Månad: januari 2023

Publicerat den

En välbekant doft

Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.

Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.

I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.

Publicerat den

Första gången i Nice // Vardag

Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.

Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.

Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.

Publicerat den

Två veckor, att komma hem

Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.

Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.

Publicerat den

Stunden före, ”en passant” utanför

Härom kvällen såg jag och maken Netflix-filmen The pale blue eye som inspirerats av Edgar Allan Poes verk och biografi. Jag blev ganska förtjust, det 1800-tals mörka kvällsmiljöerna mot vit snö, vagt olycksbådande bildspråket etc kändes effektfullt och i linje med en Poesk estetik. På sätt och vis var kanske det som fick mig att verkligen uppskatta filmen hur den väckte ett minne av litteraturen som är dess förlaga. I perioder har jag läst mycket Poe (även lyssnat mycket på Lou Reeds konceptalbum där ett antal välrenommerade skådespelare läser dikter och noveller, tips!), och nu påmindes jag av hur mycket jag älskar den där säregna stämningen som råder i Poes verk. Jag ägnade mig vid filmens slut åt en del googlande och hamnade då i prosastycket ”Landor’s Cabin” vilket i princip bara är en enda lång och suggestiv miljöbeskrivning. Underbart!

Förutom min privata Poe-revival så tar jag med mig en särskild scen från filmen. Premissen för filmen är i korthet att en kadett på en militärskola hängt sig, kommissarien Landor kallas in för att utreda vad som hänt och tar då hjälp av Poe som också är kadett på skolan (vilket han som 22-åring också var i verkligheten, själva intrigen är emellertid fullkomligt påhittad). I scenen ifråga befinner vi oss hemma hos kadettskolans läkare. Hans familj spelar en central roll och känns i alla fall delvis modellerad efter huset Usher. Nå, läkaren och Christian Bales antihjälte Landor har lämnat sällskapet för ett enskilt samtal i vad jag tror mig minnas är läkarens arbetsrum. Utan att du som betraktare tänker på det har dottern i huset börjat spela på den stora flygeln ute i salongen. När dörren till arbetsrummet öppnas av sonen ökar musiken i styrka. Vi följer sedan Bale som säger att han ska ta lite luft innan han ansluter sig till de andra, han går genom passagen som går förbi salongen och kameran blir för ett par ögonblick hans ögon, vi ser dotterns rygg genom den öppna dörren, brodern och Poe som andäktigt lyssnar på pianospelet.

När jag såg den här scenen fick jag som en häftig och liksom drabbande estetisk upplevelse. Jag tänkte att det också i verkliga livet är något alldeles speciellt med ögonblicken när du bara är på väg in i festen eller spelet eller samvaron, vilket det än är. Jag tänkte på när jag arbetade på Drottningholms slottsteater och gick genom de öde rummen strax innan första akten skulle ta slut. Att stå bakom en stängd dörr och höra musiken som pågår innanför och sedan tystnaden när publiken gemensamt drar efter andan och sedan brister ut i applåder, redo att släppa ut dem till pausens förfriskningar och själv liksom sväljas av deras entusiastiska ström. Eller när man är på fest och går på toaletten, man hör festljuden genom dörren. Visst stannar man till med handen på dörrhandtaget, dröjer ett litet ögonblick i ”stunden före”? Man vet att man snart kommer vara tillbaka och del av festen, men när man står utanför och står i den betraktandes position kan man hänge sig åt obefläckad förväntan. Man öppnar dörren, ljuden ökar, man är i rörelse men fortfarande utanför, allting stegras.

Jag tyckte The pale blue eye fångade den där känslan väl och jag förundrades lite över att man inte stöter på den oftare i film och litteratur. Jag tänker att det är lite samma sak som i Eyes wide shut (fler ögon!) när Tom Cruise går genom salarna och kameran liksom sveper fram. Även om Cruise där rör sig i salarna är det i en position av betraktare och det är som att han betraktar det som sker som genom en dörröppning, dvs utan att själv delta. (Jag har inte sett filmen på länge, men det är i alla fall så jag minns det.) Eller entagningsfilmen Den ryska arken som jag var mycket förtjust i när den kom. Jag förstår ju att det är ett svårt grepp att använda konsekvent, ofta vill kreatören vara i skeendets mitt, där handlingen och kriserna utspelar sig. Vidare förutsätter en periferi ett centrum och ett verk blir som ett eget kraftfält, det som skildras i bild eller text får en egen densitet bara i kraft av att existera. Att låta det centrala vara helt frånvarande från verket är om inte omöjligt så svårt. Ändå skulle jag vilja skriva något som är precis sådär, som bara är ”stunden före” och där själva historien, vad skeendet egentligen betyder, förblir undflyende och ogreppbart. Inte för att det obegripligt eller flummigt, inte för att det inte finns, utan för att vi bara betraktar det från tröskeln en passant.

Publicerat den

Sinnesintrycken

Vinterfärgerna är vackra pasteller här. Rosa, blått – ibland sjuk av orange vid gryning och skymning. Det är en romantiskt ljus, mjölkigt och disigt, jag har svårt att få det att harmoniera med växtligheten här. Det drömska ljuset, det borde ligga över en sagoskog, över ängar eller nordligare hav. För mitt öga rimmar det illa med palmerna, med kaktusarna och de väldiga bladen. Växterna är för stora här, monstrositeter från en urtid med jätteödlor. Inbäddade i värme och sommarens gula ljus blir erbjuder deras proportioner en välbehövlig svalka, de passar i det varma och överhettade landskapet. Men fjorton grader, det är tidig svensk försommar. Dissonansen blir ett vagt obehag, en unheimlich effekt, de oproportionerliga växterna framträder sådana som det verkligen är.

Sedan är det havet som jag inte tycker luktar hav? Har det alltid varit så? Jag försöker tänka tillbaka till mina italienska resor. Kunde man inte känns den diskreta havsdoften krypa upp längs gränderna när man närmade sig vattnet? Är det ålder, en kvardröjande effekt av coronan i somras? All annan doft och smak finns kvar, men havet bjuder inte på en överväldigande lukt av hav. Kanske är mina doftminnen från andra, vildare, saltare?, hav. Den väldiga Atlanten, barndomens västkust. Kanske kommer lukten med värmen.

Publicerat den

Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.

Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att gå när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.

Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.

Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?

Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.