Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hillevi Norburg 
Har du läst Keith Ridgways Animals? Same, same, but different. Och rekommenderas ocksâ den.
Jag har haft en råtta som husdjur. I vuxen ålder. Något gulligare får man faktiskt leta efter!
(Man kan givetvis inte jämföra med en vild), men det är egentligen mycket renliga djur. Tvättar sig ständigt. Det är som att ha en liten hund, tillgiven, kelsjuk och intelligent! Sprider sjukdomar? nja, därom tvistar de lärde. De var nog lika ofta människor som spred smitta. Nå, det är iaf. levande, tänkande varelser de med. (Liten fundering bara…)