Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Diskussion kring berättarens funktion hos P O Sundman och i synnerhet novellen Jägarna III

Jag börjar få lite litteraturvetenskapsabstinens och läste därför igenom mina gamla hemuppgifter och småessäer i ämnet. Jag har nämnt P O Sundman och även Raymond Carter på Stasimon förut och då är det väl inte annat än lämpligt att jag publicerar en liten skrift om det speciella i Sundmans berättarteknik. Den kräver en viss kännedom av samtidsprosan (1960 och framåt typ) men går säkerligen att läsa med viss behållning även utan förkunskaper.

Diskussion kring berättarens funktion hos

P O Sundman och i synnerhet

novellen Jägarna III


Berättandet i P O Sundmans författarskap är mycket speciellt. Han skriver in sig i en tradition och för tiden ganska typiskt sätt att skriva och ifrågasätta. Som Ekbom påpekar i sin artikel[1] förs tankarna till den franska nouveau roman – men visst det är mer Hemingway än Robbe-Grillet. Om den sistnämnda är påverkad av filmen så är Sundmans berättande grundat på behaviorism. Det utmynnar i en slags hemingwaysk isbergsteknik. Han intresserar sig för relationer människor emellan, för kommunikationen människor emellan. Det är detta som bestämmer hans berättarposition och det är tätt förbundet med hans realism. En realism som alltså grundar sig i Sundmans syn på vad som kan sägas mellan två människor, eller i det här fallet berättare och läsare. Själva berättandet gör honom till realist.

Sundman väljer en homodiegetisk berättare. En berättare som han låter vara realistisk, som om den diktade verkligheten de facto var verklighet.[2] Som Sundman själv påpekar ligger häri en komplikation. Han fascineras av det muntliga berättandet och noterar att man i ett sådant berättande hoppar över saker, antingen för att de är upplevs som oviktiga av berättaren, att denne glömt dem eller kanske som i novellen Elfenben[3] för att det helt enkelt är svårt att säga. En muntlig berättare kommer också att betona enskilda saker. På det här sättet framträder berättaren som ett subjekt och inte en konturlös och svävande röst. Men en sådan berättare blir också för läsaren opålitlig. Hur kan vi veta att det han säger är sant? Och det är den problematiken Sundman delvis är ute efter. Hur kan vi någonsin veta att det någon säger är sant? Lustigt nog ökar en sådan osäkerhet till känslan av realism, inte i berättelsen utan själva berättandet. Som vi skall se finns det två nivåer i Sundmans novell Jägarna III, å ena sidan det framberättade händelseförloppet å andra sidan själva berättandet.

Det finns ytterligare aspekter av Sundmans berättande. Eftersom han låter sin berättare berätta som Sundman själv skulle göra för sina vänner har denne berättare ingen så kallad psykologisk insikt. Han stannar vid att beskriva yttre skeenden och människors gester och handlingar. Som läsare måste vi själva tolka, skapa sammanhang. Fylla i luckorna, fundera över vad som utelämnats och varför. För att återigen låna Ekboms ord[4]: Sundman ger oss ett halvfabrikat. Och i slutändan så är det ju inte så att vi lyssnar på någons berättelse vid matbordet, det är litteratur och vad Sundman än säger är han med all säkerhet mycket medveten om det. Kanske skall vi inte tolka utifrån vad hände egentligen? utan vad betyder det?

Hans metod går alltså ut på att stryka allt som är överflödigt. Som läsare lägger man då större vikt vid vad som vid ett första ögonkast kan verka vara obetydligt. Butor kallar detta ”snöprovet”[5] och det är om inte annat ett ganska vackert sätt att beskriva Sundmans tillvägagångssätt. Butor pekar också på de stycken som brutits ut ur novellerna i novellsamlingen Jägarna och inleder varje novell. Där är det än tunnare med tecken, men eftersom de senare återkommer i texten växer deras betydelse.

Efter att ha pekat ut dessa kanske mer allmänna drag i Sundmans novellkonst tänkte jag vi skulle se det som talats om att omsättas i praktiken. Som jag redan nämnt har jag valt novellen Jägarna III. I den här novellen finns ingen tydlig ramberättelse som i till exempel novellen Elfenben där de intradiegetiska lyssnarna tilltalas. I Jägarna III finns inget sådant direkt tilltal men Sundman skriver dock i enlighet med vad som tidigare anförts och man får en stark känsla av just muntlighet. Den dubbla positionen är sann även här, å ena sidan har vi berättaren nu, ett berättande subjekt, å andra sidan berättaren då, som ett handlande subjekt. Att det förflutit tid får vi veta genom att berättaren i en parentes förklarar att: ”(Det här hände på den tiden då pass och uppehållstillstånd var akter av största betydelse.)”[6] Den här parentesen är också intressent såtillvida att berättaren här adresserar en implicit lyssnare (läsare).

Sundmans upprepande teknik finner vi även prov på i novellen. Exempelvis finns en fras som återkommer ”Hon är snäll” som uttalas av den lilla flickan. Det återkommer i en diskussion där påståendet diskuteras av en ingenjör och en läkare. Något annat som återkommer är berättarens hund. Den verkar först vara en sådan detalj som inte är speciellt betydande. I själva verket kan den vara ytterst betydelsefull. Hunden är fängslad, men ges sin frihet av Maria. När den frigörs springer den till skogs. ” – Man kan förstå mycket av spåren i skogen.”[7] säger berättaren till Maria. När Maria sedan ger sig av går även hon ut i skogen. Också hon spåras sedan. ”Men det är skillnad på hund och hund, på jakthund och spårhund.”[8] säger berättarjaget. Hunden kan alltså inte spåra Maria, de följer samma mönster.

Detta leder oss också till att fundera på skogen. Skogen som omnämns i det utbrutna stycket innan novellen. Av hur Maria beskrivs och det faktum att hon skriver dikter på ett språk som inte har samma alfabet drar vi slutsatsen att hon är från mellanöstern, ett land utan skogar. När hunden och Maria sliter sig är det skogen de går till. Kanske skogen helt enkelt får stå för Friheten? Eftersom man i novellen inte får några svar, vi får knappt ett händelseförlopp, börjar vi att aktivt arbeta och skapa egen mening, som jag med skogen.

Berättaren förklarar inte sitt handlande, varför han tar kontakt med hemlandet. I samtalet om Marias snällhet/godhet avbryter berättaren återberättandet av det för att inflika ett stycke om hur han just skriver till hemlandet. Det kronologiska berättandet bryts och vad det betyder att han berättar om brevet till hemlandet som en slags parentes kan vi bara gissa oss till. Att det inte är för pengarna intygar han sina medmänniskor men även oss, gång på gång. Vad det egentligen är, ja det är upp till läsaren att bestämma.

[1] Ekbom, Torsten, ”En sorts förstoringsglas”, i Bonniers Litterära Magasin 1963:10 s.837

[2] Sundman, Per Olof, ”Kommentarer kring en teknik”, i Bonniers Litterära Magasin 1963:3 s.231

[3] Sundman, Per Olof, Sökarna. Nio berättelser (Stockholm, 1963) s. 43-53

[4] Ekbom, a. a. s. 837

[5] Butor, Michel, ”Vid minsta tecken”, i Bonniers Litterära Magasin 1965:6 s.442

[6] Sundman, Per Olof, Jägarna. Berättelser (Stockholm, 1957) s. 52

[7] ibid. s. 38

[8] ibid. s. 47

Publicerat den

Sommarläsning I – tre kulturtidskrifter

Nej, idag går det inte bra heller. Kanske för att jag hoppades in i det sista att D. skulle dyka upp. Jag är dock snart klar med omorganiseringen av skrivbordet och jag tror att det kan hjälpa mig i arbetet. Varför kan inte csn-pengarna bara komma så att jag kan köpa min dator och sätta igång på riktigt.

Nåväl, morgonen tillbringades med te och några kulturtidskrifter jag har haft liggande ett bra tag nu. Jag hade redan tidigare ögnat igenom innehållsförteckningarna och visste sålunda vad som torde intressera mig mest. Dum som jag är började jag med artikeln som verkade bäst. Den var till och med över mina förväntningar. Den utmanade mitt intellekt och jag fick med jämna mellanrum ta en paus och gå igenom vad artikelförfattaren sagt. Att det sedan var en analys av en Hölderlindikt som jag förvisso inte läst gjorde inte saken sämre. Lite svårtillgänglig men väldigt tillfredställande. Ni hittar den i nr 27-28 av Aiolos – tidskrift för litteratur, teori och estetik. Det orena ödet – Friedrich Hölderlins hymn ‘Der Rhein‘ heter artikeln i fråga och är skriven av en viss Mattias Pirholt. Jag kan inte bedöma riktigheten i Pirholts analys då jag som sagt inte läst dikten ifråga och när det gäller Hölderlin-forskningen är jag inte speciellt beläst. Min svaghet för Hölderlin baseras alltså helt på läsningen av ett antal väl valda poem i översättning samt viss kännedom om biografiska fakta. Likväl köper jag Pirholts analys och förklaring av den problematiska sista strofen i dikten. Jag tänker inte referera artikeln ytterliga utan hänvisar den som är intresserad att läsa den i sin helhet. Och när man ändå har Aiolos framme kan man gott läsa den avslutande novellen av Jan Arnald. Det var ett tag sedan jag läste den men jag minns den som mycket obehaglig.

När jag ändå är igång kan jag likaväl beta av övriga tidskrifter som läst under sommaren, som en början på den av mig utlovade lilla listan på lästa böcker med tillhörande omdömen. I augusti kom det fjortonde numret av Aorta. Jag minns att jag tyckte om den när jag läste artiklarna i nummer 13 som kom ut någon gång i våras. I det här fallet hade jag dock precis införskaffat Aiolos innan Aorta och då kändes essäerna i den förstnämnda något ytliga. Jag har sedan även gått tillbaka till nr 13 och jämfört och tycker kvalitén var bättre i det första numret. Inte minst redaktören Forsbergs inledande skrift brister något i skärpa i det senaste numret. Jag blev även besviken på Håkan Sandells dikt då denne annars brukar vara ett säkert kort. Personligen finner jag även Schiller som tema långt mer intressant än det lite halvvaga temat mystik. Nåväl, jag har ännu inte läst alla artiklar och dömer inte alls ut Aorta. Egentligen får man väl bedöma essäerna var för sig, men jag presenterar här ett helhetsintryck.

Den tredje tidskriften jag läst är Plural. Den införskaffades av den anledningen att en vän till mig fårr dikter publicerade i den. I Plural hittar man inga tunga litteraturteoretiska essäer (absolut ingen Hölderlin) men var ändock ganska trevlig läsning. Jag uppehöll mig främst vid prosan och poesin som påminde om sådant man ser i ungdomsantologier. Men förutom min väns poesi var det inget som direkt berörde mig eller som jag ens lade på minnet.

Malm och jag har pratat lite om att det vore roligt att dra igång en alldeles egen liten tidskrift. Jag saknar de där riktigt utmanande essäerna som inte bara presenterar eller refererar en bok, en författare, ett fenomen, en tanke. Jag saknar den där syntesen mellan filosofi och litteratur. Ser vi på historien har de båda levt tätt omslingrade och i det nära förhållandet befruktat varandra. Jag saknar diskussion kring hur och varför litteratur skall skrivas och läsas.

Publicerat den

de Nerval

Jag gick upp rätt sent idag. Klockan var väl kvart över nio. Malm hade föreläsning redan klockan tio så jag följde honom ut men istället för att gå till spårvagnen vek jag av och köpte kattsand på Konsum. På vägen hem smet jag in på bageriet och försedde mig med två croissanter som jag tänker inmundiga så fort mitt te är klart. Jag har lyckats hinna med att diska upp disken och ställa in det nya porslinet som far gett oss. En bra morgon helt enkelt, jag hoppas det fortsätter lika bra, det vill säga när jag sätter mig ner med romanprojektet. Idag tänker jag skriva klart min synopsis samt påbörja en lista över saker jag behöver kolla upp. Så det blir väl en liten stund med franska wikipedia och sedan med böckerna jag lånade på UB förra veckan.

I natt drömde jag att jag besökte Gerard de Nerval när han satt på sinnesjukhus. Vi beklagade oss först över att de andra patienterna återigen förstört hans staty av Aurelia. Sedan visade han mig målningarna han gjort på det lilla rummets väggar och som föreställde hans tid i den så kallade andevärlden. Med andra ord jag befann mig i Nervals bok Aurelia som jag läser nu. Jag minns att jag beklagade att jag inte kunde uppleva och se det han sett. Han svarade att han hellre varit frisk, det rör sig om ett sjukdomstillstånd trots att han såg allt klarare och aldrig sett allt tydligare. Ändå hade han om han fått välja hellre varit ‘frisk’, som oss andra. Någonstans där vaknade jag helt genomsvettig.

Aurelia är en obehaglig bok, å andra sidan är den komisk, det Nerval beskriver är helt vansinniga saker egentligen (exempelvis skapades världen av ett slags urväsen med hjälp av talismaner.) För den som kan sin idéhistoria är det en guldgruva. Nerval är väl påläst och mycket av det tidiga 1800-talets idéer och föreställningar skymtas mer eller mindre tydligt i hans prosa. Det är mycket Rousseau och ‘orientaliskt’ tänkande. Men kan man lite om Nervals liv vet man att det inte handlar om fantasifull fiktion utan hans egen begynnande sinnessjukdom som skulle resultera i självmord efter en tid på sinnessjukhus. Aurelia skrevs mellan två vistelser på sådana sjukhus. Mellan de märkliga resonemangen och beskrivningarna av besöken i andevärlden döljer sig en tragedi. Det är svårt att läsa den utan att bli berörd. Det är sådär sällsamt att man ibland vill skratta högt och i samma ögonblick minns att det kanske inte är lika roligt att leva det och skrattet fastnar någonstans i halsen.

Publicerat den

Sovmorgon

I natt drömde jag att jag pratade litteratur och hånglade med Jerker Virdborg. Det var en på alla sätt behaglig dröm.
Publicerat den

Om retrogardet, litterära kollektiv och Arefeh

Jag har samlat artiklar. Dels från fulltextdatabaser dels från tidskrifter på UB via kopieringsmaskinen. Det är roligt att forska. Det som ett slags textnät, de hänvisar och anspelar på varandra och som oinvigd följer man vissa trådar djupare ner i lagren av artiklar. För tillfället följer jag en debatt mellan Håkan Sandell och Anna Hallberg om metaforen. Retrogardist vs. språkmaterialist, typ. Varåt mina sympatier lutar behöver jag nog inte ens kommentera. Uppsatsen går med andra ord långsamt framåt. Det är såpass lite skrivet om retrogardismen att jag nästan är rädd för att jag missar något. Å andra sidan är det en speciell känsla att känna att man ändå gör något som inte gjorts förut. Jag är i vilket fall glad över att jag hittat något som ändå intresserar mig. Den här uppsatsen hade kunnat bli rätt plågsam annars.

Det nystande i både retrogarde och malmöliga och jag vet inte vad har fått mig att fundera lite. Över min situation så att säga. Jag känner inte att jag ingår i ett litterärt sammanhang som de herrar jag läser om. Jag vet inte om jag vill göra det ens, men om jag ville. Var hittar man ett sådant? Eller snarare, hur bildas ett sådant? Visst jag har ju Ninda, men det är betydligt friare än… jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det. Jag tänker mig en grupp som ändå har någotsånär likartade tankar om litteraturen om författarens roll osv. Det är visserligen det som är skönt med ninda, att det inte finns något program. Men ibland kan jag sakna det. När jag gick på gymnasiet utarbetade jag och S. en slags konstsyn. Omogen och outvecklad, javisst. Men likväl, jag tror det kan vara givande att diskutera sådana saker. Och kanske gå ett steg längre och verkligen tro på det. Det vore något otidsenligt, i vår postmoderna värld är det väl snarare och totalt tvivel som gäller. Att tro blir lätt att göra sig löjlig. Men sedan tror jag att den moderna människan (den moderna intellektuella människan) är för rädd att göra sig löjlig. Tro är något man kan vila i och nu talar jag inte om religiös tro utan mitt resonemang handlar endast om att på fullt allvar tro på en poetik.

Det är därför jag måste beundra Arefeh som kan ha en makalös tro. Hon stannar inte heller vid idéer och vaga visioner. Tror hon på sitt projekt, så ser hon till att realisera det. Och när vi andra kommer med vag skepsis och tänker på alla omständigheter och att det, ja faktiskt, kan bli jobbigt, låter hon sig inte hejdas. Vi kanske skulle vara lite mindre tvivlande, lite mer entusiastiska. Visst, lite sund kritik och förnuft är givetvis nödvändigt, det förnekar jag inte. Men om man från början fegt bara satsar 75% är projektet dödfött. Det gäller att satsa allt och ge allt. Bara på det sättet har man en chans att åstakomma och lyckas med det som vi gör anspråk på (och det är ändå inte lite). Därför är Arefeh min förebild.

Publicerat den

Dichter-Narzisse

Tänk att det finns en blomma som heter Narcissus Poeticus. Vad är oddsen…? Att det sedan är det latinska namnet för vår egen pingstlilja är en annan sak. Jag kan tillägga att jag visste ingenting om detta när jag valde Narcisse att bli mitt. Då associerade jag snarare till Narkissos-myten och narcissism (det senare som ett erkännande av min egen egocentrism snarare än sjukdomstillståndet.)


Vidare fortsätter jag förmodligen med det botaniska temat i årets b-uppsats. Jag har nästan bestämt mig för att skriva om Fungi (igen). Det kan väl inte bli något problem att jag redan skrivit om boken i ett annat ämne. Eller?

I helgen var det poesifestival här i Gamlestan. Jag och Malm var där med flera bekanta och vänner i lördags. Det var blandat visor och poesi, trevligt så där. Bland annat var Dan Viktor som jag tidigare träffat på ett skrivarläger för länge sedan och senare sett på Göteborgskalaset. Han var bland de bättre inslagen. Linnea fick agera förband åt Cirkus Miramar och chockade publiken genom att häfta fast en papperslapp i magen med en häftpistol. Jag hade velat gå i söndags också då Affe skulle läsa men vi hade helt enkelt inte några pengar kvar. Det var poesi eller mat, vi valde mat. Jag får trösta mig med att jag ändå sett och hört Affe läsa på Hängmattan tidigare.

Jag hade en mardröm i natt. Det var längesedan jag blev så uppskakad av en dröm. Jag vaknade alldeles genomsvettig och med hjärtklappning. Det var en lång dröm och den följde sedvanlig drömlogik så jag tänker inte återberättade dens. Dels för att det skulle vara uttråkande, dels dör att drömmar är ytterst svåra att skriva ner så resultatet av sådana försök slutar oftast i att man inte alls skrivit ner drömmen utan något annat (som givetvis kan vara bra). Hursomhelst var drömmen inte skrämmande förrän precis i slutet. Det var inte när jag insåg att man lurat mig och att det så kallade skämtet var tänkt att sluta med min död utan när jag jagad av skurkarna insåg att jag kanske inte alls skulle klara mig. Dittills hade det följt en slags filmlogik (eller det var i vilket fall vad jag trodde) där svårigheterna ligger i sveken och bedrägeriet – men det är alldeles självklart att man i slutändan kommer klara sig. Det är intressant att drömmen kunde gå från spännande till skrämmande och att det ändrades på ett ögonblick. Allt för att ”reglerna” för drömmen ändrades. Eller snarare: man insåg att det inte fanns några regler.

Till sist kan jag meddela att jag funderar på att publicera min essä om litteraturens utveckling 1910-1950. Inte för att jag kommer fram till några väldigt nya eller radikala slutsatser, det är huvudsakligen en översikt snarare än en analys. Men det är ett rejält arbete som jag är ganska stolt över ändå.
Jag kommer väl att lägga upp bitar lite då och då.

Publicerat den

Ch-ch-changes

Har jag verkligen inte skrivit sen innan Stockholmsresan? Jag har knappt suttit framför datorn, har varit för trött helt enkelt. Stockholm var fint, och soligt två av de fyra dagarna vi var där. Vi promenerade mycket, gick på Strindbergsmuseet, såg baletten Tristan på Operan och umgicks med vänner och Malms släkt. Det kändes konstigt att vi kanske kommer bo där i höst. Jag har efter två år i Göteborg precis börjat göra mig hemmastadd och det är ändå en stad jag varit i ganska mycket innan jag flyttade hit. Men det är väl nu man skall unna sig att flytta runt, innan man låses vid en plats med jobb och/eller barn. Det finns något lockande att börja från scratch på en helt ny plats, där man inte känner någon alls. Lockande men också skrämmande.

Men oddsen för att det är just Stockholm vi kommer att hamna i ökar sakta men säkert. Igår fick jag en kallelse till en av folkhögskolorna jag sökt till i just Stockholm. De kallar mig till intervju vilket betyder att jag gått vidare till ett slags andra urval. Så det blir att sätta sig på tåget (igen) och åka upp på torsdag. Jag hoppas att det blir värt det. Idag fick jag ett brev från en annan folkhögskola som kallar till introduktionsmöte där man dessutom skall skriva en slags uppgift. Det är senare i maj, precis innan vi ska lämna in vårt PM för uppsatsen. Senare och senare, det är väl om lite mer än två veckor…

På tal om uppsatsen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag funderar på att göra det enkelt för mig och skriva om Fungi igen. Men ur ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv. Jag skulle förmodligen göra en slags motivstudie: Svampen som symbol. Eller nåt.

Vidare är den identitets- och skrivarkris vilken man kunnat skönja vissa spår av på den här bloggen officiellt över. Författaren Göran Palm kom och hälsade på i litteraturvetarkursen och pratade om sitt författarskap osv. Han debuterade relativt sent (i trettioårsåldern!) och förklarade det med att han inte var redo innan det. Man måste först vara säker på sig själv och vad det är man vill säga. Låter vettigt tycker jag. Annars är risken säkerligen stor att man krossas eller förleds (formas) av skoningslösa kritiker och allmänna åsikter. Det påminde mig också om att jag om någon måste tro på min egen förmåga också, och någonstans började jag göra det igen. Jag kom också på att Horisonter är fantasy, och som fantasy är den riktigt bra. Jag hade glömt att se texten för vad den var. Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur jag lyckades tänka annorlunda.

Till sist var det det här med publicering. Det finns ett mycket gott skäl att vilja läsas, gärna av så många som möjligt. Detta hade jag redan tänkt ut för länge sedan, men glömt bort det och kom bara i håg att det var publicerad jag ville bli. Eftersom jag inte kom ihåg den egentliga orsaken och endast slutsatsen började jag ta mig för en mediakåt författarwannabe. Lyckligtvis har jag en något imbecill föreläsare och i min tysta argumentation och irritation snubblade jag över gamla övertygelser. Läraren sa något om att man i litteraturvetenskap inte skall tolka texterna. Alls. Det är givetvis omöjligt. Man skulle inte komma någon vart med litteratur om man inte tolkade. Låt oss dra till sin spets. Objektivt sett är böcker bara papper och bläckplumpar. Först i det mänskliga medvetandet omtolkas bläckstrecken till ord som betecknar något. Vidare kommer det aldrig finnas ett sätt att uppfatta en text för hur gärna vi än vill kommer vissa ord alltid betyda mer eller mindre olika saker för olika människor. I och med att vi gjort om texten från bläckplumpar till berättelse har vi tolkat. Jag skulle kunna utveckla resonemanget men jag tror ni förstår tanken vid det här laget. Tänk er då en text som ingen läser, den berättelsen finns inte eftersom den behöver ett mänskligt medvetande för att kunna existera (i mer eller mindre modifierad form). Är det då konstigt att man som författare skall läsas. Att man vill att det man skapat med mycken möda skall existera? Låt gå om det låter övermodigt, det ett högmod jag kan leva med.

Publicerat den

Eliot, Hedman och milkshake

Fortfarande sjuk, såklart. Mår dock bättre, men ännu inte bra. Mest av allt är jag trött och lite orkeslös. Men går jag bara och lägger mig relativt tidigt ikväll kan jag säkert plugga ordentligt imorgon. Något märkligt hände nämligen igår. Jag hade av en ännu okänd anledning fått för mig att vi skulle läsa T. S. Eliots The wasteland till idag. När jag idag kom till universitetet och började prata om The wasteland möttes jag bara av förvirring från mina kurskamrater. Vi skulle inte alls läsa dikten tills idag, eller ens på den här delkursen. Det konstiga är att jag kollade på läsanvisningarna flera gånger.

Hursomhelst läste jag i vilket fall Eliots dikt och någonstans mitt i den kände jag den där glädjen att tränga ner i en text och arbeta med den. Känslan höll i sig till Rilke som jag läste därefter. Upplevelsen var befriande och det kändes som om jag återfått lite av den glöd jag faktiskt hade för studier i ämnet litteraturvetenskap. Att det sedan sker precis innan tentan är ytterst lägligt.

Jag ser fram emot nästa delkurs, främst för at vi ska ha Dag Hedman igen. Om jag var en man och litteraturvetare skulle jag vilja vara Dag Hedman. Klä mig i kostym och lyssna på opera, typ. Det finns bara en annan (också han en av mina ikoner) som kan mäta sig med herr Hedmans stil och attityd: James Bond.

Det bästa med att vara sjuk är att man kan unna sig saker och känna att man trots allt är värd i alla fall den trösten. Idag gjorde jag milkshakes till mig och Malm (även om mina milkshakes är så trögflytande att det vore mer lämpligt att kalla dem för hemmagjord glass.) Det var vansinnigt gott och jag är glad att jag tycker det är för mycket besvär att diska mixern om och om igen, annars skulle vi föräta oss på milkshake.

Publicerat den

Hemtenta

Der är väl typiskt. Klockan två lägger jag mig i sängen med lite kurslitteratur för att börja med tentan. Tre timmar senare vaknar jag väl utvilad med sovande katter kring mig och vaga minnen av att ha drömt om gungstolar och Roger Pontares hårstylist som gav mig råd om min frisyr. Jag har med andra ord inte kommit längre med tentan alls. Jacques ska skriva om kvinnoporträtten i Jane Eyre, Madame Bovary och Brott och straff. Ett bra och tacksamt ämne och de mitt tycke bästa böckerna på kursen, men jag kan och vill inte skriva om samma sak. Jag funderar på något berättartekniskt, något motiv eller något om det filosofiska stoffet bakom. Ah, och det är den enkla frågan. Jag tänker mig att den skall vara klar imorgon kväll så gör jag lyrikfrågan söndag och måndag. Tisdag är buffertdag och så lämnar jag in på onsdag. Jag hoppas det går vägen, det är mycket tänka själv på den här tentan.

Förresten har jag blivit sugen på att skriva en James Bond-roman. Min playlist är i princip bara bond-soundtrack nu. Man kan göra det, och sedan gäller det bara att få tillstånd av Ian Fleming Publications Ltd. På tal om romaner. Nej, Horisonter är inte klar än. Det är det där sista kapitlet som ligger och skräpar. Jag hoppas kunna avsluta den när b-kursen börjar. Allt handlar om prioriteringar, det är dags att börja prioritera skrivandet. Därför har jag planer på att läsa en skrivarkurs nästa år.

Publicerat den

Äntligen hemma!

Vilken dag! Klockan är 16.00, jag har precis kommit hem och jag är utmattad. Detta är det första som inläggets titel syftar på, men låt oss börja från början. Det börjar igår då jag i sedvanlig ordning inte kom i säng förrän vid ett-tiden. Efter det följde sedvanliga samtal med Malm om allt möjligt och klockan var nog snarare två när vi väl bestämde oss för att det kanske vore bra att sova lite.

Kvart i åtta ringer min väckarklocka, vilket är en kvart för sent då jag börjar klockan nio. Stressad morgon, ej helt torkat hår och sedan sitter jag på spårvagnen och försöker att inte somna. Tre timmars ganska intensiv föreläsning/lektion. Det var dock väldigtskönt att vara helt ikapp med läsningen. Jag säger fortfarande inte något i helgrupp, är inte bekväm med att framföra mina tankar inför en så stor grupp. Jag kan dock inte låta bli att irriteras över att de som väl svarar ibland säger fel eller inte riktigt förstått frågorna och att föreläsaren ibland inte är tillräckligt tydlig med hur det egentligen förhåller sig. En annan nackdel är att visa av mina funderingar förblir oprövade och det skapar viss osäkerhet. Nåväl, det finna andra sätt att verifiera dem än genom att fråga rakt ut i klassen.

Efter detta gick jag ner till Valand och träffade där Malm varvid vi gick ner till Femman och köpte en klänning till mig. Den där klänningen är ett kapitel för sig. Det började med att jag för någon månad sedan hade lite tid över och gick lite i affärer. Där hittade jag en perfekt nyårsklänning för bara 300 kronor! Vi hade inte råd för sådan lyx då och klänningen förpassades från mitt medvetande… tills det började talas om glamour-festen på Filosofen. Jag hade fortfarande inte råd men klänningen hade varit perfekt. Lyckligtvis dök min mor upp som en räddande ängel och sade att hon gärna ville ge mig den i present. Jag gick sålunda och tittade efter klänningen häromdagen och upptäckte då att de inför de uppkommande helgerna passat på att höja priset, till 500 kronor. Besviken gick jag hem utan ens pröva klänningen. Men till min stora lycka sade mamma då jag pratade med henne senare samma dag att hon visst ville ge mig klänningen ändå och att 500 inte är så mycket för en vacker klänning. Jag höll givetvis med. Idag skulle alltså den berömda klänningen inhandlas.

När jag och Malm kom till affären var det första som slog oss att klänningen inte längre fanns i den färg jag tänkt mig (gul) utan bara i rosa och mintgrönt. Den gröna hade jag inget till övers för. Återstod den rosa som var söt den med. Den fick det bli. Fanns den i min storlek? Nej. Något uppgiven valde jag att prova en annan gul och en kort brun klänningen. Den bruna kunde min byst inte riktigt fylla ut. Men den gula, den gula satt perfekt. Den var visserligen lite dyrare, men vad gjorde väl det när den i övrigt var fulländad. Vi köpte den och gick och fikade. Malm var lite frånvarande då han skulle skriva en tenta senare på eftermiddagen. Vi skiljdes åt, han för att gå till nämnda tenta och jag för att åka hem och vila.

Väl hemma igen tar jag fram klänningen för att hänga in den i garderoben. Det är går inte. Ena axelbandet saknas. Det är sådana där avtagbara axelband som ganska lätt åker av. Jag såg framför mig hur kassörskan ganska våldsamt hade vikt ihop klänningen, då måste axelbandet ha åkt av. På med ytterkläderna, köpa nytt busskort och sedan sitter jag på spårvagnen och försöker att inte somna. Tillbaka i affären ligger axelbandet mycket riktigt på golvet bakom kassan. När jag ändå är inne i stan bestämmer jag mig för att köpa en sjal till klänningen. Jag hittar en fin mörkblå på Indiska som matchar mina handskar. Utan att egentligen planera det har jag nu min riddares färger, gult och blått. Jag köper och också ett par söta underkläder till fredagen. Därefter åker jag äntligen hem. Malm pratade om att gå på bio men jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar. Risken finns att jag kommer att somna i biosalongens mörker.

Så, faktum är att jag inte bara är hemma rent fysiskt utan i litteraturen jag studerar nu. Jag slukar dessa känsliga romantiker, poeter och filosofer, med stor aptit. Jag vilar i mitt 1800-tal och lustigt nog har jag genom litteraturvetenskapen fått en betydligt större förståelse för romantiken än vad jag fick då jag läste idéhistoria. Att vi läser få verk och att lektionerna går åt att analysera dessa finner jag rofyllt. Vid sidan av har jag också känt ett behov av att läsa vad andra litteraturforskare skrivit. Denna längtan resulterade i att jag lånade en bok av den ryske formalisten Michail Bachtin. Jag märker att jag håller med honom om en hel del och att hans sätt att se på litteratur inte är så långt ifrån mitt. Jag återkommer nog om detta när jag läst mer i boken.

Det bästa med december är clementiner och julmust.