Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.
*
Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.
*
Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:
”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”
Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”
Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.
*
Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.
Hillevi Norburg 