23.5

Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.

10.5

Det är grått ute. Barnen hostar fortfarande, kanske ännu mer nu. Jag får som ett tunnelseende, allt annat än dem blir perifert, ovidkommande. Låt dem bara få bli bra. Världens töms på lite av sin färg när de inte är friska. Solen förstår hur det ligger till, den gömmer sig bakom molnen. På förmiddagen går jag till caféet. Det nya har stängt på tisdagar, så jag går till det vanliga. Trots att jag är där strax innan åtta är det bästa bordet redan upptaget. Efter lunch, när jag kommit hem igen bakar jag en äppelpaj med min son. Den blir söt och knäckig, men sonen är ändå mest intresserad av att äta grädden vi har till. Sedan ser vi gamla avsnitt Pippi Långstrump på Öppet arkiv. Det är i någon mening i samma kategori som äppelpajen; för mig är det kanske smaken av trygghet och barndom, kanske ger jag den nu vidare till mitt barn. Även om det inte hjälper mot hostan hjälper det mot något annat. På kvällen kommer regnet, det smattrar mot fönstren. Men det gör ingenting, efter två hostiga nattningar har båda barnen somnat, de sover djupt. De vill ha närhet, hålla våra händer i sömnen. Låt dem bli friska nu, ber jag ordlöst ut i natten. Mörkret och regnet gör ingenting, bara barnen sover tryggt och fridfullt.

8.5

Min son är förkyld. Han har somnat i mitt knä och hans nästäppta små andetag får honom att låta som en katt som spinner. Så byter han ställning, harklar sig och luftvägarna blir fria. Nu låter det bara av andetag och från den öppna balkongdörren av svensk försommar. De där stilla ljuden en söndag i maj: en dörr som slår igen, en bil som kör förbi, en humla, ett barns lätta steg över gruset.

De senaste dagarna har värmen kommit och med den drömmar om hus och kaffe på en solvarm altan. Om rymd, snett kvällsljus som faller över stora golvytor och väggar som rymmer många bokhyllor. Om ett tvättrum med bänkar där man kan stå och vika rena kläder; i drömmarna luktar allt av nytvättade lakan och saft i syrenbersån. Är det skitdrömmar, som Nina Björk sa? Är det drömmen om medelklass: om villan och Volvon och vovven? (Även om min man nog hellre skulle köra Tesla och jag är kattmänniska.)

Så räknar vi på det i tanken, igen. Och kanske, kanske skulle det gå. Om något år, om ett par. Men det finns så många okända variabler, tanken piskar mig tillbaka till vår hyrestrea i Uppsala. Här sover ett barn, eftermiddagsljuset faller över vardagsrummets blå medaljongtapet och hemmabarens gyllne trä och svarta läderpaneler.

Hägringen, huset – kanske skulle de kräva ett annat liv av mig. Ett med anställning och fast lön. Kanske rentav sena hämtningar på förskolan? Detta mitt enda lilla liv… ställd inför valet blir jag kvar hos böckerna och barnen. Välja är alltid också att välja bort. Trädet på innergården står i blom, jag kan dricka kaffe på balkongen.

14.3

Barnen är sjuka, förkylda. Vi har lagt dem för natten, vår pojke i sitt eget rum, vår dotter i vaggan som står i sovrummet. Kvällen tillbringar vi i vardagsrummet, framför varsin skärm. Min make ser på fotboll, jag på en serie. Man hör barnens hostningar från rummen där dörrarna står på glänt. De vaknar inte av det, men förkylningen gör deras sömn orolig. När de inte mår bra, när de är ledsna eller krassliga, är det som att jag långsamt tappas på energi. Anspänningen är lågintensiv men konstant – det är ingenting farligt, en liten hosta, en täppt näsa – och ändå vill jag bara att det ska vara över, att de ska må bra.

Samtidigt arbetar jag vidare med min översättning av Maupassants skräcknoveller, också idag har jag på något sätt fått ihop mina sidor för dagen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna arbeta såhär, upphackat och ansatt av distraktioner, men det går. Även om ansträngningen lämnar mig utmattad när kvällen kommer.

Proust-översättningen är på väg ut i världen. Den har nått förlagets trogna läsare, till månget glatt tillrop, och fått en första fin recension. Den går att beställa här.

Det är det lilla livet, barnen och böckerna. Det är det vackraste, som rymmer allt.

28.2

Jag har suttit med slutredigeringen av min roman, men det är svårt att koncentrera sig, för i Ukraina är det krig. Det kräver en viljeansträngning att inte tänka på det, att inte slukas av tankarna. Mest tänker jag på den improviserade neonatalavdelningen under sjukhuset i Kiev, och jag ser på mitt barn. Hade han inte fått sitt blodbyte när han var fem dagar gammal hade han kanske inte funnits här, som en glad tvååring. Kriget kommer, men livet stannar inte upp för det. Kvinnor är gravida, barn föds – ibland uppstår komplikationer under förlossningen. Det är outhärdligt att tänka på. Min dotter föddes för tre och en halv månad sedan, det är kanske inte konstigt att mina tankar går till mammorna och barnen. Bilder på mammor som sover med sina små barn på tunnelbaneperronger: barnet avslappnat och oskyldigt i sömnen, mamman vaken och orolig, en beskyddande arm över den lilla kroppen som svepts in i filtar mot kylan… mitt hjärta brister. Men jag tänker också på de unga ryska värnpliktiga – de är bara pojkar. Den där ukrainska damen som säger åt soldaten att lägga solrosfrön i fickan så att blommor kan växa när han dör… Fält av gula solrosor under Ukrainas blå himmel, som flaggan. Fält av ryssar och ukrainare. Det är vad som väntar, vad som redan händer. Det var vad min man sade när han väckte mig morgonen efter invasionen: nu har Ryssland gått in, människor kommer att dö. Jag kan inte skaka av mig känslan av att detta bara är början, att fler och värre hemskheter väntar. Det är outhärdligt. Jag har en bebis på tre månader, aldrig har världen varit så skrämmande och hotfull. Hennes oskyldiga, obekymrade ansikte när hon sover. Låt det bli fred, ber jag. Fridsfurste, gjut din fred över jorden. Alastors senaste bok, min översättning, kommer från tryckeriet. Är det meningen att jag ska kränga böcker nu? Det känns futtigt, nästan oanständigt. Min man har läst att jod-tabletterna tagit slut på apoteken, de man tar emot radioaktiv strålning. De har ingen verkan om man är över fyrtio, jag är snart trettiosju, min man femtiotre, men barnen, våra små barn. Min dotter sover och hennes ansikte är alldeles öppet och oskyldigt. Borde vi köpa? Det absurda i att detta är frågeställningar att ta ställning till. Jag sitter med romanen, försöker välja skiljetecken – det känns så futtigt. Stänger av mina sociala medier, står inte ut. Världen är obegriplig. Hur kan man slå in på den här vägen om man sett ett barns sovande ansikte? Hur kan inte en sådan syn skölja bort all grymhet ur ens själ? Så tänker jag på korset, det är samma obegriplighet och den finns inbäddad där, i själva grunden för allt jag tror på. Så spricker jag upp i något slags hopp, ändå, påminner mig om att efter korset kommer påsknatten. Där finns tröst, trots allt, graven är tom.

27.01

Torsdag kväll. Klockan är halv sju och jag sitter i barnets rum, han ligger på golvet och leker med sina bilar och lastbilar, nöjd med min passiva närvaro. Min mobil spelar Pet Shop Boys på sin kassa högtalare, men jag vill inte gå bort till vardagsrummet och hämta blåtandshögtalaren, vill inte riskera att störa barnets lek.

Det lilla barnet somnade efter middagen, jag ammade vid bordet. Det blev en snabb måltid, som det ofta blir nuförtiden. Man vet aldrig när barnens tålamod sinar, man får passa på att äta när man kan. Ändå håller jag på att vi ska äta alla tillsammans, under vinterhalvåret alltid med tända ljus. Det har jag med mig från mitt barndomshem, att äta ska inte bara vara ett sätt att tillgodogöra sig näring utan en stund vi sitter ner som familj och umgås, om så bara för en stund.

Jag hade marinerat kyckling i apelsin och ingefära över natten, som jag nu stekte med broccoli och lite cashewnötter. En av mina stora rädslor innan barnen kom var att jag, som aldrig roats av eller varit speciellt duktig på, matlagning plötsligt skulle behöva göra ”riktig, lagad mat” åt min lilla familj. Också det blev något som jag fick erövra, påhejad och uppmuntrad av min man. Jag är verkligen ingen virtuos, men vardagsrätter som vi alla äter och kan uppskatta går numera med lätthet. Så långt har det gått att vi inte längre köper mjukt bröd, jag bakar själv. Det borde kanske kännas främmande, men gör det inte. Det känns självklart och liksom rätt att detta skall vara en del av min person.

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.

Till Lydia (femtio dagar kvar)

Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.

Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.