Kära dagbok. Idag har jag ägnat mig åt de smått fantasilösa och inte speciellt flärdfulla hushållssysslorna. Det skall ske en rockad här på Mallorca – två deltagare åkte i går, en ny kommer idag. Vi två som är kvar har passat på att byta rum, själv övergav jag min balkong för det blå rummet uppe på översta våningen. Dels är badrummet däruppe vackrare, dels finns det något poetiskt med att bo i ett blått rum när texten man arbetar med börjar i – just – ett blått rum:
Det blå rummet är sju meter långt, sex meter brett och nästa fem meter högt. Dagsljuset når det genom ett smalt fönster ett inspärrat av ett galler. Det första intrycket man får är av en mörkt blå atmosfär som härrör ur dess väggar. Stenen är täckt av regelbundna mönster vars motiv utgörs av ett djupblått lövverk målat i en himmelsblå fond. Stuckaturen är också utsmyckad. Där har man återgett ett väldigt gult draperi. På ena sidan faller skendraperiet, det liksom dyker, tack vare en konstfärdig ögats illusion, in i själva rummet. På motsatt sida rivs det dramatiskt itu för att avslöja en stjärnbeströdd himmel och en svindlande balustrad på vilken en knubbig ängel sitter och ler. Det blå rummet är tyst, dess historia lång.
Nå, jag har hittills hunnit bädda rent i mitt eget rum och den nya gästens, samt tvättat inte mindre än fyra maskiner tvätt. Därutöver är det ju söndag idag, så vi gick till marknaden för att inhandla frukt, grönsaker och charkuterier. Det är såhär, när man närmar sig vardagen snarare än semestern i sina vanor som det smått oerhörda i detta företag faktiskt gör sig påmint. Jag kan känna en intensiv, nästan fysisk längtan efter att få omvandla detta från ett ”nu” till minnen. ”När jag tillbringade en månad på Mallorca…”, den röda jorden, lukten av medelhav i vinden, samtalen, vinet, äventyret och arbetet – allt vill jag ordna i ett kabinett med prydligt skrivna etiketter att någon gång ibland ta fram och betrakta.
Den senaste veckan har arbetet emellertid gått trögt; jag ligger – om än inte hopplöst, så likt förbannat – efter i planeringen. De kommande och avslutande två veckorna kommer med andra ord att få ägnas mindre åt äventyr och mer åt disciplinerat arbete.
Hillevi Norburg 