Kategori: Dagbok

Publicerat den

Vardagsfenix

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.

Publicerat den

Att nedskriva offentligt framtvingar genomförande*

Idag börjar februari och jag täckte att med den nya månaden kommer också möjlighet till nystart. Hitta till en glänsande ny disciplin och oanvänt skinande arbetsrutiner. Det går väl sådär, klockan är 11, jag är ensam hemma ho min pappa och fortfarande iklädd pyjamas… Förutom lite mer motion, vilket eftersatts under hösten/vintern, tänker jag ålägga mig två utmaningar: skriva varje dag här på Stasimon, samt skriva minst litterära 750 ord om dagen. 
I övrigt tänkte jag att min vår till ska handla om franskspråkiga symbolister. Jag tycker överhuvudtaget att t ex kulturdebatten borde handla mer om franskspråkiga symbolister och mindre om… typ Slussen(?)** Annan möjlig utmaning: att bli franskspråkig symbolist?
*Vedertagen bloggsanning.
**Jag har dålig koll på samtida kulturdebatter eftersom de handlar i allt för liten grad om franskspråkiga symbolister.
Publicerat den

På tal om Bysans

Är det inte lite roligt och väldigt talande att ordet byzantine används i den negativa betydelsen, något som är överdrivet byråkratiskt eller beräknande och intrigant. Franska byzantin å andra sidan kan användas i en positiv betydelse och stå för något spetsfundigt eller lyxigt.

Publicerat den

Vår i Istanbul

Det verkar som om det till påsk blir en vecka i Istanbul ändå. Tills dess hoppas jag hinna fördjupa mig lite i osmanska riket, efter att ha tillbringat hösten med det bysantinska.

Publicerat den

Årskrönika

Jag vill ändå säga något om året som gått, som för mig på sätt och vis inte riktigt känns över än, det gamla är inte avslutat och det nya ännu inte påbörjat. När jag tänker tillbaka på det svindlar tanken, det var ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var, så önskar jag mig inför 2012 mer stillhet, ett mellanår att vila i.
*
2011 började med dramatik. Efter att ha firat julafton på djursjukhuset trodde vi att faran var över, men kissen blev snart sämre igen och började året med tio dagar på sjukhus och ovisshet. Mot alla odds blev hon bra igen och vi kunde ta hem henne igen. Lättnade, glädjen, tacksamheten går inte att beskriva i ord. Efter det lugn och stillhet, en uppsats som började ta form. Översättning för nöjes skull och för tankens vigör. 
I april åkte vi till Paris, trots skoskav och migränanfall blev resan skimrande och klädd i försommarvärme. Vi kom hem, vände, åkte en vecka senare till Bryssel. Hälsade på familjen och koncentrerade på att smaka alla Belgiens läckerheter. Minns: Grand Place upplyst i mörkret och medelhavsvärmen, klockan var halv elva och jag hade bara en sjal över axlarna. Vin på en livlig uteservering, barock och gotik runt oss, bladguld och kullersten. Nästan öde tunnelbanestationen och det fullkomligt öde Gare du Nord innan vi hittade en taxi som kunde ta oss hem när sista nattbussen gått. 
Hemma igen började jag snart på Drottningholm. Första visningen satte tonen, en fransk kör på kulturresa tog ton i salongen och sjöng en visa i kanon, på svenska vilket gjorde mig såväl rörd som ödmjuk. Under sommaren jobbade jag egentligen för mycket, och över minnena ligger trötthetens dimma. Också de veckor jag tog ledigt satt tröttheten i lederna, det var som om jag i maj tog ett djupt andetag och andades inte riktigt ut förrän efter september. 
Men ledigheterna: i juni en skrivarkurs utanför Uppsala. Insikten att sinnet måste få vila ibland. Att städerna stimulerar och retar fantasin, men att jag behöver landsbygdens stilla skönhet för att all den där stimulansen skall kunna växa i mig och bli till något. 
I juli: Lago Maggiore norr om Milano. Vad jag behövde just då, lugn och promenader. Tid att läsa böcker. Vin till lunch och middag, på restaurang och på hotellrummet. En dag låg jag kvar och läste ut böckerna jag tagit med. En annan promenerade jag i timmar i den botaniska trädgården. Kvällar med matematikern, glass och pizza. Båtfärder till sjöns öar, slott och trädgårdar som tagna ur fantasin. Salar med sten uthuggen som koraller strax över den klarblå sjön, öppna fönster och den lätta brisen. Dockteatrar stora som riktiga teatrar. Lejon och framförallt enhörningar – de senare mina älsklingsdjur. En vindflöjel som en kamel – även det ett älsklingsdjur. Vita påfåglar överallt i trädgårdarna. Ödlorna som solade sig på de låga murarna, det var som om jag plötsligt befann mig i en av dessa fantasivärldar jag drömt om i barndomen. Inte så mycket de jag hittade i böckerna, utan i tv-spelen. De där gamla äventyrsspelen av peka-klicka-typ. Overklighetskänslan sitter i än. Men också: stunder med matematikern. Att gå i det ljumma sommarregnet längs våt kullersten och äta glass vi hittat i en nattöppen liten gelateria. Sitta på balkongen när regnet öste ner, så att det var som om vi satt innanför ett vattenfall. För en gångs skull röka cigaretter och dricka rosévin. Ingen overklighet där, tvärtom. En stark känna av att vara där och då, att detta är verkligheten och att vi är närvarande i det.
I augusti: västkusten för att hälsa på familjen. Promenader i Ljungskile och Nääs slott. Som vanligt känslan av att vara där allt för kort tid. Hemma igen fyllde jag 26 den 26e. I september fyllde matematikern 25 år och vi hade en stor födelsedagsfest. Den 5e september hade vi varit tillsammans i tre år och det var också då han överraskade med en diamantring och ett frieri.
I början av oktober sade jag adjö till Drottningholm och 1700-talet. Kröp in i den bubbla jag ännu lever i och som spricker om jag talar om den allt för mycket – så det får vänta. Kort sagt: jag ömsade på något sätt skinn och började en ny etapp av livet.
*
För 2012 lovar jag mig alltså att fortsätta på den inslagna vägen. Få ordning på min bokföring. Jag tänker mig också skaffa en ”riktig” hemsida, kanske ett nytt utseende åt Stasimon. Skaffa visitkort. Och sedan: det vanliga. Att vara lite mer social och träffa människor som träffas annat än på boksidor. Bli lite smalare, lite snyggare. Skriva bra, skriva klart. Något sådant. 

Publicerat den

Ett gott nytt år!

Ett nytt år stundar, och så snabbt 2011 rann förbi. Likväl, fyllt till bredden. Stora, omvälvande förändringar ingen anade. Under 2012 hoppas jag bygga vidare på grunden som lagts. Sten efter sten tänker jag som brevbärare Cheval* bygga mina drömmars slott. Våren tillbringar jag utan säkerhetsnät,  jag vågar högmodet och utmanar det vita arket.

Jag önskar er, kära läsare, ett gott nytt år och hoppas på ert sällskap också i det nya året.

—
*Cheval began the building in April 1879. He claimed that he had tripped on a stone and was inspired by its shape. He returned to the same spot the next day and started collecting stones.

For the next thirty-three years, Cheval picked up stones during his daily mail round and carried them home to build the Palais idéal. He spent the first twenty years building the outer walls. At first, he carried the stones in his pockets, then switched to a basket. Eventually, he used a wheelbarrow. He often worked at night, by the light of an oil lamp.
Publicerat den

Julbak och jämställdhet

Förra veckan bakade matematikerna och jag. Vi är rätt dåliga på det här med jämställdhet så det blev som vanligt så att den enes insats begränsades till att bistå med ett andra utlåtande rörande huruvida mjölken verkligen var ”fingervarm” och redo för jäst, viss hjälp i att få över knäcken i knäckformarna, eftersom det måste gå snabbt, samt en hel del ”smakande” på de olika degarna och färdiga knäcken. Sedan tröttnade jag helt och satte mig en stund framför tv:n, matematikern suckade lite men eftersom han till skillnad från mig tycker bakning är en kul grej gjorde han klart lussekatterna och pepparkakorna.
Publicerat den

Den ideomotoriska effekten

När jag för ett tag sedan försökte hitta den svenska termen för franskans table tournante och engelskans turning tables hittade jag inte bara termen ifråga (det heter bordsdans eller bordslevitation) utan också en förklaring till företeelsen i den här artikeln av Sven Ove Hansson, publicerad i Vetenskap och Folkbildnings tidskrift Folkvett. För den som inte vill läsa hela artikeln följer här en kortfattad sammanfattning.
Det finns tydligen något som kallas den ideomotoriska effekten (termen instiftades 1874 av fysiologen William Carpenter), som går ut på att om man tänker på en rörelse så kommer man, förr eller senare (det kan ta timmar innan effekten sätter i) börja få små muskelryckningar som framkallar rörelsen ifråga. Det tydligaste exemplet är slagrutan, när man alltså i jakt på vatten, skatter eller annat roligt som ligger dolt i marken. Eller när man bär runt på en liten pendel i samma avsikt och denna pendel börjar röra sig, medsols, motsols etc. Man är fullkomligt omedveten om den lilla rörelsen och i pendelfallet får det alltså tydliga och framför synliga konsekvenser när rörelser förstärks av pendeln.
Men det stannar inte där, den ideomotoriska effekten är inte nödvändigtvis en ensam företeelse. De flesta är säkerligen bekanta med den typ av seanser där ett anta personer lägger händerna på en bordsskiva med tydliga order om att inte lyfta dem, varvid bordet plötsligt reser sig (leviterar, alltså) eller börjar att snurra, ibland så snabbt att de medverkande måste ställa sig upp och springa längs med bordet för att hinna med. Men som alltid kommer förr eller senare en skeptiker som behöver bevis:

”Den kände fysikern Michael Faraday utförde en serie geniala experiment för att utröna varför seansborden rörde sig. Bland annat provade han att täcka bordsytan med ett papper, fastsatt med en mjuk massa. Om seansdeltagarnas egen upplevelse, att de höll emot när bordet snurrade, var riktig, så skulle papperet ha släpat efter när bordet snurrade. Om de däremot (omedvetet) drev på bordet med egen muskelkraft, så skulle papperet vara förskjutet i förhållande till bordet i motsatt riktning. Försöken visade entydigt att det senare var fallet. Faraday publicerade år 1853 en mycket välskriven artikel där han redovisade sina experiment och drog slutsatsen att bordsdansen berodde på de deltagandes omedvetna muskelrörelser.”

För den naturlige tvivlaren, alltså för en sådan som undertecknad, är det intressanta kanske inte i första hand att inga andar är inblandade i bordets eller slagrutans rörelse, utan att inget charlanteri heller är nödvändigt. Rörelsen behöver inte instiftas av någon särskild ingen behöver dra i ouija-brädets lins – rörelsen sker i var och en, helt omedvetet. Och visst ställer det också några intressanta frågor om det här med medvetenhet och omedvetenhet – när man kan lyfta ett bord utan att faktiskt vara medveten om det. Det jag undrar nu är om kunskap om denna ideomotoriska effekt påverkar, ja, den ideomotoriska effekten? Blir man mer vaksam mot sitt undermedvetande, så verkar inte vara fallet om man får tro artikel författaren som uppmanar oss att pröva själva:

”Det är mycket lätt att själv undersöka hur den ideomotoriska effekten förstärks av en pendel. Häng upp en ring i ett snöre, håll snöret i handen och försök att visualisera t.ex. att pendeln rör sig medsols, att den rör sig motsols, att den svänger fram och tillbaka… Trots att man inte medvetet rör handen, brukar pendeln efter en stund (hav tålamod!) börja att röra sig på det sätt man föreställer sig.”

Publicerat den

Om rusdryckers verkningar i internetåldern

Det finns som bekant som kan spärra av hemsidor under vissa tider på ens dator. Facebook under arbetstid, eller på lördagskvällen så att man inte på fyllan skriver något man skulle kunna ångra dagen efter. Den som vill lösgöra sig ur nätpokerns grepp kan säkert spärra sådana sidor och en shopaholic ska kanske undvika Tradera och Ebay. När jag sent igår, efter att ha introducerats till den så här i efterhand tydligen ganska starka, grekiska drycken metaxa var det dock varken Facebook eller Tradera jag hamnade på utan den för min plånbok alltid lika fatala sidan Antikvariat.net. Antikvariat.net är för mig redan under nyktra och sansade fullkomligt livsfarlig för min ekonomi, vad som sker i ett tillstånd av nedsatt behärskning och impulskontroll behöver knappast förtydligas. Bland annat bestämde jag mig för en sedan länge eftertraktad utgåva av de Nervals Aurélia och ett litet häfte av Linnaeus med det fantasieggande namnet Djur som faller från skyn. Sen finns det ju de som menar, att detta att skylla på ett glas metaxa egentligen bara är en undanflykt, en passande ursäkt för att tillåta sig ett litet bokinköp trots att man egentligen inte har råd till det, eller plats i bokhyllorna. Och av alla dåliga vanor man kan ha, känns det som att böcker rimligen kan anses som en av de lindrigare.