fler fågelhjärtan, jag tvingade ner ett par. Och plötsligt var kiren slut, jag betalade för en av dem och steg ut i passagen. Restaurangägaren gav mig sitt visitkort: nästa gång ni är i Paris! Jag promenerade mot hotellet och kände mig på något sätt lätt om hjärtat. Stannade till vid Shakespeare & Co. som inte stängd för dagen än, klockan var bara nio. Jag gick in för att titta efter Michel Druons böcker i engelsk översättning men kunde inte komma ihåg hans namn. Istället köpte jag Hillary Mantells novellsamling The Assassination of Margaret Thatcher och gick inte till hotellet där jag packade min väska och läste sedan ut Colettes Chéri som jag haft med mig hemifrån.
Pigg och utvilade vaknade jag nästföljande morgon. Lite sorgsen att det var dags att åka hem. Steg upp, gjorde mig i ordning. Checkade ut, hotelljären undrade om jag varit för klimatkonferensen, och jag: nej, för utställningen på Musée d’Orsay. Hotelljären fann detta utmärkt, det är en bra utställning. Och lade sedan till: ni är alltså alltid så elegant klädd? Och jag, smickrad, tillstod att det var så. Något om att skönhet, en esteticerad tillvaro, gör mig glad och det uppstod något slags samförstånd. Vi småpratade lite till och till slut önskade han mig välkommen tillbaka. Jag gick bort till fontänen på Saint-Michel och åt frukost där på ett litet café: varm choklad, syltbaguette och smörcroissant. Utanför vaknade Paris, handlare öppnade upp sina butiker, bud kom med leveranser, caféets hund, en slags spets, korsade gatan och kissade mot ett träd, väntade sedan in några bilar och kom sedan tillbaka. Istället för att åka metro eller RER bestämde mig för att promenera bort till Place Denfert-Rochereau där Orlybussen går. Detta tillät mig att till en början flanera i min favoritpark Jardin du Luxembourg. Jag noterade nu, vilket jag inte gjort tidigare, att där finns statyer av Frankrikes drottningar och det var en alldeles särskild glädje att gå från staty till staty och känna till namnen, att till och med ha en relation till vissa. Jag är synnerligen svag för tyg skulpterat i sten, det är något med hårda material som ser mjukt och fallande ut. Å andra sidan tycker jag om veck på målningar också, kanske är det för att det är det som skänker motivet liv: ett veck, en liten rynka. Jag kände mig loj, som hade den längtan och brist som byggts upp de fyra långa åren utan Parisbesök stillats. I denna stad vars åldrar aldrig är långt borta, inte heller dess litterära världar som jag trivs så bra. Denna stad där jag alltid är ensam, där jag aldrig är ensam.
(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 2. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)
Det är inte så mycket folk på museet, men det är ändå trångt i utställningen Splendeurs et misères bordellröda små rum. Det är en fin bredd, allt från de stora målarnas bilder av horor och kurtisaner, till flickornas egna visitkort och polisprefekturens register. Det är också bra, informativa texter – jag tänker i Sverige hade de varit mer moraliserande, avståndstagande. Här är det sakligt och litterärt, prostitutionens alla sidor visas upp: från den möjliga klassresan till lyxlivets konkubinage till medicinska modeller av syfilisanfrätta kroppsdelar. Och jag frågar er, har man verkligen levt innan man stått i ett trångt litet rum tillsammans med femton tyska pensionärer och sett på pornografisk film från 1908? Höjdpunkterna? För mig var det föga förvånande det som rörde demi-mondens aristokrati, de stora konkubinerna: ”les grandes horizontales”. Deras puderdosor och piskor, La Païvas säng och skåp, deras porträtt och bilder. Flera Felicien Rops och en Gustav Adolf-Mossa som jag inte sett i verkligheten förut. Gervex Rolla hade jag visserligen sett förut, men jag tycker så mycket om den och kände den här gången som doften av vit heliotrop i näsborrarna och i örat ringde de Mussets verser:
Rolla se détourna pour regarder Marie.
Elle se trouvait lasse, et s’était rendormie.
Ainsi tous deux fuyaient les cruautés du sort,
L’enfant dans le sommeil, et l’homme dans la mort !
I dikten berättas historien om den unge borgarsonen Rolla som förskingrar sitt arv på spel och sin älskarinna, den unga Marie, tills han inte längre ser någon annan utväg än att ta sitt liv med gift. Gervex målning skildrar ögonblicket där insikten slår Rolla: utanför vaknar Paris, älskarinnan ligger loj på bädden efter en natt av vällust. Han: desillusionerad, allvarlig, kanske ångerfull. Hon: ännu oskyldig, ovetande. Tavlan gjorde skandal, inte på grund av den avklädda kvinnokroppen – det var man van vid – utan för att de hastigt slängda klänningslivet i förgrunden antyder att det är en prostituerad som avbildas.
Lite uppskakad blev jag i ett av rummen, när man plötsligt hörde ett avlägset muller. Som en explosion, tänkte jag, nu, nu smäller det. Vi sneglade på varandra, vakterna tycktes försvunne. Kollade Twitter och någon nyhetssida, dålig mottagning därinne, i d’Orsays salar. Jag ska inte ljuga, jag behöll inte min kallsinnighet. Jag gick snabbt genom de sista salarna, ut i den stora salen, inte det upprörda sorl som jag trott mig urskilda, bara en helt vanlig dag på museet. Jag bestämde mig för att gå ett varv till, om inte annat så ser man alltid nya saker när man går en andra gång. Och mycket riktigt, även om det var fler besökare nu (men fortfarande nästan uteslutande pensionärer och asiater) såg jag nya detaljer. När jag nådde de där salarna hörde jag samma muller. Den belgiska pensionärsgruppen som jag nu hamnat i utbytte oroliga blickar tills en man vände sig till sin fru: det måste vara metron. Och jag andades ut, naturligtvis, metron.
***
De röda rummen med de små pornografiska fotografierna, alla denna Toulouse-Lautrec, Degas Absintdrickerska, Picasso – jag betraktade dem alla intresserat (okej, kanske inte Picasso och hans modernistiska fränder) men utan att beröras i grunden. Vi får påminna oss, de senaste utställningar jag har besökt har alla vara symbolistiska och upplevelserna så överväldigande att jag blivit tvungen att gå ut. Den effekten kan jag inte påstå att Splendeurs et misères hade på mig – men det var en njutbar upplevelse och jag köpte några böcker i souvenirbutiken bland annat Mallarmés brev till Méry Laurent. (Jag drömde sedan att jag var Méry och förutom att rita små svalor (som verklighetens Méry Laurent) i mina brev till diktaren skrev jag små verser: Stéphane, vilsne profet/stumme siarpoet etc.) Jag inhandlade även absintpastiller och absintchoklad, men inte absintfontänen för 399 euro. (Av butiksbiträdenas samtal förstod jag dock att, de även dem ganska dyra, absintglasen sålde bra.) Jag gick dock ett litet varv i det övriga museet också, eller, ja, jag gick till symbolisterna. Och därifrån tar jag med mig intrycket av Gustave Dorés L’Énigme. Ett slagfält, 1870 års krig mellan Frankrike och Preussen, döda kroppar och en ängel som bönfallande klamrar sig fast vid en kylig sfinx. Slagfältets obegriplighet, dödens och dödandets obegriplighet: varför gör vi detta mot varandra? Sfinxen förblir outgrundlig. När tavlan såldes åtföljdes de av Victor Hugos versrader: « Ô spectacle ! ainsi meurt ce que les peuples font !/Qu’un tel passé pour l’âme est un gouffre profond ! »
Klockan är halv ett och jag lämnar d’Orsay bakom mig. På en gångbro över Seine slår jag mig ner på en bänk. Ett par amerikaner är på väg över, de oroas av hur bron skakar när båtar passerar under. Paris är grått; dess hus grå, dess kyrkor, dess flod, dess himmel. Det är som en dikt av Verlaine, en grå, men rosatonad, melankoli som flyter fram och ibland gnistrande ljusreflexer på dess yta. Så föreställer jag mig Verlaine, och jag tänker så passande ändå att hans namn rimmar på Seine.
***
I Tuilerierna är allt kalt och bart. Nästan inga flanörer, någon enstaka turist med selfie stick och många joggare, ensamma eller i grupp. När jag flyttade till Paris, för en evighet sedan, var det i januari och Tuilerierna såg ut precis såhär. Jag minns att jag blev besviken, utan sin grönska och sina flanörer är parken bara sand och hårda stammar. Men kring var och varannan klänger numera ett minne och nu njöt jag av ödsligheten. Vid dammen fanns lite folk, barn som sprang, någon styrde en båt över vattenytan. Men också: soldater i full mundering med automatvapen. Tryggheten att de fanns där. Vid Louvren höll man på med någon renovering, jag gick tillbaka till Seine och botaniserade i bokhandlarnas gröna lådor, de få som hade öppet denna decemberdag vill säga. Ett numrerat, sällsynt exemplar av Jean Lorrains Monsieur Phocas. Om jag bara haft råd… Men jag köpte väl Pierre Jean Jouves Histoires sanglantes och anförtrodde bokhandlaren att jag är i färd med att översätta Jouves Paulina 1880. Så roligt, till vilket språk, undrade han. Svenska. Och han berättade om sin kärlek till Skandinavien som han besökt på 70-talet i minivan. Finland var inget vidare, det var bara långa vägsträckor och sjöar. Mycket vackert, men deprimerande men Stockholm var underbart. Han älskade Strindberg och hade hela Strindbergs dramatiska verk i fransk översättning. De franska översättningarna är mycket bra, försäkrade han mig. Han introducerade mig för en stamkund som plötsligt dök upp (”Den här unga damen översätter Jouve till svenska!”) Vi utväxlade ytterligare några ord om Strindberg och Ibsen varvid jag fortsatte längs Seine.
Inga fler fynd, något hungrig, gick jag över till Île-de-la-Cité där jag visste att det finns ett litet crèpe-ställe som är helt okej. Köpte en crème och en baguette stor som mitt lår. Satte mig som vanligt i den lilla parken bakom Notre-Dame och åt min crèpe, halva baguetten. Lite längre bort spelade någon gatumusikant dragspel, jag slöt ögonen och alla träden sköt skott, bladen sprack upp, trädkronorna blommade och luften fylldes av en tung parfym. Den här staden, tänkte jag, alltså den här staden. Jag öppnade ögonen och såg upp mot Notre-Dames strävbågar. Eftersom det är fri wi-fi i alla Paris parker passade jag också på att läsa min mail då av beskedet att dikterna jag på vinst och förlust skickat in till Lyrikvännen refuserats. Kände hettan på kinderna, handflatorna brände och jag tryckte dem mot den svala bänken. Denna bänk som i sin tur figurerar i Paris-romanen som refuserades av, tja, alla, när jag skickade in den för ett par år sedan. Är det inte väldigt grymt, tänkte jag och höll blicken fäst på marken framför mig, är det inte grymt, nästan utstuderat perverst, att jag ska finna sådant nöje i att göra något jag uppenbarligen gör så dåligt? Nej, nöje är fel ord, för skrivandet är hårt och slitsamt arbete, ibland smärtsamt och ångestfyllt. Så låt mig omformulera: varför detta kall när jag är så förfärligt olämpad för det? Varför tvånget att utsätta mig för min egen medelmåttighet?
Något nedstämd gick jag tillbaka till hotellet och lämnade av böckerna jag köpt. Laddade mobilen, vilade en halvtimme. Vaknade till full av ny energi och tillförsikt. Tänkte hinna ännu ett museum och valde min favorit Musée de Cluny på blvd Saint-Michel. Promenaden upp till museet så välbekant. här brukade vi ta bussen hem när vi bodde i Paris. Vi köpte en smörgås eller crêpe och satt i den gömda trädgården bakom där växtligheten är djungellik och luften full av märkliga flyginsekter. En känsla av ”mina kvarter”. Fick jag bo vart som helst i Paris skulle det vara några kvarter bort med utsikt över les Arènes de Lutèce. Medeltidsmuseet, jag älskar den lite anonyma byggnaden, de gamla romerska baden. Betalade min entré och gick in. Men jag var rastlös, förväntan skyndade mina steg. Jag såg fram emot Damen med enhörningen och jag såg fram emot effekten dessa tapisserier har på mig. Min blick gled över de målade kyrkfönstren, helgonstatyerna, korsen. En känsla av vitt, det luktade som i en kyrka, jag kände mig som på väg in i medeltiden – jag ville till Damen, till en kvävd snyftning i bröstet, till att få sina sinnen liksom utslagna och invadera av något, något stort och främmande. I min iver råkade jag ta en genväg – ett misstag! Dessutom var rummet med med de stora gobelängerna precis före Damen stängt för renovering. Alltså blev vandringen allt för kort, känslan hade inte byggt upp tillräckligt och plötsligt stod jag inför Damen, enhörningen och lejonet. Mina sinnen invaderades in, jag stördes av att jag kommit in i rummet från fel håll. Jag satte mig och betraktade tapisserierna – upptäckte nya detaljer, studerade hantverket, läste informationsanslagen. Försökte tvinga mig till begrundan: kontemplerade vapnet, studerade sällskapsdamens slöja. Satte mig framför den sjätte, den mystiska och mindes min förundran, lockelsen de där orden brukar ha på mig. A mon seul désir – till mitt enda begär: löftet om en annan värld, kanske förlorad, men ändå verklig. En värld där orden är laddade med innebörd och mysteriet är ett mysterium man är införstådd med. A mon seul désir – hjärtats gåta, gesternas symbolik, vad gör aporna på tapisserier, den unga enhörningen, figurernas storlek… allt gåtor och studier i skönhet men jag kände mig torrögd och, kanske inte oberörd, men inte som vanligt drabbad i grunden. En familj kom in, mamma, mormor och två barn som hette, jag är helt ärlig, Arthur och Tristan! På medeltidsmuseet, i rummet med Damen och enhörningen! ”Det här är en tapisserie”, sade mamman. ”Vet ni vad det är?” En av pojkarna, mycket allvarlig: ”Det är där man gör bakelser.” Mamman: ”Vad? Nej! Du tänker på en patisserie (konditori), det här är en tapisserie.” Jag satt kvar en stund, men insåg snart att ingen känsla skulle komma över mig.
Så jag fortsatte vidare in i museet, förbi biktstolar i mörkt, glänsande trä. Anade man lukten av rökelse, ett violett ljus genom rosettfönster. Nyss lästa ord ur Joseph Roth Kapucinerkryptan kom för mig: – Den romerska kyrkan […] är det enda som ger form och bevarar formen i denna ruttna värld. Man kan säga att det är en behållare för form. Kanske hade min förväntan inför Damen och enhörningen varit för stor, kanske var det den som omöjliggjort känslan. Nu steg jag ensam in i det gotiska lilla kapellet och lyfte blicken mot dess spetsbågar. Estetiskt sublimt, ja!, och jag väntade på den andra känslan, den av helighet. Väntade… Mitt inre förblev stumt. Jag gick ett varv i det lilla rummet, såg mot fönstren, ornamenten, helgonen och Frälsaren. Och ändå: stum och likgiltig. Som en sträng brustit i mig, som om tonen aldrig skulle höras mer. En lätt panik började röra sig i mig. Tänkte: det är den där förbannade katedralen i Palma. Besöket där i oktober fyllde mig med svart rök, infekterade mig. Jag gick i katedralen bland turister, vissa med audio guide andra ointresserat strosande, lekande och högljudda barn, skolklasser på utflykt och den spanska pråligt guldiga estetik som inte tilltalar mig det minsta. Jag fick som känslan av att detta hus är tomt och dött, allt heligt har övergett detta rum. Övergett eller jagats på flykt? Ett dött, heligt djur och vi äckliga skalbaggar som krälar på dess kropp där gnistan släckts. Myror på en ruin, lika oförstående inför det bortomvärdsliga som myran. Och de, insekterna, inser inte ens vad som gått förlorat! Vad kände jag? En stor förlust kanske. Det lugn, den känsla av helighet som brukar komma över mig i kyrkor lös med sin frånvaro – jag skyllde på turisterna och sorlet och allt det där spanska. (Och sedan, när jag äcklad tvingats gå ut och inväntade mitt sällskap på en liten servering efter att ha gått två varv kring katedralen för att lugna ner mig lite, insåg jag naturligtvis det högmodiga i dessa tankar. Vem är jag att döma! Förlusten, min uteblivna upplevelse – den var min egen.) Men nu, här, på en av de mest laddade platser jag känner till: fortfarande ingenting. Där känslan brukar infinna sig: lika tomt som i den där förbannade katedralen i Palma. Inte nödvändigtvis för att kapellet inte längre förmedlade det, utan för att jag inte längre var mottaglig. Jag har alltid sagt att jag är född tvivlare, och jag har sagt det inte utan stolthet, att den del av själen som tror är sönder i mig. Men något fanns där, något som uppfattade sakrala stämningar det insåg jag nu när också den var borta. Insikten kom med något som liknade panik. Medeltiden, de heliga rummen stängda för mig. Mina händer darrade.
De följande rummen såg jag med oseende ögon. Guldföremål. Moderna tolkningar av Damen och enhörningen av konstelever (jag behöver knappast nämna hur irriterad jag blev av detta inbrott av samtid i den medeltid jag kämpade så hårt för att närma mig.) Bruksföremål – sådant tråkar alltid ut mig. Slevar och kärl. Ett slags spel. Vem bryr sig. Och så, det sista rummet ägnat det militära. Nu ska sägas att det mesta inom detta område nog finns på Armémuseum borta vid Invaliderna, som jag dock aldrig besökt, men i detta lilla rum fanns ändå lite rustningsdelar, till riddare och hästar. Några svärd och bland dem: ett tempelriddarsvärd. Nu ska sägas att jag den här hösten väckt liv i mitt slumrande Graal-intresse och åter läst in mig på Arthur-legenden (allt började med serien Wolf Hall om ni minns, som fick mig att lämna 1800-talet och ge mig av mot 1500-talet, en rörelse som sedan alltså fortsatt vidare bakåt). Från Graal-riddarna har jag sedan rört mig till Tempelriddarna (vilket bara delvis har att göra med att det fanns en trevlig liten butik med såväl svärd som dräkter i Valldemossa) och börja läsa in mig även på detta ämne. Nå, så nu stod jag alltså inför Tempelriddarsvärdet och det gick som en elektrisk stöt genom mig som väckte medeltiden till liv inom mig. Jag fylldes av detta svårgripbara och svårförklarade som på en gång är ett slags förståelse som ett slags vördnad. Det var i ärlighetens namn inte så starkt som andra gånger, men det var där och det var nog.
I museets souvenirbutik försökte jag sedan välja ut en bok att köpa med mig, men eftersom där fanns för många som intresserade mig ungefär lika mycket blev det så att jag till sist gick därifrån tomhänt. Istället promenerade jag över boulevarden till bokhandeln Gibert Joseph. Skönlitteraturen fanns fortfarande en trappa upp, men själva våningsplanet hade möblerats om och 1800-talslitteraturen bytt plats – vilket gjorde mig fullkomlig desorienterad till en början. Jag fann ingenting av Jouve som jag hade tänkt så efter mycket botaniserande köpte jag till slut bara en liten volym av Rachilde. Förutom Rachilde-boken var dock besöket inte fullkomligt bortkastat då jag gjorde en annan upptäckt. Vad har George R. R. Martin, Nicolas Sarkozy och Vladimir Putin gemensamt? Jo, på samtligas lista över favoritförfattare hittar man den franske författaren Michel Druon och hans sju långa volymer långa romanserie Les Rois maudits som handlar om det franska kungahuset under 1300-talet. Nämnde George R. R. Martin har angett den som en inspiration till hans A song of Ice and Fire – ett slags verklighetens motsvarighet till hovintrigerna i Westeros. Hur romansviten börjar? Med tempelriddarnas åldrade stormästare Charles de Mornays avrättning och förbannelse över de franska kungarna. Och sedan går det utför. Boken på Gibert Joseph var dock en samlingsutgåva med alla sju böckerna i och tunna bibelsidor. I pockethyllan saknades första delen så jag gjorde en mental anteckning om att beställa böckerna så fort jag kommit hem – kanske i engelsk översättning eftersom Knight Templars klingar bättre än Templiers.
Hillevi Norburg 