Vi närmar oss mitten av maj och med våren ankomst och soliga dagar har det också fallit sig så att jag har två förord som behöver skrivas. Men ack vad ringrostig jag är! Läsa in sig på ett författarskap och ett verk, tänka tankar om dessa, formulera dem, få dem att haka i varandra till begripliga resonemang som stämmer både innehållsmässigt och grammatiskt och som dessutom kanske till och med är entusiasmerande och medryckande att läsa … hur gjorde man det nu igen?
Det här är den del av min verksamhet som alltid gått trögast – artiklar, essäer, förord, föredrag, allt där jag ska formulera mig om ett ämne. Det tar oerhört lång tid innan jag kommer igång och när jag väl gör det, innan jag kommer in i skrivandet, har jag till en början som ett ångestsus i öronen. Sen släpper det oftast, men om jag inte lyckas skriva hela texten i en sittning (vilket man sällan gör) så är det precis lika jobbigt nästa gång jag ska sätta mig med den igen.
Nå, båda dessa böcker hat ordet ”trädgård” i titeln, i övrigt är det två helt olika verk som skiljer sig till form och temperament. Det ena är en samling korta essäer, betraktelser över vitt skilda ting (bilkörning, fäktning, krysantemum och en liten hunds bortgång är bara några av ämnena) som fogats samman till en väldoftande bukett. Den andra är en mycket anglosaxisk och mycket melankolisk kortroman där trädgården snarare kan sägas symbolisera den oskuldsfulla barndomens förlorade Eden.
Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis? Står det inte så hos Proust någonstans? Hellre den synen på de första levnadsåren än den som – om inte dominerar, så i alla fall existerar – idag i psykologins och Freuds efterföljd och tycks mena att den är ett slags sinnets Golgata-vandring där den unga individen åsamkas en rad trauman som han sedan – mer eller mindre medvetet – kommer ägna resten av sitt vuxna liva att bearbeta. Barndomen som en samling aldrig helt läkta sår?
På tal om barn och barndom har min väninna S startat en podd om just ”barn och oss som har dem” tillsammans med två andra mammor: Däggdjur. Det finns tre avsnitt ute (jag har inte lyssnat på det sista än) alla som har ett barn, eller som har en mamma, eller som lever med ett barn eller en mamma kommer ha behållning av podden, tror jag. Rappt och roligt tar de sig an olika aspekter av familjelivet anno 2026. Jag är naturligtvis jävig, men är 100% säker på att jag hade lyssnat även om jag inte känt dem personligen. (Man hittar podden på Spotify och där poddar vanligtvis finns.)
Målningen som illustrerar det här inlägget heter förresten ”Fragrance” och är gjord av den belgiske symbolisten Léon Frédéric.
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
