Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.
Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.
Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:
– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.
Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”
Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):
Vit Heliotrop
Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.
(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)
Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.
Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.
”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”
Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):
”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”
Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:
”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”
Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen. Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.
Hillevi Norburg 