Etikett: Romanen

Publicerat den

Midsommar och skrivliv

Fredag 19 juni

Jag skrev:

Idag är det midsommar, och barnens sommarlov började igår.

Det ska bli så skönt att inte behöva sätta klockan och gå upp klockan 06 varje morgon. Barnen är så pass stora nu att de, om de vaknar tidigare, själva går upp och leker på sina rum. Bebisen sover i regel länge – idag låg hon och jag kvar till 08, vilken lyx.

Den bästa tiden är nu, när familjen är samlad och varje dag ett äventyr. Tiden går så fort, till hösten börjar min son skolan – hur många sommarlov har vi kvar där barnen är nöjda med att till största delen vara med mamma och pappa? Jag har svårt att förstå dem som ser småbarnsåren som något att uthärda, en påfrestande tid att bara ta sig igenom. Det är nu man delar världar, nu familjens enhet är som starkast. Klart det är jobbigt i stunder eller perioder, men mest är det underbart. Att få vara deras barndom och i viss mån forma den: gå på utflykterna, ha samtalen, pysselstunderna, lekarna, baka bullarna och bröden, läsa böckerna och allt det andra – vilken ynnest!

Det är fantastiskt att se dem växa, deras personligheter utvecklas och de mer och mer få sina egna liv – men det finns också ett vemod i att släppa taget. När läkaren ringde och meddelade att barnet i magen hade Downs syndrom var min mycket själviska (och delvis felaktiga) första tanke: ”Henne får jag behålla!” Sedan dess har jag ju fått lära mig att personer med Downs mycket väl kan flytta hemifrån, få jobb, kanske en livspartner. Lilla B överraskar mig ständigt med sin vilja och sina framsteg, så det känns inte omöjligt att också hon kommer att lämna boet en dag och hitta sig ett annat arbete än att vara min hjälpreda i butiken.

Fredag 3 juli

Det har gått två veckor av sommarlovet, hur kan tiden gå så fort? Sedan midsommar har vi hunnit med flera utflykter och sköna dagar i solen. Men jag blev också sjuk, vem får feber i skiftet juni/juli? Tydligen jag. Nu har jag bara hostan kvar och de kommande dagarna ska jag väl försöka jobba undan lite grejer som blivit liggande: ett manus att läsa, en recension att skriva, en essäsamling att sätta en översättning att få klar. Jag längtar efter den stund där jag i någon mening är ”ikapp”. En chimär, naturligtvis, ett tillstånd att jaga men aldrig uppnå eftersom det alltid kommer nya saker som läggs till eller kommer emellan. Ändå ser jag en punkt där jag tror jag kan vara i större harmoni med min planering, en planering jag lagt större möda på och som därför har chans att hålla. Men först ta sig igenom sommaren, alltså.

Igår kväll såg min make på fotboll, jag låg i den andra soffan med min telefon, håglöst scrollande. När han så tog fram sin dator för att åtgärda några jobbgrejer kände jag mig inspirerad att göra detsamma och kanske få några rader översatta. Men när jag väl startat upp min dator och placerat den på min mage var det ett annat dokument som jag klickade på. Det har legat orört sedan oktober, tror jag, men nu fylldes skärmen av den oavslutade romanen. Lite tvekande läste jag igenom några stycken, redigerade lite, och sedan kastade jag mig ut.

Det är alltid ångestfyllt att börja skriva efter ett längre uppehåll. Klarar jag av denna sinnets alkemi igen, denna märkliga magi där man skapar något av inget? Jag har skrivit hela mitt liv, och ändå förstår jag det fortfarande inte, det är obegripligt. Att bygga en synopsis, en struktur, det är begripligt. Att få en idé, en scen, en premiss. Men att hitta orden, att låta texten växa fram – att bli inspirerad – det är bortom min kontroll, ett ögonblick av fritt fall och sedan tar vinden vid, fångar vingarna och man glider en mening, två meningar, ett stycke, en sida… och vilket rus det är när det flyter så. Sen kanske man kör fast, visst, men man har fått en ny kick, ett nytt bevis på att det gick den här gången också. Man är en junkie, man längtar genast efter nästa high. Och samtidigt breder rädslan ut sig, kommer magin infinna sig nästa gång, kommer texten att falla på plats?

Så jag låg där i min soffa och återupptäckte hur mycket jag älskar att skriva. Tänk att jag kunnat glömma, att jag låtit andra plikter komma emellan utan att någonsin stjäla en stund åt detta värv? Kanske hade jag blivit ängslig, börjat tänka på det som något som måste utmynna i ett manus som kunde möta, vad ska vi kalla det, ”världens krav”? Allt det där har runnit av mig, och nu skriver jag för mig själv igen. Lite manierat och överlastat, kanske, ett frosseri i allt jag älskar och som får just mig att njuta av en text. Ja, jag har gett mig carte blanche och lagt ängslighet, tankar på säljbarhet och kanske även den goda smaken åt sidan.

Det är ett beroende, jag inväntar otåligt nattens timmar då jag får öppna dokumentet på nytt och stiga ner i mina imaginära världar.

Publicerat den

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

Publicerat den

Messalina

Det är en vecka tills jag debuterar som romanförfattare. (Kom och fira med mig! Alltid när festligheter hägrar blir jag orolig att ingen – likt på min födelsedagsmiddag när jag fyllde 23 – kommer att dyka upp. Och den här releasefesten… jag skulle önska att den blev dekadent och dionysisk. Är du osäker, känner att festen är för de närmast sörjande? Tänk om och kom!) Nå, debuten alltså. Den har krupit allt närmare, från underskrivet avtal till debutantporträtt i Svensk Bokhandel, till slutkorr och tryck. Det är overkligt, det är alltför-verkligt.

Som barn drömde jag om att bli författare, att berätta historier och leva i min egen tankevärld tycktes mig den högsta lycka. Det fanns något annat som lockade också, i rollen, i identiteten. Ett slags frikort där ens excentricitet och tillkortakommanden som människa liksom avskrevs. Att jag var blyg och socialt obekväm, att jag kunde vara självupptagen, fåfäng och lättjefull – alltsammans skulle ursäktas av detta enda faktum: jag var en människa som försörjde mig på att skriva böcker. Författarskimret skulle lägga sig som ett förlåtande hölje över alla skavanker, jag skulle inträda i en exklusiv värld där helt andra regler gällde. Att försöka skriva när ens hela existens och lycka hängde på det var naturligtvis fullkomligt omöjligt. När jag inte plågades av skrivkramp skrev jag, inte för mig, utan för världen. För den där guldbiljetten till den alternativa verkligheten.

Så växte jag upp, jag blev något slags vuxen. Mina byrålådor fylldes med ofärdiga texter. Istället gick jag – av en slump – in i litteraturens tjänst på ett annat sätt: jag blev översättare. Nej, rättelse: jag började översätta. Då, i början för ungefär tio år sedan, tänkte jag aldrig på mig som ”översättare”. Jag hade ingen utbildning, inga språkstudier, inget självförtroende. Ändå översatte jag – som en handling, inte en identitet – och i grunden låg min kärlek till det sena artonhundratalet och författarskapen där. Det var klippan jag stod på, den fasta mark jag hade under fötterna.

Så började jag skriva, inte för att bli författare, utan för att skriva. Återigen hämtade jag stöd och näring i sekelskiftet. Jag skrev det jag tyckte om, därför skrev jag också uppriktigt och sant. Resultatet: ett slags blandning av min själ och sekelskiftet. Jag skrev mig ut ur världen och tillbaka till 1800-talet, men jag tog också frikostigt av det som är jag. I mitt debutantporträtt skriver jag:

”Jag skrev med min egen röst, men frammanade en värld besläktad med de som varit mitt arbete och tillflyktsort. Ur mina egna ord sprang barndomens flandriska landskap upp, men förlagt till sekelskiftet. Jag lånade ambra, mysk och bensoe av Baudelaire och smetade dekadensens tunga rökelseångor på sidorna: ur dem steg en lukt av våld och illa undertryckt begär. Att skriva var något jag alltid gjort, men det var först nu texten klingade sann. I grund och botten är jag realist, min roman ett slags karta över min själsvärlds inre topografi. Det är så det måste vara, för böcker kan inte vara goda eller onda, men de kan vara falska eller sanna.”

Jag trodde att jag skulle skriva mig in i gemenskap. Att jag genom denna handling skulle bli en person som fanns i världen. Då, när jag var i den tidiga tjugoårsåldern tyckte jag det var fullkomligt meningslöst att debutera efter 26. Hade man inte gjort det vid det laget hade livet tagit andra vägar och det var bara att acceptera. Men idag, vid 36 års ålder, när boken äntligen är klar och på tröskeln till att skickas ut i världen, undrar jag om det inte blev bättre såhär. Jag har hittat mina gemenskaper, byggt vänskaper som inte står och faller med en diffus författarpersonas dragningskraft, jag har redan tillträde till delar av den där litteraturvärlden i kraft av mina översättningar och kulturartiklar. Jag kommer bli ledsen om boken får dåliga recensioner, jag kommer bli ledsen om den inte uppmärksammas alls – men jag kommer inte bli suicidal.

Skillnaden, tror jag, är att jag som ung vuxen tänkte mig att jag genom att få läsare också skulle skaffa mig en vänkrets. Nu är det snarare så att boken redan på förhand har en läsekrets genom mina vänner och bekanta. Det känns på något sätt sundare.

Åh, men som jag hoppas att ni ska läsa min lilla bok! Den handlar, skulle jag säga, om begär och ensamhet. Såhär skriver förlaget:

Adelsmannen David de Lesrat reser i det sena 1800-talet från Paris till sommarvistelse hos sin borgerlige vän Camille och hans familj i ­Belgien. Snart utvecklar sig ett mörkt triangel­drama med Camilles syster Mathilde, både irriterande, rödhårig och outgrundligt tilldragande, och den förhatlige poeten Laléande som alltid verkar ligga steget före David.

Under tiden faller de Lesrat allt djupare ner i sina egna tankars narcissistiska domän, en avgrund ur vilket det är oklart om han skall lyckas rädda sig. Skall hans aristokratiska disposition verkligen låta sig tyglas av en borgarfrökens famn?

Dekadensromanen Messalina är Hillevi Norburgs skön­litterära debut. Inspirationen hämtas ur den franska dekadansens och symbolismens estetiska rörelser.