Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.
Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.
I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.
Hillevi Norburg 