Anteckning 5 januari

Vid en middag i universitetets regi, det är nu många år sedan, berättade min mamma för sin bordsherre – en fransk professor – om sin dotters dröm att en gång översätta Mallarmé till svenska. ”Till svenska?”, utbrast fransmannen. ”Honom borde man först översätta till franska!”

När jag nu kommit en bit med arbetet att klä ett urval av Mallarmés prosa till svensk språkdräkt kommer jag osökt att tänka på dessa ord. Jag sitter framför en prosadikt och måste ställa mig frågan: men vad står det egentligen här? Man måste ju först förstå för att sedan försöka översätta.

Jag minns också att jag blankt vägrade när A föreslog att jag skulle ge mig i kast med Mallarmé, också det var för ett par år sedan. ”Aldrig”, sade jag självsäkert. Den här volymen är måhända en kompromiss, för jag lämnar sonetterna och den rimmade versen därhän.

Kanske kommer hybrisen med åldern, kanske är man modigare, kanske har man bara insett att man ändå aldrig kommer lyckas så bra som man önskar – varför då inte helt själviskt tillåta sig att umgås med de största, svåraste, mest njutbara författarskapen detta enda lilla översättarliv som man har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s