Jag snubblade över denna artikel som bland annat verkar mena att folks irritation över särskrivningar beror på att det är ett enkelt fel att upptäcka (lite banalt rent av, det tillåter även den mest obildade i språkvetenskapliga frågor att lekmannamässigt komma med en anmärkning) och går tillbaka till traumatiserande barndomsminnen från småskolan innehållande rödpennor (chockerande, jag vet, man LÄR SIG alltså SPRÅKREGLER i skolan, som man sedan dessutom fortsätter att krampaktigt hänga fast vid som vuxen.) (Och sedan detta om att man på 1800-talet stavade lite hursomhelst. Språkreformerna kom först under andra hälften av 1800-talet, jag undrar helt lekmannamässigt om det inte tar tid för dem att bli allmänt vedertagna, och att de är först i och med etablerande av en nationell skriftkultur med tidskrifter, tryckväsende etc. som dessa vedertagna regler helt cementeras. Men det är ju bara mina okvalificerade gissningar, det måste finnas språkvetenskaplig forskning på detta?) (Vidare, att engelskan inte har något med detta att göra? Jag märker själv när jag skrivit mycket på engelska språket att jag har vanan inne att särskriva, precis som att jag, när jag skriver på engelska till en början skriver ihop alltför ofta. Men jag antar att det inte påverkar oss alls att leva i en kultur präglad av engelskspråkiga texter – det är bara jag som är sedvanligt osmidig i tanken.) Nå, det som stör mig på riktigt är dock följande stycke [min fetstil]:
Det är också ett fel man lätt lägger märke till, och som kan ge orden nya betydelser.
– Det är klart det är skillnad på en skum tomte och en skumtomte, men samtidigt framgår det av sammanhanget vad som menas. Den som hävdar att han inte förstår vad som skrivs på grund av särskrivningen gör sig dummare än skribenten.
– I vissa fall kan man ju till och med argumentera tvärtom. Som ordet kolugn. Menar du ko-lugn eller kol-ugn..?
För det här är ett argument som språkliberaler ofta kommer dragandes med: man förstår ju ändå! Varför ha olika stavning för det, de och dem när man kan ha ett enkelt d? Varför ska allt vara så förbannat svårt hela tiden, låt oss förenkla! För naturligtvis är det så att vi kan tyda texten ändå. Det tog ett tag i skriftens historia innan man kom på det här med mellanrum överhuvudtaget, ochvisstgickdetalldelesutmärktattläsatexterdåmed! D är ju inte huruvida d är omöjligt att läsa – det handlar om att under lätta läsningen så mycket man bah för mår. Så kan man koncentrera sig på textens innehåll snarare än uttydningen själv. (Ett språk utan nyanser, vilken mardröm.)
***
Vidare, är inte denna vilja att göra det enklare för sig (vilket i förlängningen, paradoxalt nog, är att försvåra kommunikationen) bara en del av en större, övergripande tidsanda. Kanske är det så att tillvaron blivit så fragmenterad att den moderna människan inte står ut? Det är den utvecklade organismens hopplösa längtan tillbaka till den mest okomplicerade tillvaron – den encelliges. Ingen differentiering, inga gränser andra än dem mellan ditt eget omedvetna jag och vätskan du flyter omkring i. Tillvaron maximalt reducerad, förenklad. Den är allnärvarande, denna strävan att förenkla in absurdum. Allt är politik! Eller: allt är konst! Eller: det finns inga kön (bara utbytbara konstruktioner)! Inga jobbiga definitioner, inga gränser som skulle kunna exkludera något eller någon! Du möter en annan encellig? Ni smälter samman, en omvänd mitos, ni är ett; enhet, encellighet, ensalighet. Det är så enkelt, det är den demokratiska tanken för den late. Inga motstridiga viljor, alla är med, alla är en. Det är den öppna planlösningens princip, istället för att ge alla möjligheten att öppna dörrarna, river man väggarna.
Hillevi Norburg 