Kategori: Skrivandet

Publicerat den

Formproblem

Jag är supertrött. Vet nog inte riktigt varför. Kan ha att göra med att jag jobbade i helgen och sov (alltför) lite. Dessutom var jag och Malm uppe igår och valvakade. Det utmynnade dock i viss glädje då borgarna vann. Men jag tänker inte fortsätta med några utgjutelser rörande valet då det säkerligen redans skrivits ett antal blogginlägg om den saken.

Nej, varför inte fördjupa sig i det bara jag kan skriva om. Exempelvis kan jag avslöja att jag imorgon köper en dator så slipper Malm och jag dela. En bärbar och tjusig liten sak som förhoppningsvis underlätta den för mig tunga skrivarprocessen. Jag har i alla fall fått ihop ett första stycke. Det skrevs ner i min kalender på Maxi under lunchen. Dessvärre blev det inte alls lika bra som när jag tänkte ut det bland kaffe och kattmat. Jag hade hittat tonen, rösten, men tappat den igen. Mycket irriterande. Dessutom har jag nog inte riktigt bestämt mig för berättandets utformning. Jag har inte ens bestämt en avgörande sak som imperfekt eller presens! Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för hur subjektiv berättandet ska vara, inte heller hur ‘litterärt’ det skall vara. Det vill säga om den homodiegetiske berättare berättar i en slags implicit dagbok/brev/bekännelse (vilket förutsätter imperfekt?) och hur långt man skall gå med ett sådant stilgrepp. Hur skall man då se på berättarens position? Är han åldrig och ser tillbaka på episoden, berättar om det för någon annan (lyssnare/läsare) eller berättas det precis efter att de skett eller rent av när det sker och berättat i presens? Allt det där påverkar givetvis tonen, rösten, och jag trodde att jag hittat något som fungerade men när jag väl satte mig och skrev blev det inte riktigt som jag tänkt mig plus att jag av någon anledning började i 3:e person (kanske för att jag ursprungligen tänkte ha det så). Nåväl, det löser sig nog, förhoppningsvis redan imorgon.

Publicerat den

Research

Jag har gjort i ordning ett lässchema som jag tappert försöker följa. Det innebär dock minst lika mycket läsning som på litteraturvetenskap, och är därtill huvudsakligen på franska. Jag läste igenom en första bok igår och den hjälpte mig inte nämnvärt så jag hoppas verkligen att resten av bokhögen kommer vara till större nytta. Jag upplever det som väldigt svårt att sätta igång med skrivandet utan dessa kunskaper, men jag antar att jag kommer att bli tvungen då text skall in inte nu på söndag utan nästa. Det är visserligen bara drygt 2 A4 men jag tror att om jag börjar skriva så kommer jag att fortsätta.

Jag har dock märkt att vissa av de övriga kursdeltagarnas texter verkar vara precis den längd som skall skickas in. Det kan röra sig om noveller eller kapitel, vilket får till följd att kapitlen är ganska korta. I Horisonter var kapitlen ganska långa och jag tycker nog det fungerar bättre för de episkt berättande texter jag skriver.

Vidare har jag noterat att den bok av bröderna de Goncourt som jag köpte på antikvariat för ett par dagar sedan är utgiven 1864, och därtill ett försök att skildra samtiden! Det är alldeles utmärkt och jag skall redan idag ta mig till biblioteket (betala min biblioteksskuld) och låna dessa båda bröders dagböcker. Om inte annat kanske jag kan finna något av tidens zeitgeist.

Publicerat den

Överjord

Trots huvudvärk och nervositet gick framträdandet igår bra. Malm hade skrämt upp mig helt i onödan då ingen slog mig på grund av den skolastiska övningen som går att läsa här nedanför. Det var hög kvalitet överlag och det var ytterst motvilligt jag tvingades gå hem på grund av huvudvärken som tilltagit under kvällen. Det var en lyckad festival och Affe skall, som jag sa till henne innan jag gick, i sanning vara stolt över sig själv.

Nu återstår dock inga hinder för att börja skriva på allvar vilket jag tänker börja göra imorgon. Jag har även nästan bestämt mig för att delta i årets Nanowrimo och skriva klart Horisonter och sedan även ett kortare romanutkast som bär arbetsnamnet Slottet.

Publicerat den

Samtal

Så, det går fortfarande trögt med skrivandet. Har dock gjort mig fin inför festivalen. Och diskuterat lite språkfilsofi med Malm. Det stör mig lite att jag inte behärskar de filosofiska begreppen speciellt bra. Å andra sidan gläder det mig att jag håller någorlunda jämna steg med honom. Det slog mig också hur ovanligt det är att folk faktiskt utmanar mig i diskussioner och att jag faktiskt måste vara skärpt och verkligen anstränga mig när jag argumenterar. Måste bara hitta någon som jag kan diskutera litteratur och skrivande på det sättet med.
Publicerat den

de Nerval

Jag gick upp rätt sent idag. Klockan var väl kvart över nio. Malm hade föreläsning redan klockan tio så jag följde honom ut men istället för att gå till spårvagnen vek jag av och köpte kattsand på Konsum. På vägen hem smet jag in på bageriet och försedde mig med två croissanter som jag tänker inmundiga så fort mitt te är klart. Jag har lyckats hinna med att diska upp disken och ställa in det nya porslinet som far gett oss. En bra morgon helt enkelt, jag hoppas det fortsätter lika bra, det vill säga när jag sätter mig ner med romanprojektet. Idag tänker jag skriva klart min synopsis samt påbörja en lista över saker jag behöver kolla upp. Så det blir väl en liten stund med franska wikipedia och sedan med böckerna jag lånade på UB förra veckan.

I natt drömde jag att jag besökte Gerard de Nerval när han satt på sinnesjukhus. Vi beklagade oss först över att de andra patienterna återigen förstört hans staty av Aurelia. Sedan visade han mig målningarna han gjort på det lilla rummets väggar och som föreställde hans tid i den så kallade andevärlden. Med andra ord jag befann mig i Nervals bok Aurelia som jag läser nu. Jag minns att jag beklagade att jag inte kunde uppleva och se det han sett. Han svarade att han hellre varit frisk, det rör sig om ett sjukdomstillstånd trots att han såg allt klarare och aldrig sett allt tydligare. Ändå hade han om han fått välja hellre varit ‘frisk’, som oss andra. Någonstans där vaknade jag helt genomsvettig.

Aurelia är en obehaglig bok, å andra sidan är den komisk, det Nerval beskriver är helt vansinniga saker egentligen (exempelvis skapades världen av ett slags urväsen med hjälp av talismaner.) För den som kan sin idéhistoria är det en guldgruva. Nerval är väl påläst och mycket av det tidiga 1800-talets idéer och föreställningar skymtas mer eller mindre tydligt i hans prosa. Det är mycket Rousseau och ‘orientaliskt’ tänkande. Men kan man lite om Nervals liv vet man att det inte handlar om fantasifull fiktion utan hans egen begynnande sinnessjukdom som skulle resultera i självmord efter en tid på sinnessjukhus. Aurelia skrevs mellan två vistelser på sådana sjukhus. Mellan de märkliga resonemangen och beskrivningarna av besöken i andevärlden döljer sig en tragedi. Det är svårt att läsa den utan att bli berörd. Det är sådär sällsamt att man ibland vill skratta högt och i samma ögonblick minns att det kanske inte är lika roligt att leva det och skrattet fastnar någonstans i halsen.

Publicerat den

På väg

Det har gått en tid sedan jag sist skrev något här. Jag har haft fullt upp, kan man säga. Har börjat sommarjobba på Maxi och lyckades efter första arbetsdagen få en obeskrivligt smärtsam nackspärr. Jag märker också att jag efter att ha jobbat inte har mycket energi kvar till annat. Därav min inaktivitet, socialt och konstnärligt.

Jag har även fått besked från Litterär Gestaltning och Biskops-Arnö och har som jag misstänkte inte kommit in. Jag är dock inte speciellt nedslagen eftersom jag inte räknade med att det fanns någon större chans att bli antagen. Dels på grund av min bristande erfarenhet rörande skrivarkurser, dels på grund av mina textprover som kanske inte riktigt höll måttet. Nåväl, det sparar mig ett svårt val. Biskops-Arnö var nog inte aktuellt men Litterär gestaltning hade jag nog övervägt. Jag känner dock att Litterär gestaltning kunde ha känts för mycket institution och att jag trivs bättre med en friare kurs. Jag måste påminna om att jag för början varit tveksam till skrivarkurser och dylikt. Hursomhelst, jag kommer få tid till att skriva i höst och det är det som är huvudsaken. Dessutom har jag bestämt att jag innan min tjugoförsta födelsedag skal färdigställa mitt första romanutkast. Vilket innebär en del arbeta framöver men jag är optimistisk. Jag tror att atmosfären i Ljungskile och Uddevalla kan vara nyttig istället för den allt för varma lägenheten i Göteborg. Samma sak gäller för mitt haltande gitarrspelande som hittills inte avancerat alls.

Publicerat den

Scribo ergo sum?

Ikväll lyssnar jag på musik och gör ingenting särskilt. har ett brev som jag skriver på lite sporadiskt. Men jag vill att det skall bli bra, så jag hastar inte. Det är onödigt att stressa, jag gör det för mycket. Imorgon ska jag fika med vänner. Det var längesedan jag var så social. Har dragit mig tillbaka från umgänge i största allmänhet (Malm och familj undantagen) ett tag nu. Behövde kanske samla ihop mig något. Jag är rastlös utan synbar anledning. Kanske har jag stått för länge samma plats och börjat sjunka. Igår såg jag på Parkinsons på tvåan. Kvällens gäst var Madonna. Bland annat berättade hon om hur hon lämnat allt och åkt till New York för att bli dansare. Jag tror inte jag behöver lämna allt bakom mig. Bara prioritera annorlunda och bestämma mig för vad jag egentligen vill. Det har jag sagt ett tag nu. Och likt förbannat händer inget. Vad har jag gjort den här terminen. Pluggat? Nej. Skrivit? Nej. Något annat som kan ha tagit upp all min tid som att festat hejdlöst eller liknande? Nej. Jag försöker minnas och allt som framträder för mig är en grå massa av dagar och några få enskilda händelser som avtecknar sig mot denna gråhet. Så får det inte vara! Fortsätter det så kommer livet rinna ifrån mig. Jag kommer stå vid målsnöret och förklara att jag inte alls hört startskottet, visste inte att loppet redan var igång. Start- och mållinje kommer vara ett och detsamma.

På senare tid har jag börjat hysa allvarliga tvivel rörande mitt val av karriär. Karriär är fel ord, givetvis. Alla människor behöver något att hänga upp sitt liv på, något som ger det mening och struktur. En sorts klädhängare, förlåt, livshängare. För mig är det skrivandet som ger mig mening. Det handlar alltså mer om en professionskris, det handlar om en identitetskris. Vi har börjat läsa 60-tals författare nu. Deras prosa är svår och avancerat. Intellektuell, smart. Jag jämför mina egna försök med deras, och jämförelsen är inte alls till min fördel. Mitt skrivande känns enkelt, på ett negativt sätt. Simpelt. Ja, rent ut sagt dåligt. Jag behöver ju inte bli författare. Man vad ska jag göra annars? Vad vill jag göra annars?

Svar: ingenting

Utan klädhängare blir jag bara ett formlöst tygtraseplagg. Jag vill inte vara tygtraseplagg. Jag vill vara rött Valentino-plagg. Problemet, för att driva den här liknelsen till sin spets, är min misstanke om att jag med hängare ändå bara kommer vara HM-plagg.

Sedan är det det där med förväntningarna. Alla tror att jag är Valentino. Det är ju trevligt, men finns det något värre än att försöka leva upp till förväntningar. Man börjar fundera på vad andra väntar sig, hur man skall tillfredställa dem. Är det inte därför det är så svårt att få klart Horisonter? Och så funderar jag vidare: om mina välvilliga vänners omdömen är så avgörande – hur skulle jag då överleva en sekund som publicerad författare. Jag har alltid utgått från att kritiker skulle gilla mina texter. Lyckas man bli publicerad måste man ju vara bra liksom. Man behöver bara läsa någon kultursida för att inse att så inte är fallet. Jag vet inte om jag skulle kunna ta det. Och sen funderade jag vidare, mycket på grund ett stycke ur en novell av Bodil Malmsten. Det handlar om Sveriges bästa författare som jobbar på något statligt verk. Han är så bra att han inte behöver publiceringens bekräftelse. Är det så, är jag bara en det tjugoförsta århundradets kändiskåta dussinmänniska som vill vika ut mitt inre i romaner på Bokias hyllor?

Publicerat den

Sökes: litteraturvän

Så går helgen mot sitt slut. Jag märkte knappt att den hann börja. Efter att på fredagen slocknat vid halv nio-tiden (träningsvärk, mensvärk, huvudvärk) vaknade jag utvilad och pigg (fast med oförminskad träningsvärk). Framåt ett åkte Malm och jag till Ljungskile för att fira min bror som fyllde sexton. Timmy hälsade mig med ett: vad fin du är, du ser nästan normal ut. Jag vet fortfarande inte om jag skall vara glad över det eller inte. Han menade det i vilket fall som en komplimang (väl?) så det är positivt. Nåväl, vi är hemma igen och katterna hade inte rivit lägenheten. Borta bra men hemma bäst.


Inatt drömde jag en märkligt levande dröm. Det involverade flera av mina bekanta. Malm och D. hade varsin huvudroll och även Linnea B. dök upp i en biroll. Det fanns även en karaktär som spelade en ganska viktig roll som var obehagligt lik George från Desperate Housewives. Lyckligtvis var det bara utseendet och inte hans personlighet mitt undermedvetna tagit fasta på. Vi befann oss i ett stort hus (engelskt tror jag, alla talade engelska) i slutet på förra seklet och det var fest. När jag senare vaknade kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan, stämningen från huset och dess besökare. Jag tror min omedelbara tanke var att: detta kan bli en roman. Stämningen, karaktärerna, deras inbördes relationer, de få scener jag hann drömma – detta kan bli litteratur! Först tänkte jag arbeta ihop det med Det tudelade trädet, men efter att ha vädrat idén för Malm insåg jag att det nog är bäst att låta det bli två projekt. Det två hjältinnorna, Justine och Armance, är väldigt lika men nu när jag bestämt mig för att det skall bli två berättelser kan jag odla olikheterna. Jag funderar också på att låta Armance föra sin egen talan med hjälp av den starkt subjektiva dagboksformen som jag länge velat använda mig av.


Nu gäller bara att få klart Horisonter så kan jag ge mig i kast med något av dessa nya projekt. Vilket har jag ännu inte bestämt mig för. Vilket osökt leder oss till titeln på detta inlägg. Jag har ju alltid Malm att prata projekt med, men han tenderar att vara lite väl okritisk. Eller snarare lite väl kritisk rörande sin egen förmåga när det gäller att tala litteratur. Hitintills har jag varit för mycket auktoritet. Men visst, det vore lögn att säga jag inte trivs med att vara Författaren av oss två. Det jag behöver är helt enkelt en kritisk litteraturvän att diskutera projekt med. Skrivarcirkeln fungerar inte till detta ändamål då jag vill att de skall läsa texterna när de är klara och då möta texterna utan en massa förutfattade meningar eller förväntningar. De skall vara oskrivna blad som möter mina skrivna blad. D. tycks helt ha avlägsnat sig från internet, om det beror på att han (o)medvetet undviker mig eller överväldigande litteraturstudier kan man givetvis spekulera i. Faktum kvarstår att han inte är tillgänglig. Så jag söker nu en litteraturvän som kan fungera som bollplank. Var hittar man det?

Publicerat den

Pen pals

Nu är det så här att jag borde ha råpluggat idag. Är det någon som på allvar tror att jag gjorde det? På fyra tentor har jag lagt ner allt mindre tid på förberedelser och pluggande, med oförändrat studieresultat. Alltså har jag likt tidigare bara läst det som verkligen intresserade mig, ja nästan mindre än så. Med lite tur går det vägen ändå. Eller inte. Återigen hoppas jag på ett misslyckande, allt för motivationens skull. Nåväl, jag längtar till efter tentan då jag ämnar skriva klart Horisonter med den bakom mig.

Mycket av dagen ägnades således inte till kursböckerna. Jag har hittat en sida där man kan söka efter brevvänner över hela världen och det är det jag roat mig med. Eftersom D. och jag inte längre skriver långa innerliga brev till varandra (kan inte minnas när vi gjorde det senast) känner jag ett behov av att ha någon ny att skriva till. Att det är en ”social återvändsgränd” som Malm skulle kalla det är också bra. Vissa saker kan man inte skriva till vänner som känner andra ur ens vänkrets. Till Bylöv skulle jag kunna skriva, men jag vill inte göra det innan Horisonter är färdigskriven. Det är även en komplicerad relation då det är svårt att helt skaka av sig lärar- och elevrollen. Nåväl, jag ska snart skriva till honom. Det är ännu ett incitament att få klart Horisonter och sådana kan jag inte få för få av.

Publicerat den

Nästan där…

Jag orkar inte skriva mer ikväll. Jag måste verkligen börja skriva på dagarna istället för på nätterna. Nåväl, jag har bara 1000 ord kvar till mina 50 000 och det skriver jag lätt imorgon. Jag har två kapitel kvar, dvs säga ungefär 10 000 ord. Men när min lilla mätare blivit lila är det Litteraturen 1500-1800 som gäller. Men jag kan nog tillåta mig att skriva ett par 1000 ord om dagen eller så för att rensa tankarna.

Imorgon ska jag och Malm organisera bokhyllan. Det ser jag fram emot. Det är så roligt att hitta böcker man glömt att man har och sedan hitta ett fin system att kategorisera in dem i. Men bokhyllan är egentligen för liten för vår boksamling så vi får se hur det går.

Vi har börjat kika lite på lägenheter också. Skulle vara trevligt med något större känner vi båda. Att tv:n och datorn står i samma rum är till exempel ingen höjdare. Hade varit bättre om tv:n kunde ha stått med sängen i sovrummet, det är ju oftast arbete som håller oss vakna – inte sena filmer. Malm saknar badkar och jag en balkong man kan släppa ut katterna på. Men vi får se, det är inget vi stressar över. Om det ligger mindre centralt än den här lägenheten är inget som bekymrar oss egentligen, så länge det är samma busskort som gäller och det finns bra kommunikationer. Men vi får se, det är inget vi stressar över. En annan bra sak om vi mot förmodan skulle flytta är att som jag förstått det kan man inte byta studentbostäder, även om man kan måste nästa hyresgäst också vara student. Ett annat förstahandskontrakt kan man använda för att byta till sig en ny lägenhet. Men vi får som sagt se hur det blir med de planerna.

Nu ska jag sova så att jag imorgon blir klar med Nano!