När går solen upp i dessa dagar tro? Jag skulle gissa på runt tio över fem. Det var i alla fall då jag vaknade av att rummet badade i solljus. Jag lyckades att somna om bara för att väckas av väckarklockan kvart i sju. Lyckligtvis fick jag träffa min chef på morgonen så nu har jag ett preliminärt schema inför sommaren, lovely. Sedan fick jag skjuts med far ner till Göteborg, det var också bra. Sedan iväg till föreläsning om Schopenhauer. På väg hem efter både föreläsning och lunch med Malm kunde jag ju inte låta bli att gå in på Wettergrens. Vad upptäcker jag? Halva priset på reapriset! Jag gick därifrån med tre böcker som tillsammans kostat 93 kronor. Jag läste en i eftermiddags. Den var rätt okej, väldigt meta sådär. Egentligen var jag inne för att leta upp den bok jag såg på Torp igår:
Jag vandrar långsamt längs bokhyllorna. Min blick stadigt riktad mot bokryggarna. Jag registrerar blixtsnabbt författare, titel , typsnitt, färg etc. och stannar då och då till för att bläddra i en eller läsa baksidestexten. Om jag gillar det skriver jag upp namnet i min anteckningsbok inför framtida lån eller inköp. Jag går framför en pelare med uppställda nyheter. de brukar jag strunta i, men nu fångar något mitt intresse. Kan det vara…? Kvinnan på framsidan känns vagt bekant och när jag läser titeln vågar jag knappt tro det. Axel och Toine. För den oinvigde Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Och, jo visst det är en roman om två av mina favoriter när det kommer till historiska personligheter. Min Fersen-besatthet nådde förvisso sitt klimax i trean på gymnasiet då jag slukade biografier och skönlitteratur. Men min fäbless finns där. Jag såg precis att boken bara kostar 99 kronor på adlibris. Skall jag tillåta mig att ge efter?
Annars läser jag för tillfället en annan historisk roman. Det är ingen allvarlig sak, en liten pocket vid namn The Masqueraders av Georgette Heyer. Ja, ja, jag vet – den genre som går under namnet historical romance i engelskpråkiga länder är väl inte var man väntar sig finna högklassig litteratur. Men bara för att jag gärna läser klassiker och ”svårare” litteratur betyder det inte att jag aldrig läser populärlitteratur och uppskattar det. Fladdrande kjolar, djärva herrar, lite historia och cross-dressig räcker mer än väl för att jag ska ha roligt.
Hur jag kom i kontakt med denna bok är dock en ganska lustigt. Det började med ett datorspel till den gamla macen: Gabriel Knight 2: The beast within. Ett gammaldags äventyrsspel (peka-klicka, you know). Tusen gånger bättre än Quake eller Duke Nukem eller vad nu de som gillade action spelade då. Jag menar herregud: ett spel med STORY! I alla fall minns jag det så, jag var helt fascinerad. Handlingen kretsade bland annat kring Ludwig den andre av Bayern (1845-1886). Och jag var förälskad. Fersen är ingenting mot Ludwig II. Vid den här tiden intresserade jag mig även för manga och upptäckte snart, till min stora förtjusning, att det fanns en manga om Ludwig II. När jag sökte på internet efter information om denna manga hittade jag en sida med bilder och översättningar. Där tipsade sidans ägarinna även om sina favoritböcker. Masqueraders var en av dem och sedan dess har jag planerat att läsa den.
Idag uppmärksammade Malm att han har en skugga fästad vid sina fötter. Vi stod vid spårvagnshållplatsen och denna till synes banala iaktagelse roade oss mycket. Malm tyckte att om man föreställde sig att man styrde sin skugga fick känslan av att man med foten drog i skuggan. Som om skuggan var något man drar. Paranoid som jag är besvärades jag snarare av att aldrig kunna befria mig ifrån den mer än försvinnande korta ögonblick genom hopp i luften. På planet hem från Bryssel läste jag en liten bok av den franske romantikern Adelbert von Chamisso: Peter Schlemihls sällsamma historia. Det är berättelsen om mannen som säljer sin skugga till djävulen. Thomas Mann nämner i sitt förord att man allt sedan första upplagen diskuterat vad skuggan står för. Mannen utan fäderneland tycks många ha menat. Mann håller inte med utan framhåller att skuggan symboliserar borgerlig soliditet och mänsklig samhörighet. Jag tror att vad skuggan symboliserar tacksamt skiftar med tiden. Vi måste inte göra en tidsenlig tolkning, det kan mycket väl vara så att Chamisso själv inte hade någon större tanke med den, det kan mycket väl bara ha varit förströelse för honom och/eller en väns barn. Men det är inte riktigt intressant, texten inbjuder till tolkning. Är det möjligen ett sedelärande prosastycke som lär oss att rikedom inget är värt om vi inte tillskansat oss det på egna meriter? Eller att vi inte kan köpa oss in i den mänskliga samvaron? Jag måste erkänna att jag när jag läste texten irriterade mig något på att människorna reagerade så starkt på Peters avsaknad av skugga. Vad gör en människa så omöjlig i sociala situationer? Vad skulle skuggan symbolisera idag? Jag vet inte, men jag diskuterar det gärna. (För jag vet att jag hade en poäng, ett halvt uttänkt resonemang om denna skugga, men det föll bort på vägen. Hjälp mig hitta det igen.)
Hillevi Norburg 