Författare: Hillevi

Publicerat den

Morgontrött


MORGONTRÖTT

Han stannar till i det lilla caféets dörröppning som för att låta ögonen vänja sig vid halvdunkelt som råder därinne. Det klara morgonljuset har inte hunnit lysa upp de av cigarettrök gulnade väggarna. Han behöver den knappt märkbara pausen av andra skäl än pupillers justering. Måste låta lite av känslorna inom honom svalna, måste andas ut lite av allt det där som trycker inuti honom. Man vill ju inte att någon ska märka. Man vill inte darra på rösten ens en aning när man beställer in kaffe. Det är helt naturligt, inget ovanligt alls att dricka morgonkaffe klockan sex på morgonen. Är det inte?

Det är en lättnad att se andra kunder i caféet. Han torkar svetten från pannan med handryggen och tar några steg in i caféet. Han bestämmer sig för ett bord vid en av långväggarna och slår sig ner på den med sittdynor utrustade bänken. Först när han satt sig inser han att det sitter en kvinna vid bordet intill. Ett misstag, han borde valt ett bord som garanterat avskildhet. Hur kunde han missa henne?

En kypare kommer fram, antecknar sömnigt hans beställning på kaffe och en kanelbulle. När kyparen försvunnit söker han efter något att fästa blicken vid. En fast punkt för han känner att den målmedvetna vandringen längs gatorna dövat känslorna inom honom. Kvar finns ingen av den befriande vrede han kände när han smällde igen dörren efter sig. Rätt framför ögonen på henne. Så att hon skulle fatta. Fatta att nu fan är det allvar. Men nu… Han sluter ögonen och vilar sina händer på det slitna cafébordet. Träet känns strävt under handflatorna. Han kan inte sluta undra varför hon inte hejdade honom.

– Morgontrött?

Det är kvinnan vid bordet bredvid som pratar med honom. Hon är äldre än han, kanske i trettioårsåldern. Någon slags affärskvinna i en mörkgrå dräkt. Hennes hår är blont. Som Annelis fast lite mörkare.

– Ja… Nä. Jag bara…

Han hittar inget sätt att avsluta meningen. Han är rätt trött. Det är klart, han har inte sovit inatt. Det kunde ha blivit som vilken annan kväll som helst. De hade ätit, någon pastasallad med lax som blivit över från gårdagen. Anneli hade varit glad. De hade snackat om att åka en sista-minuten resa någonstans. Vartsomhelst egentlige, bara det var varmt. Han minns att han hade tänkt att när hon var på så bra humör, då blev det säkert sex sen. Bara tanken hade gjort honom lite upphetsad och han hade erbjudit sig att ta disken. Så hon fortsatte vara glad. Allt hade varit bra, riktigt jävla bra. Tills Anneli gick för att hämta tvätten.

Kaffet kommer in tillsammans med en till synes nybakad kanelbulle. Han fäster blicken på kaffets mörka yta men rör varken det eller bullen. Han skulle inte kunna svälja nu. Någonstans i magtrakten har det utvecklats ett slags tomrum som suger i sig allt, allt som finns inom honom. Han har bara tomheten kvar. Bara tomhet. Tills… Rätt som det är byter hålet från insug till utblås och alla de där känslorna attackerar honom på nytt.

Han flämtar.

– Man vänjer sig, säger kvinnan i dräkten bredvid honom.

Han vänder blicken mot henne men kan inte riktigt fokusera.

– Vid de tidiga morgnarna alltså, förtydligar hon.

Stöter hon på honom? Är det vad hon sitter och gör? Kvinnor är helt otroliga. Vad är klockan? Knappt tjugo över sex ser han efter att ha kastat ett öga på klockan som finns över cafédisken. Vad tror hon? Att han ska följa med henne hem?

– Jaha, ja. Men det här är nog mer en engångsföreteelse, säger han.

– Ja, själv börjar man jobba sju. Då orkar man inte riktigt hålla på och göra frukost.

Hon ler.

– Nä, man gör ju inte det.

Vad hon håller på. Envisas. Kvinnor… Som Anneli igår, eller ja, inatt. När de äntligen blivit sams och låg i sängen. Hon hade börjat lipa och han hade bett om förlåtelse. Allt var bra igen och han tänkte att det kanske skulle bli sex ändå. Försoningssex ska ju vara bra sex. Han visste inte, de hade aldrig haft sex efter något gräl. Hans tidigare flickvänner hade han aldrig bråkat med på det här sättet. Så han visste inte. Men så måste hon, Anneli alltså, börja igen. Slänga ur sig en kommentar sådär. Hon var ju tvungen att få sista ordet. Flera gånger om. Och han kan ju inte gärna låta det passera. Då har hon ju inte fattat. Allt han sagt, allt han förklarat. Att det inte är så jävla lätt att veta vad som absolut inte får tvättas i 40 grader. Dumheter egentligen, inget att bli upprörd över. Fast vid det laget hade grälet dessutom handlat om helt andra saker. Ja, hon var ju tvungen att dra upp all skit hon kunde komma på. Och han hade försvarat vissa saker och andra saker hade han erkänt. Han trodde att de nått något slags samförstånd. Men så säger hon en dum jävla sak som visar att de är kvar på ruta ett. Klart att han inte kunde låta det passera.

Kvinnan bredvid honom har flyttat sig lite närmare.

– Ska du inte dricka det där kaffet? Det blir kallt om du väntar, vet du.

Hon ler igen. Flörtigt liksom.


Och han vet inte. Han vet verkligen inte.

Publicerat den

Mera gnäll

Den här helgen är det kattutställning (många kategori IV-katter om man skall tro Siames- och Orientalgruppens hemsida) OCH poesifestival i Stockholm. Nämnde jag att Håkan Sandell, föremålet för min första litteraturvetenskapliga uppsats och uppriktiga beundran skall läsa? Och detta måste säklart ske den helg jag jobbar på både lördag och söndag så det finns ingen möjlighet att åka upp. Speciellt inte som jag sjukskrev mig så sent som förra veckan.
Publicerat den

Me and Maggie

Jag är uttråkad. Min nya dator fungerar fint (som f ö heter Maggie), problemet är snarare att jag inte har något att göra med den. Jag behöver något projekt utöver skrivandet. Nu sitter jag mest och kollar min mail någon gång varje timme för att kunna konstatera att jag inte fått någon. Eller så chattar jag över msn med Malm (ja, vi sitter i samma rum) eftersom de som är roliga på min msn antingen är offline eller upptagna med något. Jättekul. Så visst, jag känner mig kanske lite ensam också, mitt umgänge just nu består uteslutande av Malm, katterna och Maggie. David har blockat mig på msn och skicka ett litet mail (yes! mail) om att han tycker att vår bekantskap är ”jobbig och meningslös”, så honom kan jag inte heller prata med mer. Jag har surfat runt på mer eller mindre litterära bloggar och communityn i jakt på nya bekantskaper dock utan framgång.

Jag kan även meddela att det i dagsläget ser ut som om vi kommer bli kvar i Göteborg en termin till för att därefter flytta till en stockholmsförort lämplig att pendla från till Uppsala för den som så önskar.

Publicerat den

Lägenhetserbjudande

Jag har varit sjuk. Riktigt dålig faktiskt. För första gången sedan innan sommaren. Energin räckte ungefär till att hasa runt i lägenheten med glasartad blick och en kopp te i handen. Inte helt lyckat, då jag har haft min första textvecka. Det vill säga att jag närläser mina medkursares texter och kommenterar em grundligt. Har gjort tre, fyra kvar. Imorgon ska jag dock upp till Uddevalla och hjälpa far att flytta. Hoppas att kommentarerna blir klara innan dess. Och på söndag är det fika hos gymnasievännerna.

Idag kommer min nya dator. Jag hoppas att det inte blir något strul. Det brukar det ju annars bli med datorer. Jag hoppas att datorn kommer underlätta, tror det faktiskt. Precis som det är jobbigt att dela en skrivbok är det besvärligt att dela dator.

Igår fick jag och Malm vårt första lägenhetserbjudande i Uppsala-trakterna. Om vi får den, vilket väl inte är helt omöjligt, flyttar vi in den första december. Det är knappt två månader dit! Inför detta har jag väldigt blandade känslor. Å ena sidan, visst kul med ny miljö, kul att börja om från scratch, ska man flytta runt så ska man ju göra det nu: innan man får jobb… barn… rullator. Men, å andra sidan. Här vid västerhavet finns min familj, barndomsvänner, gymnasievänner, nindavänner och universitetsvänner. Vänner överhuvudtaget. Jag är i universums mest kontaktsökande människa och det känns som om tillvaron i Hallstavik kan bli rätt ensam, speciellt som jag går en distanskurs. Nåväl, lite isolation är kanske det jag kan behöva så jag blir klar med Det tudelade trädet. Och Horisonter. Plus att tåget är inte så dyrt, och det finns alltid mail och telefon. Jag har fått intrycket av att Uppsala har en ganska aktiv ”kattvärld”, så jag kanske kan komma igång med utställandet, få Sirrus färgbestämd och sålunda godkänd för avel, så kanske jag blir farmor i en inte alltför avlägsen framtid.

När det gäller Tudelade trädet kan jag berätta att jag mest har fått väldigt positiv kritik. Så jag är glad. Eldprovet blir väl Ninda-mötet på måndag.

Publicerat den

Bokmässan

För att bokmässan ska bli en helt och hållet angenäm upplevelse finns ett par enkla regler.

  1. Gå och lägg dig i tid kvällen innan.
  2. Drick inte alkohol dagen innan.
  3. Bli inte sjuk.
  4. Planera inte in fler aktiviteter den dagen.
  5. Ha bekväma skor på dig.
  6. Tag med en flaska vatten.
  7. Ha inte med dig mer pengar än vad du är beredd att göra dig av med.

I år lyckades jag följa en av dessa regler och det var, lite överraskande, att ha bekväma skor på mig. Förutom obehaget övriga oföljda punkter skapade och det faktum att vi inte kunde trycka ett exemplar av Malms dagbok som vi hade haft för avsikt var vår vistelse på Bokmässan ganska givande. I alla fall så till vida att det resulterade i ett par för mig trevliga inköp:

Efter mycket letande hittade vi Vertigo förlags monter. Jag har länge funderat på att köpa deras samlingsvolym med alla de grekiska tragedierna men lät bli även i år. Istället inhandlades Markis de Sades Filosofin i sängkammaren. Resten av böckerna inhandlades hos Ellerströms. Jag hittade en liten utgåva med fyra noveller av den franske romantikern Téophile Gautier som kommer göra sig bra i min bokhylla och som kan komma att användas i arbetet med Det tudelade trädet. Vidare köptes ännu en 1800-tals roman. Gatusångerskan Omatus äventyr av Hikosaka Kubota en japansk populärroman från 1870-talet som skall bli högst intressant att avnjuta. Den fjärde och sista boken jag köpte var Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda av Claes Andersson. Ett inköp som jag såhär i efterhand har lite svårt att motivera. Kanske för att jag när jag öppnade den på måfå såg någonting om det motstånd skrivprocessen alltid medför. Det är väl i ett sådant motståndstillstånd jag för närvarande befinner mig. Textinlämning ikväll och jag skulle vilja skicka in något mer än det lilla jag har.

Publicerat den

Framsteg

Känns som om jag är i gång nu. Har skrivit rent det första på datorn nu. Och det blir ganska bra, tycker jag. Ja, man ska väl inte ta ut någon seger i förskott, men det känns som om jag är på gång. Har också börjat komma in i det där tillståndet där skrivandet, texten, är det enda som betyder något. Nå, det är väl att ta i något, men nog känns det viktigast. Exempel: D. skickade ett kryptiskt mail om att han tänker komma ner till Göteborg för att gå på bokmässan men ej har någon mobil så: vi kanske ses där? När detta skulle ske är dock ännu oklart och kanske traskar han runt på Svenska Mässan i denna stund. Men detta irriterar mig inte nämnvärt. Helt oberörd är jag givetvis inte, men det känns betydligt mer angeläget att fundera på huruvida man fortfarande hade postdiligenser under den tidsperiod jag skriver om eller om allt skickades med tåg.

Som jag tidigare skrivit om hade jag lite problem med formen. Jag bestämde mig till slut för första person och imperfekt. När jag väl började skriva blev det nästan oavbrutet i presens och formuleringarna fungerade inte alls lika väl i imperfekt. Hur välja? Följa förnuftets röst och de många resonemang jag fört och välja imperfekt, eller gå på känsla och välja presens? Jag bestämde mig för att gå på känsla. Det brukar bli bäst så.

Vidare hoppas jag på att hitta något stipendium så att jag kan resa ner till Frankrike och besöka de platser jag skriver om redan nästa vår.

Publicerat den

Intet nytt

Idag beställdes datorn, vilket betyder att den kommer om 7 till 10 dagar. Jag som vill ha den nu. Det känna som om arbetet kommer komma igång på riktigt först då. Jag har dock textinlämning på söndag och har ännu inte fått ihop något sammanhängande textstycke. Det börjar bli lite stressande. Men ibland är lite press vad jag behöver för att komma igång. Annars: det verkar ljusna på bostadsfronten. Hoppas verkligen på en tvåa på 59 kvadrat utanför Uppsala. Får se hur det blir med det. Äsch, för trött, för rastlös (ja, jag drack en cappucino idag; alldeles för snabbt skall tilläggas; blev snurrig) för att kunna producera något vettigt. Återkommer när jag sansat mig.
Publicerat den

Formproblem

Jag är supertrött. Vet nog inte riktigt varför. Kan ha att göra med att jag jobbade i helgen och sov (alltför) lite. Dessutom var jag och Malm uppe igår och valvakade. Det utmynnade dock i viss glädje då borgarna vann. Men jag tänker inte fortsätta med några utgjutelser rörande valet då det säkerligen redans skrivits ett antal blogginlägg om den saken.

Nej, varför inte fördjupa sig i det bara jag kan skriva om. Exempelvis kan jag avslöja att jag imorgon köper en dator så slipper Malm och jag dela. En bärbar och tjusig liten sak som förhoppningsvis underlätta den för mig tunga skrivarprocessen. Jag har i alla fall fått ihop ett första stycke. Det skrevs ner i min kalender på Maxi under lunchen. Dessvärre blev det inte alls lika bra som när jag tänkte ut det bland kaffe och kattmat. Jag hade hittat tonen, rösten, men tappat den igen. Mycket irriterande. Dessutom har jag nog inte riktigt bestämt mig för berättandets utformning. Jag har inte ens bestämt en avgörande sak som imperfekt eller presens! Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för hur subjektiv berättandet ska vara, inte heller hur ‘litterärt’ det skall vara. Det vill säga om den homodiegetiske berättare berättar i en slags implicit dagbok/brev/bekännelse (vilket förutsätter imperfekt?) och hur långt man skall gå med ett sådant stilgrepp. Hur skall man då se på berättarens position? Är han åldrig och ser tillbaka på episoden, berättar om det för någon annan (lyssnare/läsare) eller berättas det precis efter att de skett eller rent av när det sker och berättat i presens? Allt det där påverkar givetvis tonen, rösten, och jag trodde att jag hittat något som fungerade men när jag väl satte mig och skrev blev det inte riktigt som jag tänkt mig plus att jag av någon anledning började i 3:e person (kanske för att jag ursprungligen tänkte ha det så). Nåväl, det löser sig nog, förhoppningsvis redan imorgon.

Publicerat den

Research

Jag har gjort i ordning ett lässchema som jag tappert försöker följa. Det innebär dock minst lika mycket läsning som på litteraturvetenskap, och är därtill huvudsakligen på franska. Jag läste igenom en första bok igår och den hjälpte mig inte nämnvärt så jag hoppas verkligen att resten av bokhögen kommer vara till större nytta. Jag upplever det som väldigt svårt att sätta igång med skrivandet utan dessa kunskaper, men jag antar att jag kommer att bli tvungen då text skall in inte nu på söndag utan nästa. Det är visserligen bara drygt 2 A4 men jag tror att om jag börjar skriva så kommer jag att fortsätta.

Jag har dock märkt att vissa av de övriga kursdeltagarnas texter verkar vara precis den längd som skall skickas in. Det kan röra sig om noveller eller kapitel, vilket får till följd att kapitlen är ganska korta. I Horisonter var kapitlen ganska långa och jag tycker nog det fungerar bättre för de episkt berättande texter jag skriver.

Vidare har jag noterat att den bok av bröderna de Goncourt som jag köpte på antikvariat för ett par dagar sedan är utgiven 1864, och därtill ett försök att skildra samtiden! Det är alldeles utmärkt och jag skall redan idag ta mig till biblioteket (betala min biblioteksskuld) och låna dessa båda bröders dagböcker. Om inte annat kanske jag kan finna något av tidens zeitgeist.