Fredag 19 juni
Jag skrev:
Idag är det midsommar, och barnens sommarlov började igår.
Det ska bli så skönt att inte behöva sätta klockan och gå upp klockan 06 varje morgon. Barnen är så pass stora nu att de, om de vaknar tidigare, själva går upp och leker på sina rum. Bebisen sover i regel länge – idag låg hon och jag kvar till 08, vilken lyx.
Den bästa tiden är nu, när familjen är samlad och varje dag ett äventyr. Tiden går så fort, till hösten börjar min son skolan – hur många sommarlov har vi kvar där barnen är nöjda med att till största delen vara med mamma och pappa? Jag har svårt att förstå dem som ser småbarnsåren som något att uthärda, en påfrestande tid att bara ta sig igenom. Det är nu man delar världar, nu familjens enhet är som starkast. Klart det är jobbigt i stunder eller perioder, men mest är det underbart. Att få vara deras barndom och i viss mån forma den: gå på utflykterna, ha samtalen, pysselstunderna, lekarna, baka bullarna och bröden, läsa böckerna och allt det andra – vilken ynnest!
Det är fantastiskt att se dem växa, deras personligheter utvecklas och de mer och mer få sina egna liv – men det finns också ett vemod i att släppa taget. När läkaren ringde och meddelade att barnet i magen hade Downs syndrom var min mycket själviska (och delvis felaktiga) första tanke: ”Henne får jag behålla!” Sedan dess har jag ju fått lära mig att personer med Downs mycket väl kan flytta hemifrån, få jobb, kanske en livspartner. Lilla B överraskar mig ständigt med sin vilja och sina framsteg, så det känns inte omöjligt att också hon kommer att lämna boet en dag och hitta sig ett annat arbete än att vara min hjälpreda i butiken.
Fredag 3 juli
Det har gått två veckor av sommarlovet, hur kan tiden gå så fort? Sedan midsommar har vi hunnit med flera utflykter och sköna dagar i solen. Men jag blev också sjuk, vem får feber i skiftet juni/juli? Tydligen jag. Nu har jag bara hostan kvar och de kommande dagarna ska jag väl försöka jobba undan lite grejer som blivit liggande: ett manus att läsa, en recension att skriva, en essäsamling att sätta en översättning att få klar. Jag längtar efter den stund där jag i någon mening är ”ikapp”. En chimär, naturligtvis, ett tillstånd att jaga men aldrig uppnå eftersom det alltid kommer nya saker som läggs till eller kommer emellan. Ändå ser jag en punkt där jag tror jag kan vara i större harmoni med min planering, en planering jag lagt större möda på och som därför har chans att hålla. Men först ta sig igenom sommaren, alltså.
Igår kväll såg min make på fotboll, jag låg i den andra soffan med min telefon, håglöst scrollande. När han så tog fram sin dator för att åtgärda några jobbgrejer kände jag mig inspirerad att göra detsamma och kanske få några rader översatta. Men när jag väl startat upp min dator och placerat den på min mage var det ett annat dokument som jag klickade på. Det har legat orört sedan oktober, tror jag, men nu fylldes skärmen av den oavslutade romanen. Lite tvekande läste jag igenom några stycken, redigerade lite, och sedan kastade jag mig ut.
Det är alltid ångestfyllt att börja skriva efter ett längre uppehåll. Klarar jag av denna sinnets alkemi igen, denna märkliga magi där man skapar något av inget? Jag har skrivit hela mitt liv, och ändå förstår jag det fortfarande inte, det är obegripligt. Att bygga en synopsis, en struktur, det är begripligt. Att få en idé, en scen, en premiss. Men att hitta orden, att låta texten växa fram – att bli inspirerad – det är bortom min kontroll, ett ögonblick av fritt fall och sedan tar vinden vid, fångar vingarna och man glider en mening, två meningar, ett stycke, en sida… och vilket rus det är när det flyter så. Sen kanske man kör fast, visst, men man har fått en ny kick, ett nytt bevis på att det gick den här gången också. Man är en junkie, man längtar genast efter nästa high. Och samtidigt breder rädslan ut sig, kommer magin infinna sig nästa gång, kommer texten att falla på plats?
Så jag låg där i min soffa och återupptäckte hur mycket jag älskar att skriva. Tänk att jag kunnat glömma, att jag låtit andra plikter komma emellan utan att någonsin stjäla en stund åt detta värv? Kanske hade jag blivit ängslig, börjat tänka på det som något som måste utmynna i ett manus som kunde möta, vad ska vi kalla det, ”världens krav”? Allt det där har runnit av mig, och nu skriver jag för mig själv igen. Lite manierat och överlastat, kanske, ett frosseri i allt jag älskar och som får just mig att njuta av en text. Ja, jag har gett mig carte blanche och lagt ängslighet, tankar på säljbarhet och kanske även den goda smaken åt sidan.
Det är ett beroende, jag inväntar otåligt nattens timmar då jag får öppna dokumentet på nytt och stiga ner i mina imaginära världar.
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
