Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.
18. En liten kommentar till det här med demimonder
Jag vill ju inte anklagas för att romantisera eller måla bilder av lyckliga horor. Jag är helt med på att strukturen, om vi ska slänga oss med sådana termer, är djupt orättvis (att jag sedan inte tror att en värld utan orättvisor är möjlig eller kanske ens önskvärd, är en annan sak). Däremot, och det är viktigt, ska vi inte göra misstaget att tala om nuet med dåets termer. Det är inga hjälplösa traffickingoffer vi talar om här – det är inte ens prostituerade! Ändå, ändå hör jag ett missbelåtet mummel stiga från borden i det vitlackerade 2014-års köken. Det kommer ur djupet av samma människor som idag avfärdar Strindberg, som de inte kan läsa, pga av förmodade misogyna åsikter.
Demimonde. Det är att födas som bondflicka; utanför Montpellier, i Manchester eller på ryska landsbygden; det kan vara (dock betydligt mer sällan) att salongernas instängda luft blivit för kvav; oavsett vad är målet Paris, och där kan den förslagna bli en av dessa kurtisaner som badar i mandelmjölk och champagne, glitter i ögonen som diamanterna männen strör över henne. Att det ska vara så laddat, när det är den kvinnliga kroppen som bjuds ut. Som om de, som mumlar vid de där köksborden, aldrig gjort detsamma. Naturligtvis sker byteshandeln även idag – det kan vara lyxartiklar, det kan vara en trofé: en man man bär som en fjäder i hatten, det kan vara, och kanske oftast är, för att köpa sig och själv bevisa, sin kärlek. Sexet där det ensamt är den enda behållningen finns naturligtvis – men blir ganska snabbt förhållandevis meningslöst, men å andra sidan helt ok. Att det å enda sidan kan vara så förbannat heligt med kroppens njutning, och vem man tillåter njuta den – helt ok om inget investeras alls, eller välja det värsta av beroenden, kärleksberoendet. Men en stunds njutning och sedan ett briljantarmband – då är du plötsligt förtryckt.
Invändningen blir nu att det handlar om makt – att demimonden alltid är i underläge, hon befinner sig i beroendeställning. Hennes uppehälle är beroende av männen, och det stämmer ju – till en början. De av 1800-talets kurtisaner som spelade sina kort rätt blev ekonomiskt oberoende, vissa gifte sig med någon av sina älskare. Någon av kärlek, men de flesta såg till att kombinera tillgivenhet med en titel. De blev, av egen kraft, prinsessor och furstinnor. Den värld som var stängd för dem var den offentliga maktens sfär – men informellt kunde de viska i de mäktiga öron som vilade sig på deras dunkuddar, med sin ekonomiska makt kunde de stödja politiker och publicister, visst hade de makt! Så den enda värld som var riktigt stängd, som de inte ens informellt eller efter äktenskap kunde få tillträde till, det var den ”ärbara kvinnans”. Det var de där köksborden på de vitlackerade stockholmsgolven, medelklassens ändlösa tebjudningar. Det är detta som är demimonden förvägrat. Ibland tänker jag att det är som att den moderna människan glömt att med frihet kommer otrygghet och vice versa, med trygghet ofrihet. Värt att beakta när vi är så upptagna med att vaddera vår tillvaro med så mycket trygghet. Och jag tänker: hellre diamanterna och friheten.
17. Dagar i solen förströr vi med Proust
Om hon älskade monsieur de Laléande därför att han var vacker eller kvick, skulle man för att förströ henne kunna finna en ännu kvickare eller mera tilldragande ung man. Om det vore hans godhet eller hans kärlek till henne som hade fäst henne vid honom, kunde kanske någon annan ha försökt älska henne med ännu större trohet. Men monsieur de Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, flyktig eller trogen.
Det var alltså verkligen honom, som hon älskade, och inte de goda eller intagande egenskaper som man i lika hög grad kunde finna hos andra; det var just honom, som hon älskade trots hans många ofullkomligheter och trots hans obetydlighet. Hon var alltså dömd av ödet att älska honom.
16. Dandyer och demimonder
Den kvinnliga dandyn då, finns hon? Knappast, är det kanske lite tråkiga svaret. Betänk vad dandyn är, ett sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning. Att alltid överraska, att bara vara yta. Till världen förhåller han sig likgiltigt. Köttets frestelser intresserar honom inte, eller möjligen bara flyktigt. Det är något androgynt över honom, androgynt inte därför att han mindre manlig, utan därför att han är mindre mänsklig. Likväl bär han flera av de kvinnliga attributen: omsorgen av sin klädsel, vikten vid fysisk skönhet. Han behöver inte vara född vacker, han blir det genom att veta skönhetens värde – och dess pris. För att ställa sig bortom samhället, måste han agera emot dess lagar. Som man är han därför inte speciellt viril eller driftig.
När man idag talar om kvinnliga dandyer tenderar även den som nyanserat resonerat kring dandyismens filosofiska och estetiska överbyggnad när det kommer till männen, begränsar sig till att nämna dagens modeikoner. Den mest vulgära analysen är väl att den manlige dandyn är kvinnlig till sättet, alltså är kvinnan i manskläder, tänk Marlene Dietrich, dandy. Eller så tar man någon med inflytande i jetset-kretsar, tänk Paris Hilton. Eller, så tar man en kvinna som provocerar med sin klädsel och likväl är tongivande, tänk Lady Gaga eller Madonna. Det sista av dessa förhållningssätt är kanske minst vulgärt då det ändå tar till vara på något av dandyismens subversitet. Men man missar dessvärre dess intellektualitet, dess kyla och dess likgiltighet. En Lady Gaga eller en Madonna är i allra högsta grad engagerade i världen.
Nej, vi måste nog tänka på dandyn som en historisk företeelse, en människotyp som gått oss förlorad. Och i forna sekler är den kvinna som har alla hans egenskaper ingen dandy, utan demimonde. En demimonde, en av dessa stora horisontaler, är det namn vi ger en typ av kvinnor i 1800-talets Frankrike. Hon är mer än prostituerad, men mindre än en älskarinna. Mindre än en älskarinna därför att hennes kärlek (och kropp) är till salu, men mer än den prostituerade därför att hon väljer sina älskare (ur en skara mycket prominenta herrar). Liksom dandyn odlar hon sin kvickhet och excellerar i samtalskonst. Hon är inte nödvändigtvis speciellt vacker, hon är en kvinna man kan tala med och som gör intryck med sättet på vilket hon för sig.
Léonide was a modern Ninon de l’Enclos; witty, very intrigante, very ambitious, very good-natured, and very amusing and bonne fille. She was not beautiful, indeed hardly pretty, but she had a clever and pleasing face. Like the famous Ninon, … she brought la galanterie up to the level of fine art, and her admirers came from all sorts and conditions of men. [Om Léonide Leblanc, ”Mademoiselle Maximum”]
En del av hennes lockelse ligger också i att hon alltid kommer att behålla ett visst avstånd till sin älskare, hon blir inte förälskad – där är hon likgiltig. Hon är inte asexuell eller speciellt avmätt – men sen är ju det vad som förväntas av en kvinna i dessa tider. Precis som att dandyns motstånd ligger i hans androgyna hållning, gör demimondens det i och med att hon särar på benen och tillåter sig att vara en sexuell varelse. På detta sätt är de båda undantagsmänniskor, de erkänner samhällets lagar och seder men arbetar sedan emot dem.
La Paîva
Och vidare: detta att de nästan upplöser vad det vulgära sinnet vill ange som deras konstituerande attribut. De rör sig inte mot det överlastade utan mot den enkla och fulländade. Det upphäver klädernas inverkan tills de bara är klädda i dimmor och moln. Jämför följande två passager. Det första ur Barbey d’Aurevillys glasklara analys om dandyismen, det andra om andra kejsardömets kanske mest berömda demimonde, La Païva:
Det fanns en tid, kan ni föreställa er, då dandyer vurmade för luggslitna kläder. Detta skedde just under Brummells tid. De hade nått sin impertinens slut, de förmådde inte mer. De kom på denna idé, som var så dandysk (jag hittar inget annat ord för att beskriva det) att låta riva sönder sina kläder innan de tog på sig dem; hela tygets omfång, tills det inte var mer
än ett slags spets – ett moln. De ville gå i sina moln, dessa gudar! Förfarandet var mycket känsligt och mycket tidskrävande och för att utföra det begagnade man sig av en bit slipat glas. Nå, där är ett verkligt dandyskt faktum. Klädseln har inget med den att göra. Den är nästan inget alls.
She emerged from this vehicle, enveloped in a blue fox fur pelisse of inestimable price; beneath the pelisse she wore some flamboyant dress… No, I’m wrong, it wasn’t flamboyant; on the contrary, it seemed a mere nothing. She just wore lace, cashmere, diamonds on every finger, earrings worth twenty thousand livres apiece; in short, she showed a luxury, simplicity and taste… as if she ha been born in swaddling-clothes which were woven by the fairies. It was magical.
***
I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet).
15. TAPETERNA
Som läsaren märker har jag kanske inte helt felfritt lyckats med den där 1 inlägg om dagen 100 dagar i rad-utmaningen. Likväl tänker jag, ståndaktigt, inte ge upp utan fortsatta med mina 100 inlägg, dock kanske inte helt i rad. Den här veckan har Stasimon eftersatts då jag dels blåst lite liv i mitt sociala liv, dels både arbetat och varit hemskt förkyld. Vidare, sedan beslutet togs att lämna Uppsala för Stockholm är jag distraherad. I synnerhet när en budgivning pågår, och man kanske till och med leder denna budgivning. Omöjligt att hitta något att skriva ett blogginlägg om, för tankarna ÄR HELA TIDEN DÄR. Omöjligt att försjunka ner i Bloy, för jag tänker BARA PÅ TAPETER. Det är sant, jag lider av en sådan, hopplös, själsdisposition som genast flyttar in. Samma sak när jag reser, tilltalar platsen mig flyttar jag genast in (googlar fastighetsannonser och priser på orten, hittar något som är fint och inte orimligt dyrt, börjar googla tapeter och möbler osv.) I tanken har jag redan börjat göra den hjärtslitande, men ack så nödvändiga, rensningen i bokbeståndet. Och hela tiden den där nervositeten, det där pirret – för äntligen, ÄNTLIGEN, är jag på väg tillbaka till STADEN. Längtan barnet, tonåringen bar på över Ljungskiles granitklippor, på Göteborgs spårvagnar och stundom till och med med blicken fäst på Paris takåsar – på väg att uppfyllas. Inte samma febrighet som 2008, när jag var redo att dra av mig huden för att blödande kunna trycka mig mot stadens puls. Snarare den blygsamma yrseln efter ett glas champagne, värmen och glädjen som tillsammans sprider sig i kroppen. Och dessutom: att för första gången äga ett hem. Klä väggarna som man önskar, så ja, jag tänker på tapeter. Jag tänker bort det stockholmsvita och tänker påfågelsblått och medaljong. Jag läser om Mot strömmen och väljer inte enslingen Des Esseintes orange och läderbandsklädda väggar, utan vällustingen Des Esseintes rosa budoar:
Han var sedan länge expert på rena och klara, falska och flyktiga färgtoner. Förr, när han tog emot kvinnor i sitt hem, hade han ordnat en budoar med små snidade möbler av ljust japanskt kamferträ under att slags tälttak av rosafärgat indiskt siden, och i det konstlade ljus som siktades av tyget antog huden en milt rodnande färgton.
Detta rum, där speglarna liksom gav eko och väggarna i oändlighet speglade sig i varandra så att det bildades en hel svit av rosa budoarer, var vida berömt bland skökorna, som var förtjusta i att nakna sänka sig ner i detta ljumma, hudfärgade bad, parfymerat med en doft av mynta som utsöndrades från möblernas träslag.
”Artikelnummer: OV420-02. Hela tapeten ger ett slitet vackert vintagekänsla som påminner om gamla tapeter i Ceylon. Bakgrund (som påminner om ett slitet tyg) i dova beiga toner med mönster i främst dova rosa toner.”
14. Bloy-dagboken, sid. 41
Ordlekar. De är översättarens verkliga mardröm. I värsta fall är de helt enkelt oöversättliga, arbetar man med en kommenterad utgåva kan man i alla fall skriva en liten not om den betydelse som gått förlorad. Idag handlade det om en intrikat lek med termer från heraldiken. Det här är ganska typiskt för Bloy, helt plötsligt leker han med termer från ett specialområde, det kan vara heraldik som nu, men också säg katolsk teologi eller 1880-talets idiomatiska uttryck. På franska betyder ”en abîme” eller ”mise en abîme” det som (om jag förstått saken rätt) kallas hjärtsköld eller hjärtvapen, det vill säga en liten, avgränsad sköld på den stora skölden. ”Abîme” betyder dock också ”avgrund”, jämför med engelskans ”abyss”. Nu är den här heraldiska bibetydelsen inte avgörande på något sätt, men det är en konnotation som ändå ger texten viss färg. I det här fallet hittar jag dessvärre ingen bra lösning, att smyga in någon sköld eller dylikt blir en mycket mer påtaglig markering än den franska textens mycket subtila allusion. Det är inte roligt, men ibland måste man göra dessa omöjliga val. Liksom i diktöversättningen här nedan måste man som översättare bestämma sig för om man vill behålla ordleken, eller bilden den frammanar.
13. Ledigt bunden? Obundet fri?
Att översätta poesi är det svåraste. Det är som det svåraste korsord du någonsin försökt dig på. Det är också det det som ger dig mest. Det är en närläsning utan genvägar. En läsning där du måste väga melodi mot bildspråk mot form. Denna avvägning är det svåraste av allt. Personligen är jag exempelvis dålig på att höra skillnad på betonad och obetonad – så när jag läser bunden form är antalet stavelser, om de är stigande eller inte fallande, mindre viktigt. För min make, matematiker skall tilläggas, upplevs en avvikelse från mönstret lika graverande som säg ett slutrim som saknas, vilket jag i min tur kan finna mer störande. Det finns ytterligare en svårighet – idag kan en strikt bunden form med slutrim och allt kanske kännas arkaisk, det som egentligen skall underlätta blir ett hinder för den moderne läsaren. När det kommer till den poesi jag intresserar mig för – föra sekelskiftets franska – upplever jag ibland att jag för att framkalla samma upplevelse av texten på svenska som på originalets franska hellre rör mig mot en metriskt bristfällig rytm. Men kanske är det så att det är lättare att göra avkall på melodin, på konnotationerna än på det enkelt verifierbara antalet stavelser och rim?
***
På franska upplever jag ofta den bundna formen som mer otvungen – språket är inte lika melodiskt som vårt nordiska. Den bästa dikten på vers är ju den som är fullkomligt otvungen, vars rytm faller sig fullkomlig naturlig. Flödande driver den läsaren med sig utan att man egentligen reflekterar över den eller börjar skandera. Därav fröjden att läsa exempelvis Stagnelius, som också utnyttjar svenskans melodiska kvaliteter till fullo. Och därför är också dikt i bunden form ofta överlägsen den fria versen. Den som skriver på vers ställs inför stramare ramar, han måste noggrannare väga sina ord. Ofta heter det att poeterna är de bästa översättarna, och det är fullkomlig sant. De har öra och öga för nyanser; de har framförallt förmågan att hitta orden och böja dem efter sin vilja. Faran för den översättande poeten ligger kanhända i att dämpa sin egen röst. Å andra sidan, vad är väl en poetröst annat än resultatet av lyhört lyssnande till andra? I mötet med ett annan författarskap, där det intimaste av möten är översättningen, smittas poeten genast av dikten han sysselsatt sig med. Läser du Mallarmé i Ekelöfs översättningen hör du naturligtvis Mallarmé sedd genom Ekelöfs ögon. Men: läs sedan Ekelöfs egen diktning och du kommer finna Mallarmé – en Mallarmé kanske uppbruten till sand och stoft, till atomer, men närvarande i den arkitektur som är Ekelöfs diktning. För visst är det väl så litteraturen fungerar, vi äter de gamla mästarnas kött; det är från dem vi får vår näring eller de inpräntas i vår dittills färglösa, oformliga estetiks dna.
***
Nu är ju jag ingen poet, men har likväl översatt lite poesi. Jag vill med ovanstående resonemang inte underminera min egen position som översättare – eller för den delen underkänna all poesi översatt av andra än poeter. Jag tänker att när det kommer till just poesiöversättning finns det fog för flera översättningar av samma dikt. Här rör det sig ju om en tolkning, eller ännu hellre: resultatet av en läsning. Det är att säga: på detta sätt uppfattar jag denna text. Med de olika tolkningarna kan vi bara röra oss runt själva dikten. Översättningen, kan bli själva nyckeln, en ingång (en av många), till dikten på sitt originalspråk.
***
Här följer två diktöversättningar. Det är från ungefär samma tid, runt 2011. Den första är i bunden form och ingår i min första publicerade översättning: Arma Belgien av Baudelaire. Den andra är ett utdrag ur en tolkning på fri (men om jag få säga det själv: ändå rytmisk) vers av Pierre Louÿs som varken är fullbordad eller utgiven. Louÿs-dikten är snarare resultatet av det haveri som var min masteruppsats i litteraturvetenskap där jag alltså för att fullfölja uppsatsskrivandet kände mig nödgad att först förstå texten. Vilket för mig betydde (betyder) översätta den.
***
Belgarna och Månen av Charles Baudelaire
Man aldrig har en ras så löjlig sett
som dessa belgare. Inför det sköna
de rullar ögonen och börjar stöna.
Allt som oss fröjdar lamslår deras ätt.Ett vackert ord och ögat det blir grått
och matt som på den fisk man nyss har fräst
De skrattar högt när rörande dikt man läst
som för att visa hur de fullt förstått.Som gasten, belgaren skyr allt vad ljuset heter;
Och stundom, under himlavalvets eter
det har jag sett, i plågor hålls han vakenI vidrigheten som ägs av spyan och av dyn,
av pilsner och genever fylld, blicken upp mot skyn,
han skäller högt mot Månen, sittande på baken.
***
ur Pervigilium Mortis av Pierre Louÿs
Slå upp dina ögon mot mig, så ledsna och så ömma,
Speglar för min stjärna, upplysta fristäder,
Dina ögon mer högtidliga av att se sig dyrkade,
Tempel där tystnaden bär lyssnandets hemlighetVilken ö alstrade för oss strofer ur havet?
Våg där böljan rullar sig om dyningen på en våg,
Våra kvällars vågor ger upp andan mot världen
Och fyller oss igen med sitt hudfärgade vatten.En fläkt av lycklig ö och sandelträ lyfter
Ditt hår, oräkneliga vingar, och undflyr oss
Från natten till rosen, vällukt, i natten,
Bortom ditt bröst, tvåfaldigt och rent, drömmarnas Delphi.Tala. Din röst böjer sig med din mun. En gud
Viskar till den melankolins ord
Förhastade av att vara lika älskad som vacker
Och som i ivern känner avskeden skälva.Din röst, det är en förlorad barndoms suck.
Det är din ömtålighet som darrar när den dör.
Det är ditt kött som, alltid stolt att blomstra,
Ständigt i skuggan, tror sig till hälften nedsänkt.
12. Bloy-dagboken, sid. 39
Det är så fint att Bloy liknar sitt alter-ego Marchenoirs ENDE VÄN vid en ”lyckosam testikel” utan vilken Marchenoirs ”virila överlägsenhet förmodligen hade varit ofruktsam”.
11. Bloy-dagboken
Idag gick jag till kontoret och frilansplatsen jag hyr där för att komma igång med Bloy-översättningen på nytt. Det är en otacksam text att arbeta med såtillvida att den är mycket lång (400 sidor) och dessutom mycket svår – arbetet kryper fram, och det första utkast jag producerar är fullt av ord i rött som markerar osäkerheterna, det som måste arbetas om.
Jag har redan levt ett bra tag med denna text – en del texter hittar man tonen direkt, man ligger den nära själv. Så var det med Baudelaire, så var det med Gourmont. Med Bloy har det varit svårare, mitt temperament är honom fjärran. Långsamt invaderar den en, en bläckdroppe i ett vattenglas: svarta slöjor i det transparenta och sedan blir allt opakt och infärgat. Jag tänkte, för att det roar mig och för att det förhoppningsvis också kommer att motivera mig när arbetet känns särskilt tungt, att börja föra ett slags dagbok över detta arbete. (En idé som faktiskt föddes långt innan jag blev tvungen att fylla var dag med ett nytt inlägg, men som inte satts i verket bara.)
Det är en text som inbjuder till ett sådant företag. Som upphäver gränsen mellan dikt och liv. Det är inte dagens fadda autofiktion. Ingen barndom eller vuxenblivande som tuggas och idisslas igen och igen. Det är en eld så stark, en indignation över att den mänskliga tillvaron är en avgrund och så ovärdig: att människan i så mycket väljer det ovärdiga. Det är en eld med svarta lågor som förbränner allt det rör vid – ovänner, inbillade fiender och, framför allt, det egna jaget. Det enda vi, på våra lymfatiska och nordliga breddgrader, skulle kunna sägas ha som påminner om detta är möjligen Strindberg där också den personliga indignationen ibland används till bränsle för det skönlitterära verket.
Vi får se om denna dagbok kan ge mig något, jag hoppas det, och, i bästa fall, även er.
10. Den flercelliges tröstlösa längtan
Jag snubblade över denna artikel som bland annat verkar mena att folks irritation över särskrivningar beror på att det är ett enkelt fel att upptäcka (lite banalt rent av, det tillåter även den mest obildade i språkvetenskapliga frågor att lekmannamässigt komma med en anmärkning) och går tillbaka till traumatiserande barndomsminnen från småskolan innehållande rödpennor (chockerande, jag vet, man LÄR SIG alltså SPRÅKREGLER i skolan, som man sedan dessutom fortsätter att krampaktigt hänga fast vid som vuxen.) (Och sedan detta om att man på 1800-talet stavade lite hursomhelst. Språkreformerna kom först under andra hälften av 1800-talet, jag undrar helt lekmannamässigt om det inte tar tid för dem att bli allmänt vedertagna, och att de är först i och med etablerande av en nationell skriftkultur med tidskrifter, tryckväsende etc. som dessa vedertagna regler helt cementeras. Men det är ju bara mina okvalificerade gissningar, det måste finnas språkvetenskaplig forskning på detta?) (Vidare, att engelskan inte har något med detta att göra? Jag märker själv när jag skrivit mycket på engelska språket att jag har vanan inne att särskriva, precis som att jag, när jag skriver på engelska till en början skriver ihop alltför ofta. Men jag antar att det inte påverkar oss alls att leva i en kultur präglad av engelskspråkiga texter – det är bara jag som är sedvanligt osmidig i tanken.) Nå, det som stör mig på riktigt är dock följande stycke [min fetstil]:
Det är också ett fel man lätt lägger märke till, och som kan ge orden nya betydelser.
– Det är klart det är skillnad på en skum tomte och en skumtomte, men samtidigt framgår det av sammanhanget vad som menas. Den som hävdar att han inte förstår vad som skrivs på grund av särskrivningen gör sig dummare än skribenten.
– I vissa fall kan man ju till och med argumentera tvärtom. Som ordet kolugn. Menar du ko-lugn eller kol-ugn..?
För det här är ett argument som språkliberaler ofta kommer dragandes med: man förstår ju ändå! Varför ha olika stavning för det, de och dem när man kan ha ett enkelt d? Varför ska allt vara så förbannat svårt hela tiden, låt oss förenkla! För naturligtvis är det så att vi kan tyda texten ändå. Det tog ett tag i skriftens historia innan man kom på det här med mellanrum överhuvudtaget, ochvisstgickdetalldelesutmärktattläsatexterdåmed! D är ju inte huruvida d är omöjligt att läsa – det handlar om att under lätta läsningen så mycket man bah för mår. Så kan man koncentrera sig på textens innehåll snarare än uttydningen själv. (Ett språk utan nyanser, vilken mardröm.)
***
Vidare, är inte denna vilja att göra det enklare för sig (vilket i förlängningen, paradoxalt nog, är att försvåra kommunikationen) bara en del av en större, övergripande tidsanda. Kanske är det så att tillvaron blivit så fragmenterad att den moderna människan inte står ut? Det är den utvecklade organismens hopplösa längtan tillbaka till den mest okomplicerade tillvaron – den encelliges. Ingen differentiering, inga gränser andra än dem mellan ditt eget omedvetna jag och vätskan du flyter omkring i. Tillvaron maximalt reducerad, förenklad. Den är allnärvarande, denna strävan att förenkla in absurdum. Allt är politik! Eller: allt är konst! Eller: det finns inga kön (bara utbytbara konstruktioner)! Inga jobbiga definitioner, inga gränser som skulle kunna exkludera något eller någon! Du möter en annan encellig? Ni smälter samman, en omvänd mitos, ni är ett; enhet, encellighet, ensalighet. Det är så enkelt, det är den demokratiska tanken för den late. Inga motstridiga viljor, alla är med, alla är en. Det är den öppna planlösningens princip, istället för att ge alla möjligheten att öppna dörrarna, river man väggarna.
Hillevi Norburg 