LOVE STORY
På lunchen lämnar han kontoret och Bonniers-huset för att köpa en chokladkaka på seven-eleven. De har inte ”hans” smak i den första. Inte i den andra heller. Eller den tredje. Den är rätt ny. Med digestivesmulor i. Han har tänkt på den under mötet med den nya konsthallens chef. Chokladen. Och smulorna i chokladen. Han har gått förbi Sankt Eriksplan för ett bra tag sedan. Sankt Erik, det var väl han som dödade draken. Man kan se honom göra det, nere i Gamla Stan. Men det är bara turisterna som ser på honom. I Hamilton-böckerna bor Hamilton just där. Det finns en scen där Hamilton ser ner på statyn, som inte ens är original. Och det är väl inte Hamilton heller. Det tänker han på när hans ögon far över hyllorna med all choklad utom den han vill ha. Den med smulorna.
I den fjärde butiken hittar han chokladen. Vid det laget är han svettig. Det hade varit ett sånt slöseri med tid och energi om han inte hittat chokladen. Han är tacksam, uppfylld av tacksamhet utan att riktigt veta vart han skall rikta all denna tacksamhet. När han betalar för chokladkakorna (han köper två för säkerhets skull, man vet ju aldrig) ler han hastigt mot kassörskan. Hon är yngre än han. Det är allt fler som blir yngre än han. Tjugo, tjugofem, någonting däremellan. Det var tio år sedan han var tjugo, tjugofem, någonting däremellan. När han var tio år gammal bodde han i en liten stad (alingsås). Stad är fel ord. När hans syster som bor kvar i den lilla staden som inte är en stad (alingsås) hälsar på och hon tycker Stockholm är stort brukar han skratta bort det och säga att jämfört med London eller N. Y. är Stockholm ingenting. Alla säger så. Det är det billigaste man kan säga. Han skäms för att systern blir tyst när han säger så. Är det för att hon vet hur platt det egentligen är? Är han genomskådad? Spelar det någon roll. Han har en bekant i London. En konstnär, trots att han i huvudsak undviker att träffa konstnärer annat än i jobbet. Konstnären brukar kasta huvudet bakåt och skratta: nothing really matters, mate. Det spelar ingen roll att kassörskan är yngre än han. Han ler ändå. Hastigt, så att hon inte skall tro något. Inte för att det spelar någon roll.
När han kommer ut ur butiken inser han plötsligt var han är. Mittemot, rätt mittemot, är hennes lägenhet. Är det ett sammanträffande? Finns sammanträffande? Allt är sammanträffanden. Det sa i alla fall den där konstnären i London en gång. Han tvekar på trottoaren. Utan att egentligen ha bestämt sig går han över den våta asfalten, över vägen och upp på den ljusgrå trottoarstenen på andra sidan.
Hjärtslag. Andetag. Hjärtslag. Nytt andetag. Hjärtslag. Igen, andetag.
Han har hennes nummer i innerfickan. Han bär det med sig för att det inte skall komma bort. Han har inte ringt henne. Han träffade henne i lördags. Det är onsdag idag. Han tänkte ringa på torsdag. Bjuda ut henne. Eller nåt. Kanske bara lunch. Eller ta en drink någonstans. En drink är bra, anspråkslöst. Han tycker om henne, trots att de bara setts en gång. Sedan dess har han tänkt på henne. Fantiserat om hur de mötts igen. Och fortsatt mötas. Hur han tagit henne till hemstaden och föräldrarna. De skulle flyttat ihop, köpt en bostadsrätt i Vasastan. Kanske skaffat hund. Det behöver inte vara en hund, en katt går också bra om hon föredrar det. Men ett gemensamt djur, ett gemensamt projekt. Något som binder dem samman. Han hade tagit henne till en vacker plats, vart har han ännu inte bestämt. Ut i skärgården kanske. Eller utomlands. Där skulle han ha friat och hon hade sagt ja. De skulle åkt på bröllopsresa till Seychellerna. De skulle ha flyttat till någon villaförort, det hade varit bättre för barnen. Ja, de skulle givetvis haft barn. Tre stycken, könen så jämt fördelade som det går med tre barn. Längre än så har han inte kommit. Jo, någonstans på vägen skulle han gått från sitt tråkiga jobb som curator till chef för en konsthall eller museum, förslagsvis Moderna.
Det var han och några från jobbet. Grabbar förståss. På en av Stockolms halvglamorösa krogar. De försökte först på Kharma, där kom de inte in. Det var Mats fel, som vanligt. Han var för full. Inte fullare än de andra egentligen men han blir alltid skräning med alkohol i blodet. Det märks att han är full med andra ord. De sitter där på krogen när något ljushuvud får för sig att han skulle kunna behöva hjälp med raggningen. Han vill inte ha någons hjälp, absolut inte när det gäller det motsatta könet. Men snart har hela gänget nappat på idén. Han kan inte göra något när en av de andra reser sig upp och på en löjligt kort tid, det kommer med erfarenheten, spanar in ett lämpligt objekt. Hon står för sig själv vid baren. Hur han som rest sig upp sett henne genom trängelsen är ett mysterium. Kamraten går fram till henne. Från sin plats vid bordet kan han inte höra vad de säger, men han ser hur kamraten snackar med henne och hur han sedan vänder sig om och pekar. Hennes blick följer riktningen och fastnar på honom. Det kommer inte komma någon reaktion, han är säker på det. Hon kommer att se bort och kvällen kommer fortsätta på precis samma sätt. Med fylla och allmän grabbighet tills de en efter en når framgång hos damerna (ja, inte han själv då, han är inte på humör) och droppar av. Men hon vänder inte bort blicken, den dröjer sig kvar vid honom och hennes läppar kröks i antydan till ett leende. Hon säger något till kamraten som segerviss svassar tillbaka till deras bord. Han hör inte riktigt vad kamraten säger utan lirkar sig ut från deras bord och går bort till henne.
Alltså, hon är verkligen snygg. Håret är blonderat, långt och utsläppt. Läpparna målade. Svarta byxor som stramar åt precis lagom mycket och på de rätta ställena. En generös urringning som han inte tillåter sig att mer än snudda vid med blicken. Hon ler mot honom och presenterar sig. Och i det ögonblicket är det kört. Han är fast. Trots att han hatar det låter han henne dra med honom in till dansgolvet. Hennes kropp mot hans, det är trångt, mycket folk, och ändå är det bara de, sådär som i filmer när allt i periferin är utsuddat. När hon är trött på att dansa sitter de för sig själva i ett hörn och bara snackar. Det går egentligen inte att snacka på krogar med musiken och allt stök, men med hennes mun några millimeter från hans öra och vice versa lyckas de ändå. Han har sin hand på hennes lår, hennes ben snuddar vid hans. Det finns inte en sekund som han glömmer att hans hand är på hennes lår. Under den hennes värme. Kanske dansen gjort henne varm. Han påpekar det för henne. Försöker du tala om för mig att jag är het? svarar hon. Han tvekar och säger ja. Då skrattar hon och han blir varm.
På hennes plånbok står det BITCH med metallbokstäver. Han tycker att det ger henne karaktär. Att hon inte kommer ta någon skit. Eller nåt, han vet inte riktigt. Hennes mobil är täckt av rosa glaspärlor. När hon ser att han studerar den säger hon att det inte gör henne till en bimbo. Paris Hilton har inte ensamrätt på rosa glaspärlor på mobiler. Han har haft ett par seriösa förhållanden. Ingen av dem har han träffat på krogen. Han har träffat dem i jobbet. Vackra, hålögda, mörka, sällan ljusa. Två konstnärinnor, en konstvetare och en journalist. En gång var han med en konststuderande. Det höll på ett tag men var knappast seriöst. Det var hon som gjorde slut med honom. Hade tröttnat sa hon. De kom ingen vart. Han var glad att det inte var han som var tvungen att avsluta den gången. Den här är inte alls som dem. Han vet inte om det är hon eller de andra som saknar något. Det börjar bli sent, krogen skall stänga. De måste gå. På vägen ut går de förbi hans kamrater. De ler mot honom. Han låtsas att han inte ser dem.
De delar på en taxi. Han betalar. Insisterar. Hon säger att hon har för dåligt med pengar för att kunna avstå från ett sådant erbjudande. När taxin stannar utanför hennes lägenhet ber han chauffören vänta (låt taxametern gå bara) och följer henne till dörren. Det har börjat regna sensommarregn. Stora droppar på den ljusa trottoarstenen. Hon säger att den är så ljus för att den kommer från Kina. Stenen är ljusare där. Vid dörren vänder hon sig om, säger att hon haft trevligt. Han svarar att han också haft det. Hon säger att hon skulle gärna göra om det och hennes röst när hon säger det… Han hör sina egna hjärtslag, tankarna vadar fram som i grädde. Hon ger honom sitt telefonnummer. Han tar emot det, lägger det i sin innerficka. Lovar att ringa. Sedan står de där, i regnet. Jag ska väl gå in då, säger hon. Han nickar, har helt tappat talförmågan. Hon knappar in portkoden. Men istället för att öppna dörren drar hon honom intill sig. De kysser varandra, inte hon honom eller han henne. Varandra. Länge. Grundligt. Tills de är nöjda. Så ler de mot varandra. Hon går in till sig och han till taxin.
Han står vid dörren. Vid hennes dörr. Han har inte sett henne på fyra dagar. Det känns som en evighet. Det har börjat regna. Han är blöt. Hennes namn finns där. Bredvid en liten knapp. Han trycker på knappen. Fan. Och om hon är hemma? Vad ska han säga då? Jag råkade vara i kvarteret och tänkte bara säga hej? Skall han inte snabbt ta en kulspetspenna och skriva IDIOT i pannan så att hon riktigt förstår? Det verkar inte vara någon hemma. Han ringer på igen. Fan. Tänk om hon är hemma ändå. I samma ögonblick kommer en av hyresgästerna ut. Han håller snällt upp dörren. Det vore oartigt att inte gå in. Så han går in. Tar hissen upp. Fjärde våningen är det. När han kommer ut ur hissen kan han nästan inte låta bli att skratta åt hur löjlig hans belägenhet är. Han prövar handtaget på hennes dörr. Låst såklart. Vad trodde han? Ett ljud. Lås som låses upp. Inte bakom hennes dörr utan grannens. Han retirerar in i hissen. Ut ur grannlägenheten kommer en liten tant. Hon släpar sig över trappavsatsen fram till låsta dörren han nyss var vid. Tanten tar upp ett par nycklar och låser upp. Går in i lägenheten. Han svettas. Överväger inte, låter bli att tänka. Så gott det går. Försiktigt trycker han ner handtaget. Det är tomt i hallen. Han hör en kran någonstans längre in i lägenheten. En dörr står halvöppen precis vid honom. Badrummet. Han smiter in och ställer sig i badkaret bakom duschdraperiet. Han hör tanten som går omkring i lägenheten. Hon pratar med någon. Ett djur antar han. Sedan hör han de hasande stegen i hallen. Dörren öppnas och stängs. Han står dock kvar en stund. För säkerhets skull.
Han stiger ut ur duschen. Tar av sig skorna för att inte smutsa ner. Hänger den blöta rocken på en galge. Tillbaka in i badrummet i strumplästen och sköljer bort gruset i badkaret. Han går tillbaka till hallen och hittar chokladkakorna i en av sina fickor. En svart katt (hon har redan en katt) kommer ut i hallen och tittar på honom för att sedan försvinna. Tillbaka till köket förstår han när han kommit ut i lägenheten. Den är liten, bara ett rum, en liten sovalkov och ett kök. Det är bohemiskt inrett tycker han. Mycket lila och mörka gröna toner. Han går runt i hennes lägenhet och äter sin chokladkaka. Katten är helt ointresserad av honom, äter blötmat ur en blå skål. På kylskåpet hänger en lapp om när katten skall äta vad. Det är komplicerat det där. Av lappen förstår han att hon kommer hem redan samma eftermiddag. Han går tillbaka ut i vardagsrummet. Öppnar hennes skåp och tittar på hennes kläder men tar inte ut dem. Han sätter sig vid hennes skrivbord som är översållat av böcker och papper. Försöker tyda några av hennes anteckningar men handstilen är för svår.
Till sist går han bort till sovalkoven. Hon har glömt ett nattlinne i fotändan. Det är rosa, kort och med vit spets. Han låter sina fingrar snudda vid det och blir upphetsad. Överkastet är gjort av olika stora tygbitar. Alla tygbitar är olika nyanser av grönt och lila. Katten måste ha ätit färdigt för den kommer ut i vardagsrummet. Slickar sig om munnen. Den bryr sig fortfarande inte om honom utan hoppar obekymrat upp i sängen. Han sätter sig försiktigt bredvid den. Klappar den och pratar lite med den. Han lägger sig på sängen. Sträcker ut sig. Låter tankarna vandra. Tänker på inget särskilt. Gäspar. Tänker på att det allt var tur att han gick ut för att köpa en chokladkaka. Och somnar.
SLUT
Hillevi Norburg 