Jaha. Jag åkte iväg för att få mitt sommarschema på Maxi bara för att upptäcka att min chef satt i möte. Kom tillbaka imorgon sa de, så nu sitter jag hos far i Uddevalla utan tandborste, hårborste, deodorant, ombyte eller mascara. Hoppas att jag får tag på chefen imorgon så att den här lilla sejouren inte blir helt misslyckad.
Min irritation vet just nu inga gränser då jag borde ha fått iväg lägenhetskontraktet typ igår, läst igenom första boken i Världen som vilja och föreställning inför schopi-föreläsningen imorgon samt att jag hade förberett ett litet inlägg på den här bloggen på en post-it-lapp. Ingen fara kan man tycka, bara att skriva det imorgon istället. Men jag hade även bestämt fredagens ämne (nyplatonism och en dikt av Atterbom kan jag avslöja) och nu måste även det vänta en dag. Sådant irriterar mig något fruktansvärt och jag känner mig helt ur fas.
Jag har också insett att vår ekonomiska situation inte är den bästa inför juni-månad och de dubbla hyrorna. Inga ”onödiga” utgifter alltså, vad nu det är. Det beklämmande är att jag har ungefär fem böcker som jag hittat och som jag absolut vill läsa. Och jag vill dessutom ha dem i min bokhylla. Jag vill kunna göra små anteckningar i dem och kunna bläddra i dem om ett år om jag så önskar. Men, just det, inte råd. På tal om bokhyllan måste jag erkänna att min relation till den börjar bli något osund. Jag blir oerhört stressad av tanken på bränder i lägenheten och hur hela boksamlingen skulle gå upp i rök. (Tanken på lägenhetsbrand är överhuvudtaget väldigt stressande för mig då även katterna skulle riskera att brinna inne.) Även översvämningar och fuktskador defilerar ibland förbi i mitt medvetande. Tror jag läste det i en bok av Bodil Malmsten och sedan dess kan jag inte riktigt släppa den tanken. Desto fler ovanliga böcker jag får, eller böcker jag antecknat i, ju mer stressad blir jag av att tänka ut mina små katastrofscenarion. Vidare har jag återigen kommit till den punkt där jag måste börja trava böckerna ovanpå bokhyllorna för att de helt enkelt är fulla nu. De står i dubbla rader och på varandra, och likväl slut på plats. Jag är 21 år gammal. När jag är trettio kommer mitt hem se ut som ett välfyllt litet antikvariat. (Och nej, herr Leopard och andra, böckerna är mina vänner. Jag tänker inte stänga in dem på en vind eller i ett förråd!)
(Eller ja. Förutom de som känna lite passé. Till exempel alla mina häst- och Kittyböcker. Men de står faktiskt redan på mammas vind.)
(Och nu fick jag dåligt samvete för att de är alldeles ensamma på den där vinden.)
(Den där FUKTIGA vinden!)
Hillevi Norburg 