Etikett: Vardag

Publicerat den

Första gången i Nice // Vardag

Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.

Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.

Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.

Publicerat den

11.5

Nu är jag också förkyld, igen. Det började när jag satt på caféet, det nya. En lätt kittling i halsen, näsan som började rinna, den där speciella men diskreta feberhettan över kinderna. Jag fick packa ihop tidigare än planerat. På vägen hem tog jag ändå omvägen om matbutiken i Rosendal, sortimentet påminner om det som fanns i Hornstull, det känns hemtamt. Skillnaden är att i Hornstull alltid fanns andra kunder, även mitt på dagen: ungdomar och pensionärer, föräldralediga och kulturarbetare som jag. Rosendal är en byggarbetsplats, en sovstad kanske. När jag är där vid elva är det bara jag, personalen och vid kassorna några unga tonårskillar som ska köpa varsin Snickers och försöker förstå hur snabbkassorna fungerar. Sedan genar jag genom skogen, struntar i promenadvägarna, tar småstigarna som skär genom skogen. Hemma hostar barnen. Jag tar upp Maupassant och sandpappret, finputsar bort alla ojämnheter i svenskan. Hejdar mig då och då för att ge min son ljummet honungsvatten, min dotter bröstet. Jag är på sidan 47 av 189, mina tankar rör sig långsamt, mina ögon sticker – det här kommer (i bästa fall) ta hela veckan.

Publicerat den

27.01

Torsdag kväll. Klockan är halv sju och jag sitter i barnets rum, han ligger på golvet och leker med sina bilar och lastbilar, nöjd med min passiva närvaro. Min mobil spelar Pet Shop Boys på sin kassa högtalare, men jag vill inte gå bort till vardagsrummet och hämta blåtandshögtalaren, vill inte riskera att störa barnets lek.

Det lilla barnet somnade efter middagen, jag ammade vid bordet. Det blev en snabb måltid, som det ofta blir nuförtiden. Man vet aldrig när barnens tålamod sinar, man får passa på att äta när man kan. Ändå håller jag på att vi ska äta alla tillsammans, under vinterhalvåret alltid med tända ljus. Det har jag med mig från mitt barndomshem, att äta ska inte bara vara ett sätt att tillgodogöra sig näring utan en stund vi sitter ner som familj och umgås, om så bara för en stund.

Jag hade marinerat kyckling i apelsin och ingefära över natten, som jag nu stekte med broccoli och lite cashewnötter. En av mina stora rädslor innan barnen kom var att jag, som aldrig roats av eller varit speciellt duktig på, matlagning plötsligt skulle behöva göra ”riktig, lagad mat” åt min lilla familj. Också det blev något som jag fick erövra, påhejad och uppmuntrad av min man. Jag är verkligen ingen virtuos, men vardagsrätter som vi alla äter och kan uppskatta går numera med lätthet. Så långt har det gått att vi inte längre köper mjukt bröd, jag bakar själv. Det borde kanske kännas främmande, men gör det inte. Det känns självklart och liksom rätt att detta skall vara en del av min person.

Publicerat den

En helt vanlig dag

Det blev en helt vanlig dag. Utanför började snön att falla igen, den föll och föll, målade världen i mjölkig pointillism. Också vi gick som liksom inbäddade, men då snarare i en trötthet som lägger sig som bomull strax innanför pannbenet. Förmiddagen gled stilla förbi efter en aktiv morgon med lek och frukostätande – dåsade som två lata katter i varsin soffa, han med en bok och jag insvept i en lätt sömn, medan barnet sov sin förmiddagslur. Lunch, en kort promenad i den perfekta kramsnön, ett föga imponerat barn som helst ville gå in och fortsätta sina lekar befriad från de otympliga vinterkläderna. Eftermiddagen framför datorn i arbetsrummet: vidare förberedelser inför det annalkande boksläppet. Jag försöker hitta glädjen och förväntan i att skicka ut boken att möta läsarna, men följde jag instinkten skulle jag resa iväg till en plats utan internetuppkoppling och invänta en brevduva som annonserade att kusten är klar och allt med boken över. Jag tänker att den här djupt rotade instinkten i mig tillsammans mitt dåliga affärssinne gör mig tämligen olämplig som förläggare – och ändå framhärdar jag. Kalla det något slags idealism, jag tror ju att vår svenska tillvaro blir lite vackrare, lite större, lite mer glittrande, lite djupare med den här litteraturen tillgänglig. Så jag framhärdade, skrev små presstexter och satt med mina excelark. Så djupnade världen utanför i djupblå toner och jag lämnade skrivbordet för köket. Matlagning, middag. Fortfarande den där sömngångaraktiga känslan. När man sover för lite når man en gräns att man heller inte riktigt vaknar, där är vi nog nu. Saknaden efter barnet efter att ha tillbringat eftermiddagen isär; innan det var dags att lägga honom lekte vi en stund i vardagsrummet. Frossade i hans närhet, i bebisskratt och bebislukt. Ammade, han somnade inte vi bröstet. Medan maken lade honom förberedde jag mitt arbetsschema inför nästa vecka. Blev tvungen att justera lite, veckan som gått orkade jag inte med de pensum jag förelagt mig själv. Att ge sig en omöjlig uppgift dömd att misslyckas är bara dumt och demoraliserande. Sedan, en kopp te framför en Netflix-serie; jag vilade mitt huvud mot en älskad axel. Och något bröt in som solen genom trötthetsmolnen, det var ett slags lycka.