Kategori: Dagbok

Publicerat den

Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.

Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att gå när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.

Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.

Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?

Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.

Publicerat den

28.11

Så grå och trist november är. Jag går inte mina promenader, vill inte gå ut. En liten tröst är ändå att palettbladet som står i fönstret framför mig blommor. Långa, bräckliga stänglar med bleklila blommor höjer sig trotsigt mot skogens gråbruna fond. I uppror mot årstiden har jag beställt fyra nya klänningar, de ska, tänker jag, få utgöra basen för den garderob jag tar med mig till Frankrike. Utan att planera det har en liten kursändring gällande stil skett, det är lite mer romantiskt och bohemiskt, tycker jag. Kanske alldeles utmärkt för en liten författande mamma off season på Rivieran? Tänker att vinden ska fatta tag i kjolarnas tunna tyger, och att de generösa kjollängderna gör det enkelt att jaga fatt på barn, bära på dem, gå ner i sanden och leka med dem obehindrat. Att jag kan sitta på en servering med anteckningsblock eller dator och låta solljuset fångas i diskreta volanger och guldglittriga detaljer, att det kommer se bra och rätt ut. Att denna yttre inramning kommer harmoniera med romanen – romanerna? – som växer fram ord för ord.

Publicerat den

20.11

Första snön föll idag. Den låg kvar på marken, men för lite för att det skulle bli det där sagolandskapet man längtar efter. Av tidningsrubrikerna och sociala medier att döma föll mer i Stockholm. Vi höll oss ändå hemma, vi tycks inte kunna frigöra oss från den förkylning som härjat i våra stackars kroppar de senaste veckorna. Imorgon tänker jag i alla fall lämna hemmet och släpa mig till ett café för att komma igång med översättningsarbetet igen.

Senare i veckan måste jag ändå arbeta hemifrån, när det är dags att föra in det sista korrändringarna i min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett. När jag väl bestämt mig att pausa Mallarmé och lägga all tid på Viviens prosadikter gick det snabbt. Mina väninnor, bokformgivarna B och M, har gjort omslaget och hjälpt mig hitta ett typsnitt med 1800-talskaraktär till inlagan som jag satt luftigt och med snirkliga små vinjetter vid varje prosadikt. Det är en så svindlande njutningsfylld känsla när en bok är på väg att bli klar, uppblandad med lite skräckslagen ångest. Tänk om något blir fel, om jag missat en graverande korrekturfel eller att översättning helt enkelt inte håller. Men numera är njutningen större än ångesten: snart finns boken i världen och den kommer, till innehåll såväl som form, att vara ett stycke skönhet.

Igår kväll beställde jag två böcker från mitt favoritförlag i Frankrike, Editions le Chat Rouge, och jag liksom drabbades av min kärlek till litteratur och vackra böcker. Det är så storartat med böcker! De kan vara ett konstföremål i rummet, samtidigt som de möblerar om och tar sin boning i ditt huvud. Editions le Chat Rouge har en typisk stil på sina omslag, och ibland excentriska format. Det var av dem jag lät mig inspireras till det högsmala formatet vi använde för min översättning av Paulina 1880. I övrigt ger de huvudsakligen ut franska dekadenter och symbolister från förra sekelskiftet, inte helt olikt Alastor till sin profil med andra ord – och helt i min smak. De har även en rad olika tematiskt ordnade antologier – katter, dandys, bibliofiler m. m. – med utdrag ur sekelskifteslitteraturen. Kanske också det skulle kunna vara något att låta sig inspireras av?

Publicerat den

Hösten

Hösten, så snabbt den runnit iväg för mig. Ändå har vi inte varit sjuka som när sonen först började på förskolan, även om vi inte varit helt förskonade. Jag ler lite när jag tänker på att jag i början av detta år utnämnde det till mitt sociala år, att det skulle vara som en återgång till livet sådant det såg ut innan pandemi och flytten från Stockholm. Minst hälften av alla de relativt få sociala samkväm som planerats har fått ställas in för att någon part, eller någons barn, varit förkylt. Och till detta: ett ganska ambitiöst arbetsschema, som jag ständigt halkat efter i på grund av förkylningarna. En vecka som går bort där, en vecka som går bort här – och plötsligt ligger man en hel månad efter. Så kanske ska jag förlika mig att tyngdpunkten nu och de kommande åren måste ligga på arbete och familjeliv.

Det är en nog så svår balansgång att hantera. Flera gånger har jag gjort reflektionen att mitt livs lyckligaste tid nog är nu, eller till och med strax bakom mig. Då, när jag var helt mammaledig och all min uppmärksamhet var riktad mot detta enda: barnen. Barnvagnspromenaderna i Uppsala och omgivningarna, stillsamma aftnar med min man efter måltider som jag lagt tid på att planera och laga; dagarna glödde av en lycka som inte var storslagen eller dramatisk, den var så stillsam och enkel att den aldrig falnade. Den finns fortfarande där, som ett grundackord i tillvaron. Jag kan ibland känna strupen snöras ihop av tacksamhet och glädje över att detta är mitt, att barnen finns. Men redan nu, sedan några månader tillbaka, finns också en liten dissonans. Något som drar och rycker i mig, som får mig att vända blicken från de lekande barnen, som gör mig döv när de kommer med sina ljusa röster och ber om min uppmärksamhet. Då har jag vänt mig inåt, för där har ambitionen vaknat. Den sjunger sin sirensång, i tanken rör sig formuleringar och ord. Jag är där, hos mina barn, och jag är inte där, för jag är hos dem: hos orden.

I år var den stora Bokmässan i Göteborg tillbaka. Innan dess hade jag dessutom avverkat några bokbord, ett framträdande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Till Göteborg hade jag emellertid med familjen, och det var med viss nervositet jag styrde stegen mot mässhallarna. Hur förenar jag yrkesroll och moderskap? Det är en sak i vardagen, att stjäla tid till att skriva och översätta, en annan sak att liksom möta världen i båda dessa roller. Som mamma blir jag ett som ett djur, jag vill bära mina små tillbaka till skogen i vars bryn vi bor, gömma undan dem för världen. För att den är hotfull, visst, men kanske främst för att relationen till barnen kändes som en privatsak, något jag ville separera från förläggaren och författaren.

Nå, det gick lättare än vad jag trott. Jag tog med min lille son till seminariedeltagarnas lounge och vi åt kanelbullar och fnittrade, han gjorde succé hos personalen som alltid. Jag gled ut ur en roll och sömlöst in i den andra. Relationen till barnen fullkomligt bepansrad och ointaglig, även på ett mässgolv fullt av främlingar. Men nästa år får de nog ändå stanna hemma i Uppsala med sin pappa. Men det känns som en evighet tills dess, nästan som ett annat liv. Innan dess, om precis två månader idag, flyttar vi ett halvår till södra Frankrike. Det tornar upp sig framför oss, det bländar mig som ett starkt ljus och jag kan inte se bortom det.

Publicerat den

3.9

Bröd och smör, jag kan inte låta bli. Jag är hungrig hela tiden, en gluphunger som inte lämnar mig ifred. Det är tänkandet, det är ammandet. Innan mitt första barn trodde jag att amningen skulle få kilona att rasa från den nya mammakroppen – nu vet jag att det inte är så. Kroppen lagrar allt, kräver mer. Det var först när jag slutade amma min son som några kilon rann av.

Mina naglar är sköra, de går ständigt av. Jag läser på internet och får för mig att jag har brist på zink, att jag måste köpa tabletter. Bara jag får mitt zinktillskott kommer allt bli bra. Det är zinkbristen som gör mig trött och ledsen, jag är en kropp. Bara jag får zink blir allt bra.

Publicerat den

2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.

Publicerat den

31.8

Har du en blåtira, frågade min mamma när vi hade ett Facetime-samtal igår. Kanske låg skuggorna lite olyckligt, kanske var upplösningen lite dålig, för naturligtvis har jag ingen blåtira. Vad jag däremot har, är en mycket förkyld bebis som har svårt att andas på natten. Som behöver ammas, tröstas, vaggas. Och ett lite äldre barn som också är förkylt och därmed också sover oroligt och väcks av mardrömmar. Ja just det, tänkte jag och betraktade de mörka skuggorna under ögonen, det är såhär det är med förskola.

Nu har även jag lite feber och ont i halsen – framför allt är jag avgrundstrött efter tre nätter med om än obefintlig så fullkomligt uppbruten, sömn. Jag har därmed tagit en sjukdag och ligger nerbäddad på soffan med en kopp te medan min man (Gud välsigne honom) tagit de ut två sjuklingarna på promenad så att de får sova en stund i vagnen och i den friska luften.

I måndags var jag i Stockholm på releasen för Andromeda. Det var fint att återse alla vänner, att återigen vara i ett sammanhang. Ändå kände jag mig lite dämpad och melankolisk. Det är ett litet företag att åka in till stan, ändå. Investeringen av tid och kraft är större nu än förra gången jag bodde i Uppsala och var student. Det är att avsluta sin arbetsdag lite tidigare, att lämna maken ensam med familjelogistiken, att inte vara hemma vid nattning. Naturligtvis skulle tåget jag bestämt mig för att ta hem visa sig vara inställt och det jag sedan tog försenat. Klockan var strax innan tolv när jag väl var hemma. Och då lever jag ändå en tillvaro med stort svängrum för den här sortens utflykter. Tänk sedan, när min man jobbar heltid och jag måste ta hänsyn till hans tider? Han kanske inte kan hämta tidigt på förskolan. Barnen kanske har sina aktiviteter, det är mer logistik som behöver lösas och som behöver min närvaro, pusslet lite mer komplicerat. Sedan tror jag att vill man något, så löser man det – det behöver inte vara ett problem. Men kommer jag att vilja? Kommer jag att fortsätta prioritera den glittrande stockholmssoarén? Och vad händer när vännernas liv går vidare och omformas; de föräldralediga återgår till arbetet, de som är frilans eller sina egna kanske får fasta anställningar med fasta tider, deras barn får nya aktiviteter att ta hänsyn till…

Så när jag i måndags stod där med ett glas i handen och himlen glödde i en fantastisk skymning över staden, omgiven av mina bästa vänner och andra kulturpersonligheter, kände jag hur jag blev en smula dämpad och en våg av melankoli slog över mig. Allt detta kommer du att förlora, tänkte jag lite dramatiskt, om du bor kvar i Uppsala. Om du får ditt hus till slut och det kanske ligger lite utanför staden och steget blir än högre att lämna det… Det kommer bli ditt törnroseslott och du kommer kanske vara lycklig, gömd för världen i din hemliga trädgård. Men detta, vännerna och stadspulsen och vackra sensommarkvällar på Gamla Stans kullerstensgator – det kommer gå förlorat.

Nå, kanske är det en överdriven känsla: men jag upplevde något liknande förra gången jag bodde i Uppsala. Det är möjligtvis en känslighet hos mig, men jag upplever det som en kluvenhet i tillvaro när viktiga komponenter av det liksom utspelas på olika geografiska platser. I perioder har jag pendlat både långt och länge, och det har alltid skapat vantrivsel. Inte i den förlorade tiden, tvärtom har jag kunnat glädja mig åt att få tid till läsning, utan det där topografiska brottet i tillvaron. För det är då inte bara miljön som i någon mening förbyts kring mig, den avspeglas i mig och kluvenheten kommer då att gälla även min person. Man har flera olika jag, ett i det privata, vid hemmets härd; ett annat i jobbsammanhang; ett tredje i sina sociala sammanhang. För mig är omgivningen tydligen avgörande? Jag blir därför olycklig när mitt liv tilldrar sig på flera olika platser: det blir splittrat, mitt jag blir splittrat.

Jag vet inte, det kanske är krassligheten, tröttheten och menstruation som gör mig onödigt benägen till svartsyn och drastiska tankar? Kanske vore det därmed klokt att tänka mindre. Mitt te har har kallnat, jag ska koka upp nytt vatten och läsa vidare i Lina Wolffs Djävulsgreppet och njuta av det temporära lugnet som råder i detta hem.

(Tillägg: Nu tänker jag att det kanske har att göra med mitt arbete att göra? Att arbeta med litteratur, och nu tänker jag både på mitt värv som översättare och författare av egna texter, är ju i någon mening att transponera sig till andra världar, till andra mentala platser. Man är redan kluven. Kanske har man då en lägre tolerans för kluvenhet i rummet?)

Publicerat den

28.8

Det är söndag, utanför fönstret har ett blått augustimörker fallit. Det har regnet hela dagen, äntligen. I lördags fyllde min man år, i fredags blev jag själv trettiosju. Det har varit en helg av stillsamt firande en famille. Av presenter, vin och god mat. Jag vet att det är barnsligt, men har aldrig lyckats förmå mig att sluta tycka om att fylla år. Jag blir uppspelt och förväntansfull som när jag var flicka, och njuter av uppvaktningen från början till slut; suger i mig alltihop, varje smula och varje droppe.

Vilket år – en bebis, en bok! – det varit för mig. När jag nu, sakta men säkert, närmar mig slutet på min tid som trettioåring blir det allt tydligare att livet liksom fått sin form. Det blev barn, det blev dessa två barn. Det blev en debutroman, det blev den här romanen. Det blev det här jag jobbar med, inte vid sidan av, utan som huvudsaklig sysselsättning och om ingenting tvingar mig att göra en förändring kommer det nog att fortsätta precis så här: med översättningar, artiklar, böcker och något framträdande då och då. Det är så oerhört, oerhört skönt. Inte fundera mer över val av levnadsbana utan att liksom bara verkställa efter bästa förmåga och så gott det går. Den här mannen, de här barnen, det här arbetet. Det finns de som sörjer åldrandet för att allt fler möjligheter ligger i det förflutna, livet är inte ett oändligt oskrivet blad framför en som skulle kunna bli precis vad som helst. Själv tycker jag att det är en större lättnad i friheten det innebär att inte behöva göra de där valen, att spana och spana på framtiden som ligger höljd i dimma. Väntar ett barn där? En karriär? En man? Jag vill hellre ha dem som faktum än möjlighet! Med andra ord: det är ändå en liten lycka att hellre faktiskt leva sitt liv – och därmed förbruka det – snarare än att vilja ha det kvar att se fram emot.

Publicerat den

18.8

Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).

På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:

”Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.”

I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa” Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:

”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”

Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.

Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.

Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.

Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:

21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18

14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm

22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)

Publicerat den

15.8

Tid har gått, det har varit semester. Det var underbart, men också utmattande. Jag längtade hem till rutiner och mina böcker. När vi packade lade jag ner en pocket i väskan, funderade på om jag skulle ta två. ”Vad gör hon?”, tänkte min man. Mycket riktigt, knappt en rad har jag läst. Vi åkte den 20 juli och sedan dess har vi varit på vägarna, hälsat på familj och vänner. Kusinerna från Belgien kom med en fläkt av kontinenten och flandriska kyrkor – jag längtade dit. Vill visa maken och barnen min barndoms landskap, låta dem smaka sockriga bakverk och se smulorna fastna i leende mungipor. Med A halkade jag för ett ögonblick tillbaka till ett annat, dekadentare liv med för mycket vin och förtroliga fyllesamtal. Nej, så kan det inte gå till längre, jag är mamma nu, jag vill inte missa nattningar, jag vill inte vara sådan inför dem.

Vi bodde hos min mamma, det var solheta dagar och bad i Bergsjön efter promenad upp för berget och genom trollskog. Det var gråmulna dagar som mörknade och blev svarta och stålblanka nätter. När barnen somnat drack vi te och pratade. Vi gick till lekplatser, vi hade picknick med cava och riktiga glas. Vi gick och handlade, jag bar min son på ryggen i sele. Det var svettigt, men allt var ändå lätt.

Några dagar åkte vi över till Skagen; jag ville se haven mötas, jag ville gå i ett annat ljus. Vi upplevde alla väder: regnet och vinden och till sist solen. Att vara vid havet – haven – och den öppna horisonten var underbart. Vågorna och molnen dramatiska och ombytliga. Min son ville gå vid strandkanten, de små fötterna traskade i vattnet. Varje våg till barnaglädje och skratt. Min dotter sov i selen med huvudet lutat mot mitt bröst. Det var en fullkomlig stund, en sådan man gömmer i sitt hjärta att plocka fram dagar när allt känns tungt eller likgiltigt. Allt av Skagen ville jag sluka: brödet och korven, fisken och vinet, hortensiorna och de gula husen, lyxbilarna och Skagenmålarnas tavlor, min sons glädje över ett övergivet tågspår, min mans leende på en uteservering. Spara det, minns det nu. Dottern som i ett oövervakat ögonblick äter en näve sand, sonens upptäcktsfärder bland sanddynerna, en perfekt panerad fisk. Horisonten, ljuset, vattnet.

Vi kom tillbaka, träffade min bror och hans familj: kusinerna lekte. Min dotter blev förkyld, sedan jag. Först i Stockholm, där vi vaktade ett hus med tillhörande katt åt en väninna testade min man som nu insjuknat efter min son – båda med betydligt kraftigare symptom än familjens kvinnliga familjemedlemmar. Och jovisst: covidtestet var positivt.

Vi var i huset, det var sommar och varmt. Mina barn lekte, jag lagade mat, torkade av ytor i köket, lyssnade på en ljudbok. På natten kom katten och lade sig hos mig och barnen, den spann som ett lyckligt minne om en annan slags gemenskap än den jag över nu med min lilla familj, den mellan djur och människa. Återigen sörjde jag över min mans allergi, att vi inte kan dela tillvaron med en liten katt.

Vi åkte vidare, en snabb mellanlandning hemma i Uppsala och därefter tåg till Linköping och min pappas Svartmåla. Ett annat landskap, svensk sommaridyll. Långt från Bohusläns granitklippor och salta vindar, istället: stora ekar och lövsalsvalv, en inbjudande insjö med mjuk sandbotten och småfiskar som kittlande silverpilar. Min son gick barfota hela dagarna, hade små egna barnaprojekt för sig, hemliga för alla utom han själv, han lekte med sin morfar. Min dotter tog semesterveckorna att träna på balans och kryptag: imorse reste hon sig upp mot ett bord för första gången. Hon är inte längre kvar där man sätter ner henne. Hur gick tiden så fort?

Så kom vi hem till slut, efter nästan fyra veckor på vägarna. Vi har lärt oss en del om planering och om att resa med små barn, om varandra och om oss själva. Förtroligheten oss emellan lutar oss mot varandra. Den 13 augusti firar jag min Sanna Namnsdag, jag borstar ut håret och byter bohemiska sommarklänningar mot tajt och figursytt. Vi går in till stan dricker Bellinis och äter brunch, på caféstolarna i värmen kan man nästan inbilla sig vara på en italiensk piazza. Det är ljuvligt och som en föraning, ett löfte om ett nytt liv som väntar runt hörnet. En höst återstår, sedan: Medelhavet.