Etikett: Mallarmé

Publicerat den

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

Publicerat den

Anteckning 12 januari

Allteftersom jag arbetar vidare med min Mallarmé samlas volymerna på mitt skrivbord, på fönsterbrädan. Små torn av böcker börjar så sakteliga att resas.

För var och en av de prosadikterna som inleder mitt urval behöver jag först förstå. Och för att förstå behöver jag sekundärlitteraturen. Så blir jag en liten Alice som faller ner i kaninhålet och in i det det poetiska universum som är Mallarmés. Poeten och hans verk är de lysande stjärnorna och runt dem rör sig en galax med himlakroppar – forskare och författare som antagit utmaningen: att tolka Mallarmé!

Det är en litteraturvetenskaplig metod, måhända, men jag är ändå ingen litteraturvetare utan amatör – i ordets allra bästa betydelse. På mig finns inga krav om vetenskaplig pregnans, jag rör mig i materialet och följer alla hugskott och infall, styrs bara av lusten. Glupskt slukar jag alla nycklar som öppnar dikterna för mig, följer de osynliga trådar som förbinder dem med Mallarmés övriga verk.

Den här kunskapen, all den här entusiasmen – vad ska jag göra av den? Åh, det lockar mig att plöja ner den i översättningen. Låta varje prosastycke åtföljas av en liten mini-essä som förhoppningsvis kan ge läsaren några av de infallsvinklar som jag samlat på mig, utan att för den skull göra anspråk på att vara fullödig eller presentera det senaste forskningen har att säga. Men… det blir mer än de kommentarer vi brukar låta åtfölja våra utgåvor. Tyngdpunkten i verket förskjuts, ska en översättare verkligen ta sådan plats att boken, ja, kanske inte kantrar, men där prosadikter och småessär balanserar mot varandra. Blir det inte en för konstig bok?

Är det inte en frestelse med just Mallarmé? Det finns en cerebral, metapoetisk dimension som lockar läsaren (för att inte säga översättaren!) att ägna sig åt exegetik. Och ändå… Översättningarna skulle ju stå i centrum. (Eventuellt med de franska originalet parallellt för den språkkunnige). Och min röst, en högmodig liten brinnande meteorit i den där galaxen. En bit rymdskrot som kanske, i bästa fall, kunde hjälpa en vilsen läsare att läsa i de mallarméska stjärnorna?

Publicerat den

Anteckning 11 januari

Idag kom böckerna jag beställt för arbetet med Mallarmé-översättningen. Ofta finns något matnyttigt att hämta i andra översättningars förord och när man själv förfärdigat ett råmanus kan en annan översättares val ge perspektiv. Alltså fanns i bokpaketet några olika översättningar till engelska språket. Det… och ett felköp. Jag var ute efter Mallarmé’s poems in prose, men lyckades visst även klicka hem Mallarmé: a poem in prose. På baksidan läser jag:

”There is a meeting point of mind, language and Nature which here translates into connective power, structure and perception. It is all deceptively clear: in this endeavor to catch primal innocence Stephen Ratcliffe finds himself in a room full of objects and words, and a window which fuses with roses, people and memories, all contributing to a kind of (Mallarméan) desperation which – as if they were a bunch of shadows – propels poetic lines onto the pages.”

Jag har inte fördjupat mig i texten än, men tänker att den i någon mening kan sorteras som fan fiction? Tanken på att till och med Mallarmé har sina fan boys gör mig i vilket fall riktigt upprymd.

Publicerat den

Anteckning 5 januari

Vid en middag i universitetets regi, det är nu många år sedan, berättade min mamma för sin bordsherre – en fransk professor – om sin dotters dröm att en gång översätta Mallarmé till svenska. ”Till svenska?”, utbrast fransmannen. ”Honom borde man först översätta till franska!”

När jag nu kommit en bit med arbetet att klä ett urval av Mallarmés prosa till svensk språkdräkt kommer jag osökt att tänka på dessa ord. Jag sitter framför en prosadikt och måste ställa mig frågan: men vad står det egentligen här? Man måste ju först förstå för att sedan försöka översätta.

Jag minns också att jag blankt vägrade när A föreslog att jag skulle ge mig i kast med Mallarmé, också det var för ett par år sedan. ”Aldrig”, sade jag självsäkert. Den här volymen är måhända en kompromiss, för jag lämnar sonetterna och den rimmade versen därhän.

Kanske kommer hybrisen med åldern, kanske är man modigare, kanske har man bara insett att man ändå aldrig kommer lyckas så bra som man önskar – varför då inte helt själviskt tillåta sig att umgås med de största, svåraste, mest njutbara författarskapen detta enda lilla översättarliv som man har.

Publicerat den

Hos Mallarmé

bild(1)

Min månad i Grez är snart slut och jag blir tvungen att lämna detta konstnärskloster. En månad som flutit mig förbi snabbare än den på Mallorca. Jag har känslan av att inte ha jobbat på lika bra, kanske är det bara dagarna som flutit ihop mer. Kanske är det effekten av att bo vid en flod, allt blir strömmande och flytande. Och häromdagen satt jag med en besökande väninna på en servering i Fontainebleau och jag insåg att det där känslan av förundran som kan komma över en när man är på resande fot lös med sin frånvaro. Den senaste tiden har jag rest för mycket, jag är mer förundrad när jag till äventyrs är hemma på Långholmsgatan.

Dessutom: en månad fylld av dåliga nyheter från Sverige. Inget är så ohyggligt när ens nära lider. Min egen smärta? Den bär jag gladeligen och liksom insvept i en liten filt närmast hjärtat. Men när de man bryr sig om har det svårt och man dessutom befinner sig långt bort, och maktlösheten understryks av maktlösheten – bespara mig det. Jag går till sjöarna i skogen och kastar smulor till svanarna, tomma blickar mot en lika tom himmel målad i rosenskimmer och akvarell. Vinterglittrande Grez, frost på de gröna gräset och dis som stiger över Loing.

Häromdagen besökte jag Mallarmé-museet som är ett av dessa museer som inrymts i konstnärshemmet. Som i Grez sätter sig ett visst mått av genius i väggarna, över de vitkalkade väggarna i huset vid Seine svävar Mallarmés ande. Jag besökte det när Seldon och jag bodde i Paris 2010, och visst kände jag en viss oro. Att det skulle bli som Musée de Cluny och Damen med enhörningen i december förra året. Jag klarade mig till Mallarmés eget sovrum innan jag nästan helt överväldigades av, det är svårt att beskriva, men: vördnad. Att stå på denna plats där det vackraste, det mest sublima jag någonsin upplevt, skapats. Den vaga melankoli som härskar över dessa rum, men också deras mänsklighet. Hur Mallarmé blir en människa av kött och blod, i de där rummen är det precis som i Mallarmés dikter: en stark känsla av frånvaro, mästaren var här för ett ögonblick sedan han har bara lämnat stumma instrument som ekar med minnet efter en ton.

Att uppleva dikten i det fysiska rummet. Solfjädern med Mallarmés handskrift på. Sjalen han fick av den dyrkade Méry Laurent, den han alltid lade över axlarna när han var hemma (och som märkligt nog matchade min kappa tämligen utmärkt). Jag blir alldeles tårögd och får gå ut i trädgården en stund. går bland fruktträden, går hela vägen ner, diskreta tårar. Och samtidigt ett slags tacksamhet, att skönhetsupplevelser fortfarande kan skaka om mig i grunden. Den sublima känsla som är på en gång oändligt smärtsam och oändligt njutningsfull för att det är så förfärligt vackert. Jag går tillbaka in och studerar Mallarmés bibliotek, memorerar. Läser sedan faksimilutgåvor av 1. La dernière mode (en bok jag varit på jakt efter i evigheter) och 2. Mallarmés samlade verk. Jag läser med fingrarna och låter dem löpa över hans prydliga handstil. Är det en fetischering av författaren, av boken som objekt? Kanske, men faktum är, dikten hade inte varit lika vacker om den haft en dator som upphovsman. Den låg inbäddad i Mallarmés kött, och den är sprungen ur honom, en del av honom och vice versa. Det hissnande i att detta kan tänkas av en människa är en del av upplevelsen.

bild(2)

Här är början på en dikt av Mallarmé som jag arbetade med för länge sedan, men aldrig fick klar:

Ett spetstyg förlorar sig här
I högsta Spelets ovisshet
Likt en hädelse glipan i evighet
Blott visar säng som inte är.

Den samstämmigt vita konflikten;
Mellan girlangen och den själv står slaget
Mot glåmig ruta drivs den i draget
svävar mer än sveper in i skikten.

Publicerat den

Glasklart

När jag läste litteraturvetenskap (så konstigt det känns att skriva det i imperfekt) tyckte jag alltid bättre om de analyser som anpassade sig efter undersökningsobjektet, det vill säga den skönlitterära texten, än de analyser som anpassade undersökningsobjektet efter dem själva. De förstnämnda var ibland lika njutbara att läsa som texterna själva, emedan de sistnämnda alltid såg likadana ut.

*

Eftersom jag tycker så mycket om de franska symbolisterna, faller det sig naturligt att uppskatta litteraturforskare som Jean-Pierre Richard. Han lägger sig så nära undersökningsobjektet, Mallarmé, att han fått kritiken att analysen blir lidande, utan avstånd blir hans text lika svårtydd som Mallarmés poesi.

”Att frilägga för ögat det poetiska verkets gåtfulla armatur” är Mallarmés definition av vår plan. Logik och sensibilitet är också, efter hans förslag, de bestämda polerna i vår forskning. De tillåter oss att med säkerhet stiga in i detta svårtillgängliga verk genom att i verkets sanna rörelse urskilja en sensibilitet i logiken och en logik i sensibiliteten.

Richard i Roland Lysells översättning

Jag vet inte, men finns det inte något mycket tilltalande i att underkasta sig författarmedvetandet? Att i sin läsning följa hans tänkandes logik – är inte det ett utmärkt sätt att förbli texten trogen i sin tolkning?

*

Bäst blir det kanske när symbolister får tala om symbolister. Här belgiske Verhaeren om Mallarmé:

Varför inte säga att en sonett av Mallarmé är ett palats helt gjort i gloriöst glas som får sitt ljus inte utifrån, utan inifrån? Symbolkonst, säkerligen, och synteskonst.

Ett sätt att säga något om det man egentligen inte kan tala om, genom liknelsen närmar sig Verhaeren något jag känner igen i Mallarmés diktning. Med ord om ord kan läsningen vidgas och det blir möjligt att uttala sig om en kvalité i texten man tidigare saknade begrepp för.

*

Ett glaspalats som lyses upp inifrån…