Söndag i Valldemossa

bild(1)

Kära dagbok. Idag har jag ägnat mig åt de smått fantasilösa och inte speciellt flärdfulla hushållssysslorna. Det skall ske en rockad här på Mallorca – två deltagare åkte i går, en ny kommer idag. Vi två som är kvar har passat på att byta rum, själv övergav jag min balkong för det blå rummet uppe på översta våningen. Dels är badrummet däruppe vackrare, dels finns det något poetiskt med att bo i ett blått rum när texten man arbetar med börjar i – just – ett blått rum:

Det blå rummet är sju meter långt, sex meter brett och nästa fem meter högt. Dagsljuset når det genom ett smalt fönster ett inspärrat av ett galler. Det första intrycket man får är av en mörkt blå atmosfär som härrör ur dess väggar. Stenen är täckt av regelbundna mönster vars motiv utgörs av ett djupblått lövverk målat i en himmelsblå fond. Stuckaturen är också utsmyckad. Där har man återgett ett väldigt gult draperi. På ena sidan faller skendraperiet, det liksom dyker, tack vare en konstfärdig ögats illusion, in i själva rummet. På motsatt sida rivs det dramatiskt itu för att avslöja en stjärnbeströdd himmel och en svindlande balustrad på vilken en knubbig ängel sitter och ler. Det blå rummet är tyst, dess historia lång.

Nå, jag har hittills hunnit bädda rent i mitt eget rum och den nya gästens, samt tvättat inte mindre än fyra maskiner tvätt. Därutöver är det ju söndag idag, så vi gick till marknaden för att inhandla frukt, grönsaker och charkuterier. Det är såhär, när man närmar sig vardagen snarare än semestern i sina vanor som det smått oerhörda i detta företag faktiskt gör sig påmint. Jag kan känna en intensiv, nästan fysisk längtan efter att få omvandla detta från ett ”nu” till minnen. ”När jag tillbringade en månad på Mallorca…”, den röda jorden, lukten av medelhav i vinden, samtalen, vinet, äventyret och arbetet – allt vill jag ordna i ett kabinett med prydligt skrivna etiketter att någon gång ibland ta fram och betrakta.

Den senaste veckan har arbetet emellertid gått trögt; jag ligger – om än inte hopplöst, så likt förbannat – efter i planeringen. De kommande och avslutande två veckorna kommer med andra ord att få ägnas mindre åt äventyr och mer åt disciplinerat arbete.

Valldemossa

Valldemossa
Min arbetsplats

Så sakteliga börjar jag landa här i Valldemossa. Jag ogillar resandet i sig, men trivs med att vara på nya platser. Här uppe i de mallorcanska bergen är vädret ungefär som en svensk sommar, precis lagom för den som liksom mig ogillar både värme och kyla. Huset vi bor i är fantastiskt, med utsikt över dalen och bergssidorna. Här växlar jag arbetet med översättningen till nöjesskrivandet på romanen och avkopplande läsning. Mitt rum vetter ut mot en balkong, och i detta gränsland mellan ute och inne, mellan iväg och hemma, sitter jag. En betydlig del av dagen ägnar jag åt att betrakta himlen och de ständigt skiftande molnen. Åh, jag skulle kunna ägna en livstid åt dessa moln. När det blåser upp känner man lukten av hav och sälta, och det är något med den grå bergsväggen jag har utsikt över som påminner om västkustens klippor, får mig att känna mig besynnerligt hemma i detta landskap. Själva staden är pittoresk så att det förslår men ändå genuin på något sätt, varje gränd, varje slingrande gata häpnadsväckande vacker. Det finns mycket katter, många har hundar. Jag tänker alltid att det säger något om ett folk om man ser många husdjur, hur man prioriterar i livet och avvägningarna arbete/fritid. Det finns ingen känsla av overklighet över denna plats – snarare är det så att det är Sverige som bleknar. Och trots denna platsens påtaglighet är steget till litteraturen kort – när jag stiger in i Paulina 1880:s blå rum och betraktar krucifixen, låter mig invaderas av hennes religiösa lidelse är det bara ett steg i sidled från Valldemossas i kyrkor i vilkas skuggor vi lever, helgonbilderna i keramik på stadens väggar. Det är som att de inre och yttre livet står varandra närmare – kanske blir det så när att slå upp fönsterluckorna och se ut är en skönhetsupplevelse i sig, man liksom tränas i det sublima från början till slut.

So long, Sverige!

Valldemossa

Tack för all respons på Stasimons 10-årsjubileum. Som vanligt: det gör mig glad och ödmjuk. Jag ska ta och trycka upp den där boken, men det får bli om ett litet tag, kanske inte ens klart i år, eftersom jag imorgon flyr jag det annalkande höstrusket för att tillbringa en månad på Mallorca. Tillsammans med några andra översättare och författare har jag hyrt ett hus där och tanken är vi att ska kunna arbeta koncentrerat i ett mer civiliserat klimat. Under dessa fyra veckor, som jag kommer tillbringa i Valldemossa som Chopin och George Sand, tänker jag framför allt ta igen mig efter en riktigt jobbig vår och en arbetsintensiv sommar, men också: 1. Översätta en bok (for business). 2. Skriva klart en roman (for pleasure). 3. Läsa Nietzsches samlade brev (om än i urval) därför att jag tänker aldrig så skarpt som under hans inflytande. Förhoppningsvis har vi ett toppen wifi så att jag kan blogga och instagramma därnere, annars hörs vi den 16 november igen.