Kategori: Dagbok

Publicerat den

Avslappning

Idag odlar jag mitt osunda leverne. Ett lagom dekadent way of life fullt av dåliga vanor och laster. Faktum är att hela det gångna året har varit exceptionellt… ja i brist på bättre ord: avslappnat. Kanske var det så att jag behövde vila mig en smula. Nu känner jag att krafterna återvänt, och med dem självförtroendet. Likväl är jag inte villig att ge upp mina små vanor. Alltså får disken vänta en dag till, mina sena lunch bestå av nypoppade popcorn och mineralvatten, eftermiddagen tillbringas utsträckt i sängen med en bok.

Egentligen hade jag för avsikt att gå på ett litet seminarium vid namn Hur blir man författare? med lärare och elever från Litterär Gestaltning på Stadsbiblioteket klockan 18 ikväll. Men efter att ha varit ute (i måndags sen middag med Arefeh, igår Domens elevutställning i Slottskogen med Arefeh, Maria och Julia) har jag idag föga lust att ta spårvagnen in till stan. Kanske går jag en promenad senare. Dessutom tror jag nog ändå mig veta hur man blir författare.

Publicerat den

Dagen

Idag har jag:

Städat lägenheten. Städat mitt skrivbord (där jag bland annat hittade gamla kvitton från när vi bodde på Dalbogatan samt små poem nedskrivna på bibliotekkvittons baksida). Diskat. Tvättat. Lagat en förträfflig måltid. Gjort en efterrätt. Beställt böcker från adlibris. Läst en bok. Planerat inför biblioteksrunda eftersom jag i går insåg att:

Baudelaire var i Bryssel 1864! Vilket betyder att Tudelade trädet måste utspela sig då istället för -62. Så att vi (jag och mina romankaraktärer) ska kunna åka och hälsa på honom. Om vi får lust.

Publicerat den

Jag köper en klänning, fikar och läser en artikel om Stendhal

Idag har jag tillbrigat dagen på stan i jakt efter en bra klänning till pappas 50-årsfest. Och jag hittade den. Lagom uppklädd sådär. Den lämnar dock axlarna bara och det är lite för ”fint” för att det riktigt ska vara i enlighet med etiketten. Men med skorna som jag köpte till är lite ”fel” för tillfället de med, fast åt andra hållet. Alltså blir resultatet att det jämnar ut varandra och jag blir precis lagom uppklädd.

Eftermiddagen tillbringades med underbara Linnea på ett café. Å vad jag kommer sakna henne och alla andra som står mig nära när vi flyttar upp till Stockholm. Trots att det är typ mindre än en månad kvar tills vi flyttar känns det inte som om jag riktigt förstått det än. Å andra sidan har jag hela sommaren att vänja mig. Lyckligtvis har jag ju ett par bekanta i Stockholm också som jag kan tillbringa mer tid med nu.

Den senaste tiden har det varit lite tungt med skrivandet (surprise, surprise). Lite ”åh-gud-vad-jag-suger-tvivel” och ”alla-är-så-bra-och-jag-är-dålig-ångest”. Lyckligtvis vet jag numera hur sådant svårmod bäst kureras. Jag läste en dålig bok och ”fan, jag kan ju bättre än så”. Och sedan, för att väcka den där lusten igen, läste jag en artikel om Stendhals första bok Armance. När det gäller Stendhal brukar man lyfta fram Kartusianklostret i Parma och ännu mer Rött och svart. Den senare har jag läst och älskat. Kartusianklostret har jag faktiskt inte läst (jag erkänner, jag erkänner) mest för att jag när jag skulle läsa den blev besviken på att den utspelade sig i Italien (dah, liksom) och inte mitt favoritland Frankrike. Ytligt? javisst. Sen har det inte blivit av. Men. Det jag ville bekänna var min kärlek till förstlingsverket Armance.

Nu var det länge sedan jag läste Armance men handlingen går ungefär såhär: Octave är en ung ädling som bär på en mörk hemlighet. Vad denna hemlighet är avslöjas aldrig för läsaren. Han är av en introspektiv natur och analyserar oavbrutet sig själv. Octave förälskar sig i sin kusin Armance, men låter sig inte avslöja den för henne eller ge sig hän då han ser sig som ett monster. När han såras i en duell och tror sig vara nära döden kan han äntligen bekänna sin kärlek för kusinen. Nu dör han dock inte och känner sig tvingad att gifta sig med Armance vilket han gör. Han lämnar henne dock för en resa till Grekland där han tar sitt liv.

Stendhal målar skickligt upp en bild av sin samtid i Armance, något som han sedan skulle fortsätta med i sina senare verk. Stilen är dock betydligt stramare än i senare romaner. Stendhal skrev hela Armance på 31 dagar, efteråt gick han inte inte tillbaka, ändrade knappt någonting i manuskriptet. Stendhal på många sätt en som låg för tidigt i tiden för sitt eget bästa. Han skrev med insikt i människors psyken och hade dessa till sina undersökningsobjekt långt innan realisterna och naturalisterna. Och som sådan undersökning är Armance förträfflig. Den skildrar en tid och den skildrar en människas inre och yttre kamp. Hemligheten som genom romanen antyds är Octaves impotens. Stendhal intresserar sig inte för dess orsaker utan snarare för följderna. Octave är till skillnaden från Rött och svarts Julien Sorel av aristokratisk börd, och även ädel. Han lever i enlighet med sina ideal, det är det som i slutet leder honom till döden. Också Julien dör som bekant, mer på grund av sina ideal – som inte är speciellt nobla.

Hm, här känner jag att det finns mer att hämta. En jämförelse mellan dessa två hjältar. Det var dock år sedan jag läste dessa romaner, jag tror jag måste läsa om dem. Och Kartusianklostret, såklart. Men det räcker att påminnas om dessa verk för att jag själv skall känns den där lusten. Lusten att väva historier värdiga Stendhal. Han hann ju bara skriva tre romaner och en ofullbordad – världen behöver fler.

…

Ja, okej. Jag är inte Stendhal. Men satsar man på att nå stjärnorna kanske man når trädtopparna i alla fall.


Publicerat den

Lättja

Det är något med den här parfymen. Paris från Yves Saint-Laurent. Jag gillar den, även om jag nog föredrar det eau de toilette som bär samma namn. Det underliga är att Sirrus också tycks uppskatta den, eller inte. Jag vet inte riktigt hur man skall tolka att han är helt besatt av att slicka min hals där jag precis applicerat lite parfym.

Tanken var att jag skulle skriva ikväll. Inte bli tvättad av katten. Och inte sitta och läsa bloggar. Eller dricka martini och äta oliver. Inte heller tillbringa orimligt mycket tid åt att leta efter den perfekta brudklänningen på diverse bröllopssajter. Inte för att jag är i behov av någon. Det är mer som en hobby. Precis som jag ibland lusläser annonser på blocket o dyl på jakt efter den perfekta kristallkronan. Något måste man fördriva tiden med när man inte kan förmå sig till att göra det man borde. Eller, låt mig omformulera: det jag egentligen vill göra. Skrivandet är det mest njutningsfulla jag vet. Men jag har kört fast. Jag måste bestämma mig för vad det är jag vill skriva.

Vidare är jag på jakt efter den perfekta outfiten till pappas 50-årsfest den 12 maj. Jag hittade den perfekta klänningen på La Redoute. Men den var såklart för dyr. Tills jag hittade ett Mecenat-erbjudande som gav 15% rabatt. Vilken lycka! Bara för att upptäcka att den inte skulle hinna fram innan festen. Ingen som har koll på var man kan hitta en bra klänning till hyfsat pris?

Publicerat den

Axel, Ludwig och Peter

När går solen upp i dessa dagar tro? Jag skulle gissa på runt tio över fem. Det var i alla fall då jag vaknade av att rummet badade i solljus. Jag lyckades att somna om bara för att väckas av väckarklockan kvart i sju. Lyckligtvis fick jag träffa min chef på morgonen så nu har jag ett preliminärt schema inför sommaren, lovely. Sedan fick jag skjuts med far ner till Göteborg, det var också bra. Sedan iväg till föreläsning om Schopenhauer. På väg hem efter både föreläsning och lunch med Malm kunde jag ju inte låta bli att gå in på Wettergrens. Vad upptäcker jag? Halva priset på reapriset! Jag gick därifrån med tre böcker som tillsammans kostat 93 kronor. Jag läste en i eftermiddags. Den var rätt okej, väldigt meta sådär. Egentligen var jag inne för att leta upp den bok jag såg på Torp igår:

Jag vandrar långsamt längs bokhyllorna. Min blick stadigt riktad mot bokryggarna. Jag registrerar blixtsnabbt författare, titel , typsnitt, färg etc. och stannar då och då till för att bläddra i en eller läsa baksidestexten. Om jag gillar det skriver jag upp namnet i min anteckningsbok inför framtida lån eller inköp. Jag går framför en pelare med uppställda nyheter. de brukar jag strunta i, men nu fångar något mitt intresse. Kan det vara…? Kvinnan på framsidan känns vagt bekant och när jag läser titeln vågar jag knappt tro det. Axel och Toine. För den oinvigde Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Och, jo visst det är en roman om två av mina favoriter när det kommer till historiska personligheter. Min Fersen-besatthet nådde förvisso sitt klimax i trean på gymnasiet då jag slukade biografier och skönlitteratur. Men min fäbless finns där. Jag såg precis att boken bara kostar 99 kronor på adlibris. Skall jag tillåta mig att ge efter?

Annars läser jag för tillfället en annan historisk roman. Det är ingen allvarlig sak, en liten pocket vid namn The Masqueraders av Georgette Heyer. Ja, ja, jag vet – den genre som går under namnet historical romance i engelskpråkiga länder är väl inte var man väntar sig finna högklassig litteratur. Men bara för att jag gärna läser klassiker och ”svårare” litteratur betyder det inte att jag aldrig läser populärlitteratur och uppskattar det. Fladdrande kjolar, djärva herrar, lite historia och cross-dressig räcker mer än väl för att jag ska ha roligt.

Hur jag kom i kontakt med denna bok är dock en ganska lustigt. Det började med ett datorspel till den gamla macen: Gabriel Knight 2: The beast within. Ett gammaldags äventyrsspel (peka-klicka, you know). Tusen gånger bättre än Quake eller Duke Nukem eller vad nu de som gillade action spelade då. Jag menar herregud: ett spel med STORY! I alla fall minns jag det så, jag var helt fascinerad. Handlingen kretsade bland annat kring Ludwig den andre av Bayern (1845-1886). Och jag var förälskad. Fersen är ingenting mot Ludwig II. Vid den här tiden intresserade jag mig även för manga och upptäckte snart, till min stora förtjusning, att det fanns en manga om Ludwig II. När jag sökte på internet efter information om denna manga hittade jag en sida med bilder och översättningar. Där tipsade sidans ägarinna även om sina favoritböcker. Masqueraders var en av dem och sedan dess har jag planerat att läsa den.

Idag uppmärksammade Malm att han har en skugga fästad vid sina fötter. Vi stod vid spårvagnshållplatsen och denna till synes banala iaktagelse roade oss mycket. Malm tyckte att om man föreställde sig att man styrde sin skugga fick känslan av att man med foten drog i skuggan. Som om skuggan var något man drar. Paranoid som jag är besvärades jag snarare av att aldrig kunna befria mig ifrån den mer än försvinnande korta ögonblick genom hopp i luften. På planet hem från Bryssel läste jag en liten bok av den franske romantikern Adelbert von Chamisso: Peter Schlemihls sällsamma historia. Det är berättelsen om mannen som säljer sin skugga till djävulen. Thomas Mann nämner i sitt förord att man allt sedan första upplagen diskuterat vad skuggan står för. Mannen utan fäderneland tycks många ha menat. Mann håller inte med utan framhåller att skuggan symboliserar borgerlig soliditet och mänsklig samhörighet. Jag tror att vad skuggan symboliserar tacksamt skiftar med tiden. Vi måste inte göra en tidsenlig tolkning, det kan mycket väl vara så att Chamisso själv inte hade någon större tanke med den, det kan mycket väl bara ha varit förströelse för honom och/eller en väns barn. Men det är inte riktigt intressant, texten inbjuder till tolkning. Är det möjligen ett sedelärande prosastycke som lär oss att rikedom inget är värt om vi inte tillskansat oss det på egna meriter? Eller att vi inte kan köpa oss in i den mänskliga samvaron? Jag måste erkänna att jag när jag läste texten irriterade mig något på att människorna reagerade så starkt på Peters avsaknad av skugga. Vad gör en människa så omöjlig i sociala situationer? Vad skulle skuggan symbolisera idag? Jag vet inte, men jag diskuterar det gärna. (För jag vet att jag hade en poäng, ett halvt uttänkt resonemang om denna skugga, men det föll bort på vägen. Hjälp mig hitta det igen.)

Publicerat den

Dålig dag och om boksamlingen igen

Jaha. Jag åkte iväg för att få mitt sommarschema på Maxi bara för att upptäcka att min chef satt i möte. Kom tillbaka imorgon sa de, så nu sitter jag hos far i Uddevalla utan tandborste, hårborste, deodorant, ombyte eller mascara. Hoppas att jag får tag på chefen imorgon så att den här lilla sejouren inte blir helt misslyckad.

Min irritation vet just nu inga gränser då jag borde ha fått iväg lägenhetskontraktet typ igår, läst igenom första boken i Världen som vilja och föreställning inför schopi-föreläsningen imorgon samt att jag hade förberett ett litet inlägg på den här bloggen på en post-it-lapp. Ingen fara kan man tycka, bara att skriva det imorgon istället. Men jag hade även bestämt fredagens ämne (nyplatonism och en dikt av Atterbom kan jag avslöja) och nu måste även det vänta en dag. Sådant irriterar mig något fruktansvärt och jag känner mig helt ur fas.

Jag har också insett att vår ekonomiska situation inte är den bästa inför juni-månad och de dubbla hyrorna. Inga ”onödiga” utgifter alltså, vad nu det är. Det beklämmande är att jag har ungefär fem böcker som jag hittat och som jag absolut vill läsa. Och jag vill dessutom ha dem i min bokhylla. Jag vill kunna göra små anteckningar i dem och kunna bläddra i dem om ett år om jag så önskar. Men, just det, inte råd. På tal om bokhyllan måste jag erkänna att min relation till den börjar bli något osund. Jag blir oerhört stressad av tanken på bränder i lägenheten och hur hela boksamlingen skulle gå upp i rök. (Tanken på lägenhetsbrand är överhuvudtaget väldigt stressande för mig då även katterna skulle riskera att brinna inne.) Även översvämningar och fuktskador defilerar ibland förbi i mitt medvetande. Tror jag läste det i en bok av Bodil Malmsten och sedan dess kan jag inte riktigt släppa den tanken. Desto fler ovanliga böcker jag får, eller böcker jag antecknat i, ju mer stressad blir jag av att tänka ut mina små katastrofscenarion. Vidare har jag återigen kommit till den punkt där jag måste börja trava böckerna ovanpå bokhyllorna för att de helt enkelt är fulla nu. De står i dubbla rader och på varandra, och likväl slut på plats. Jag är 21 år gammal. När jag är trettio kommer mitt hem se ut som ett välfyllt litet antikvariat. (Och nej, herr Leopard och andra, böckerna är mina vänner. Jag tänker inte stänga in dem på en vind eller i ett förråd!)

(Eller ja. Förutom de som känna lite passé. Till exempel alla mina häst- och Kittyböcker. Men de står faktiskt redan på mammas vind.)

(Och nu fick jag dåligt samvete för att de är alldeles ensamma på den där vinden.)

(Den där FUKTIGA vinden!)

Publicerat den

Hem ljuvliga hem

Tillbaka i min stad om än bara för ett kort tag. Och då lämnar jag den för gott. Åh, Göteborg – jag kommer att sakna dina halvhöga arkitektur. Denna stad har för mig alltid varit en regnvåt borgare till skillnad från det aristokratiska Stockholm. Kommer min förälskelse hålla i sig, är det just avståndet som gör det så lätt att älska huvudstaden? Bryssel har jag svårt för. De vackraste av hus (jugend!) trängs bredvid mer eller mindre nybyggda uppvisningar i fulhet. Klart att även det har sin charm, och Bryssel, vi kan ju alltid vara vänner?

Men som sagt, jag är tillbaka nu. Hela resedagboksidén gick det väl sådär med. Tja, jag hade annat för mig än att skriva här. Tillbaka med mig fick jag, förutom en överdriven mängd sötsaker, en riktigt imponerande bokskörd. Några romaner men huvudsakligen historiska skrifter om den senare hälften av 1800-talet. Eftersom jag tillbringade mer tid böjd över böcker och då jag prioriterade att umgås med familj (i synnerhet min mormor) blev inte så mycket skrivet som jag kanske hoppats. Å andra sidan fick jag en mängd uppslag och historiskt grundmaterial att förankra berättelsen i, så jag deppar inte.

Förresten blev jag för ett bra tag sedan utmanad av Anna Röd att avslöja sex konstiga saker om mig själv. Jag brukar alltid negligera dylika utmaningar och tycker väl det är lite tramsigt. Detta fångade dock min uppmärksamhet och givetvis började jag grubbla över vad som är konstigt med mig. Till slut rådfrågade jag min bror som glatt hjälpte mig. Först nu redovisas det häpnadsväckande resultatet, varsågod sex saker varav ett par du säkerligen inte kände till om mig:

1. Pigmentförändringar. Okej, det kanske är uppenbart. Det tydligaste exemplet är ju min vita hårslinga i luggen. Men konstigt är det.

2. Ville bli (klassisk) filosof. Läste Sofies Värld som tolvåring och drömde om att spatsera omkring i toga på Athens torg.

3. Har svårigheter att fortsätta gå framåt om jag samtidigt vrider på huvudet. Om jag exempelvis samtalat med någon och sedan skall återgå till att blicka framåt.

4. Har döpt min dator till Maggie. Och usb-minnet går under namnet The maggiechild.

5. Skrev föremåls namn på dem. Exempelvis ”bokhylla” på en bokhylla, eller ”matta” på en matta. Har slutat med det dock.

6. Jag är väldigt lättpåverkad när det gäller alkohol. Återigen, ingen större hemlighet. Det vet alla med vilka jag druckit ett glas vin eller mer med.


Publicerat den

Resa

Igår. Eller snarare hela veckan. Det är stress, stress, stress. Och så mycket kvar att göra. Gick inte till Marias födelsedagsfika igår, lika bra. Jag slocknade vid elvatiden efter Law and order.

Idag. Måste jag färga mitt hår. Och växla lite pengar. Och packa. Vad ska jag packa? Vilka böcker ska få följa med? Skall jag koncentrera mig på referenslitteratur eller skönlitteratur. Jag har ingen våg. Jag har ingen möjlighet att veta om min väska blir för tung. Ska jag köpa en våg idag? Behöver jag inte en ny handväska? Hur mycket kläder ska jag ta med mig? Vilka anteckningsböcker ska jag ta med mig? Och så vidare i all oändlighet. Eller ja. I alla fall tills ikväll när jag går och lägger mig och har packat. Jag har i alla fall bestämt mig för att strunta i resedagboken och skriva på bloggen istället. Då kan jag lägga in fina bilder också för jag tänker sno med mig Malms digitalkamera.

Eftersom jag inte alls förberett min vistelse i Bryssel kommer det nog inte bli så mycket en researchresa som en skrivresa. Och en matresa. En chokladresa.

Publicerat den

Encore

Här har det varit tyst ett tag. Kanske tyckte jag att alltför många börjat hitta hit. Kanske drabbades jag av prestationsångest, i detta som skulle vara min ångestfria lustgård. Man kan ställa sig frågande till hur vist det egentligen är att göra sina misslyckanden, sina försök, publika. Skall världen då döma mig efter vad jag skriver här? Ja, just det, någonstans på vägen förlorade jag den lilla anonymitet som från början möjligen fanns.

Skulle det sluta så? Stasimon tystna och jag helt återgå till brevskrivande och enstaka essäer att offentliggöra, här eller annorstädes? Jag övervägde det, jag gjorde det!

Men så… En och annan läsare uttryckte saknad. Och även jag saknade det. Den lustfyllda leken, långt bort från texterna som måste vårdas i mörker innan de är redo att möta världens ljus. Så jag fortsätter. På samma sätt. Dagbok, anteckningsbok, övningsbok – ni får följa mina övningar.

En uppdatering kanske? Ett litet detta har hänt i kortformat. Okej, here goes: Uppgörelse med D. avslutat kapitel. Möte med Martina Lowden. Affe. Affe. Affe. Malm återvänder från Stockholm. Jag tröttnar på allt. Åker ändå till Trollhättan och poesifestival, fortfarande trött på allt, åker hem. Skriver. Skriver. Skriver. Cafébesök i ensamhet. Köper böcker. En lägenhet i Stockholm, äntligen. Bror fyller år. Promenad i regnet, vi såg en struts (en riktig!). Skriver ett poem som jag faktiskt tycker är bra.

Det är det jag minns nu, så jag antar at det är det som var det viktiga. I skrivande stund har jag druckit kopiösa mängder grönt te i hopp om att det skall lyckas lugna mig. Jag tror mig minnas att grönt te skall ha en lugnande verkan, men är inte säker. För på lördag far jag till Bryssel och jag gillar inte att flyga, i synnerhet inte själv. Jag vill gärna vara där, bara inte resa dit. Nå, jag lyssnar på Brel sjunga om sitt platta land och känner den där längtan och tänker att jag måste, måste lära mig nederländska.

Ay Marieke Marieke le ciel flamand 
Couleur des tours de Bruges et Gand 
Ay Marieke Marieke le ciel flamand 
Pleure avec moi de Bruges à Gand

[---]

Zonder liefde warme liefde 
Lacht de duivel de zwarte duivel 
Zonder liefde warme liefde 
Brandt mijn hart mijn oude hart 
Zonder liefde warme liefde 
Sterft de zomer de droeve zomer 
En schuurt het zand over mijn land 
Mijn platte land mijn Vlaanderland

Och sedan: skrivandet. Det tar tid, men det går framåt.

Publicerat den

Bakåtblickar, framåtblickar

Idag: Skrivarcirkel, vi var som vanligt ganska få men det var ett bra möte. Nu gäller bara att förverkliga det som bestämdes. Efter det falafel med underbara Arefeh. Behövde det, hade nog gått i bitar annars när jag kommit hem till min tomma lägenhet och ensamheten där. Imorgon börjar min nya skrivplanering som innebär att mina pågående skrivprojekt bli klara i början av maj.

Vi får se hur mycket energi jag kommer att kunna ägna åt Stasimon de kommande veckorna. Jag behöver koncentrera mig på de skönlitterära texterna.