8. Remy de Gourmont hittar en eländig katt

gourmont

”Häromdagen hittade vi, i en salong öppen i jämnhöjd med trädgården, en katt, hoprullad till ett litet nystan, men vilken katt! En utmärglad sak, skabbig, som livet så tömt på krafter att den tycktes likgiltig för allt, förutom förnimmelserna i stunden, i denna stund att, vilket var över förväntan, en regnig dag lyckas hålla värmen. Den var hungrig också, men då den inte var en av dessa katter som bara behöver stryka sig mot sina härskarinnor för att få saker att lapa eller saker att äta, tänkte den inte vidare på det. Dess förvåning var synbart stor när den fann sig omringad av en grupp människor som bjöd den på mjölk och bakelser. Den var inte rädd, den var överraskad liksom vi skulle bli om vi gick på en öde väg, törstiga och hungriga, och ett dukat bord dök upp framför våra fötter. Folk skrämde den inte för man hade antagligen aldrig gjort den något ont, men utövade heller ingen lockelse på den, eftersom man aldrig gjort den något gott. I mig väcker djuren nästan mer medlidande än människorna, eftersom djuren är om möjligt än mer handfallna inför olyckan. De har inte möjligheten att förbanna sina bröder eller samhället, vilket ändå ger viss förströelse. Vilka reflektioner skulle en människa inte gjort, om hans liv inskränkts till samma kringflackande och utsvultna tillvaro som denna eländige katts! Jag ser emellertid en punkt på vilken kattens tillvaro är bättre. Om det var en människa som slunkit in i salongen och sjunkit ned i en fåtölj, är det föga sannolikt att man skulle ha bjudit honom på mjölk eller bakelser, och man skulle inte lutat sig över honom för att beundra blänket i hans ögon.”

Eftersom jag inte hade någon inspiration att skriva något eget idag översatte jag istället denna lilla text av Remy de Gourmont som publicerades 1912. Om du liksom jag är förtjust i såväl män som katter kan du klicka dig vidare till denna roliga sida som postar bilder på män och katter i samma poser.

7. 3 x Baudelaire om Dandyn

Baudelaire_1844

Den rike, sysslolöse mannen som, även om han är blaserad, inte har annat för sig än att vandra lyckans stig, mannen som växt upp i lyx och alltsedan ungdomen är van vid att bli åtlydd av andra; mannen slutligen vars enda yrkesutövning består i elegansen, åtnjuter ständigt, och i alla tider, en distinkt fysionomi i en kategori för sig. Dandyismen är en opåtaglig institution, lika bisarr som duellen. Därtill är den gammal, eftersom Caesar, Caitilina och Alkibiades förser oss med lysande exempel; slutligen även allmän, enär Chateaubriand funnit den utmed Nordamerikas sjöar och i dess skogar. Dandyismen, som är en institution bortom lagens råmärken, behärskas av rigorösa lagar vilka alla dess medlemmar är strikt underkastade, och detta oavsett vilken eldig kraft och vilket oberoende som i övrigt kännetecknar deras karaktärer.

***

Vare sig dessa män låter sig kallas raffinerade, otroliga, vackra, modelejon eller dandys, så har de alla samma ursprung, i sitt motstånd och sin revolt är de alla del av en och samma karaktär, är de representanter för det bästa i det mänskliga högmodet, för det idag blott alltför sällsynta behovet av att bekämpa och nedgöra trivialiteten. Därigenom uppstår hos dandyn den provocerande kastens högdragenhet, för att inte säga kallsinne. Dandyismen uppträder i synnerhet i sådana övergångsepoker då demokratin ännu inte hunnit bli allomfattande och aristokratin ännu blott delvis är vacklande och fördärvad.

***

Den obekymrade hållningen, det säkra uppträdandet, airen av enkelhet den härskandes attityd, sättet att bära kostym och styra en häst, dessa lugna gester som likväl låter en ana kraften, och som, då vår blick upptäcker ett av dessa privilegierade väsen hos vilken det sköna och det förfärande ingått en mystisk förening, ger oss anledning att tänka: ”Denne man är kanske förmögen, men i synnerhet är han en Herkules i avsaknad av uppdrag.”

Dandyns karakteristiska skönhet består särskilt i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd; man skulle kunna tala om en latent eld som blott åter sig anas; som skulle kunna men inte vill flamma upp. Detta har mästerligt fångats i dessa bilder.

(Ur Det moderna livets målare av Charles Baudelaire, i översättning av Lars Holger Holm)

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde) och här (om spegelbilden).

5. Spegelbilden

Skulle Narcissus, givet en sådan sak vore möjlig, inte alls förälska sig i sin egen person hade han träffat sig i köttet och inte i spegeln? Ligger dandyns lockelse, attraktionen då i att han är den som närmast kommer att reducera sin person till spegelbild? Det vill säga: vår fysiska uppenbarelse manifesterar alltid i någon mening vårt inre, för dandyn sammanfaller de båda. Det är inte, som för oss andra, två sidor av samma mynt. Det är ett mynt med bara en sida. Jaget inte speglat, inte heller jaget reducerat till spegel; en spegel utan jag? Är det inte vad Barbey d’Aurevilly säger när han påpekar att Brummells storhet, han var Dandy och han var ingenting därutöver? Inga andra begär, inga andra förmågor en detta enda – att vara dandy!

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay) och här (om Oscar Wilde).

4. Berömda dandyer: Oscar Wilde

oscar-wilde

De unga åren: medelklassens sedvanliga mundering. Plommonstopet, Bowler, tweed i klara färger och bekväma byxor väst och kavaj. Inget som provocerar, men inte heller någon studie i diskretion. När tiden vid Oxford lider mot sitt slut bestämmer han sig för att bli en “Professor of Aesthetics”. Nu: knäbyxor, kravatt, sammetskappor och stora kragar man kan fälla ner. Bär han inte på en stor, slokande lilja? Han följer sina ”Principles of Aestetics” nu; spelar sin roll eftersom den är sannare än vad verkligheten någonsin kan vara. Två år efter att han kommit till London ifrån Oxford är han en stjärna. Han ägnar sig åt sitt skrivande och sin kvickhet. Om Oscar luktar det hypnotiskt och drömmar – han baddar pannan i violvatten. Inte som hos Schiller alltså, som inte kunde arbeta utan lukten av ruttnande äpplen…

***

Och häri ligger hela skillnaden mellan romantik och dekadens. Oscars tunga, sövande dofter – steget är inte långt till opiumhålan eller des Esseintes exotiska blomster som är riktiga men ser konstgjorda ut. Du skickar efter de förnämsta violerna från Parma; du hämtar inte in frukt från Voltaires noggrant skötta trädgård. Men ni undrar om Schiller? Historien går som så att Goethe kommer på besök till sin skaldvän, den tyska romantikens två främsta är samlade, och sedan är det lika olika bud, är Schiller sjuk och sängliggande eller är han ute? I vilket fall sätter sig Goethe vid vännens skrivbord och slås av stanken av ruttnande äpplen, han öppnar en låda: förruttnelse och frukt. Chocken, stanken!, är så överväldigande att Världsandens teoretiker nästan svimmar och snabbt öppnar ett fönster. Fru Schiller förklarar sedan att hennes make inte kan arbeta utan den starka lukten. I DN läste jag för ett tag sedan att förklaringen skulle kunna vara att ruttnande frukt ger ifrån sig en lätt berusande gas – ja, alla har vi våra droger. Och på Peter Englunds blogg, där jag först stötte på detta stycke litteraturhistoriska kuriosa, fick jag lära mig att det finns en nervgas – soman – som doftar ruttnande äpplen. Nå, men allt detta är utvikningar.

 ***

Han skriver dramatik nu, Oscar, och den spelas. Strålkastarljuset har hittat honom och det är nu, först nu, han blir en sann Dandy. Ekonomisk säkerhet och flödande kreativitet – i skuggorna väntar Lord Alfred Douglas, den älskade Bosie, och andra unga män. Det är inte ungdomens framgång, den som alltid gränsade till ökändhet och skandal. Klädernas snitt blir enklare, de speglar Regentskapstiden, Regency, då Brummell fick överklassen att lägga av sig pudrade peruker och överdådiga toiletter till fördel för en enkel, svart frack. Men en frack av utsökt snitt. Wilde vet vad han gör, när klädseln blir kyligt korrekt. Förfiningen, elegansen – det som gör honom förmer än andra – sitter inte i tyget, det sitter i honom. Det sitter i sättet han för sig och i hans kvicka och intelligenta repliker. Han har lärt sig nu, det alla stora dandyer måste lära sig: en grön nejlika i knapphålet, en klarröd väst eller en bröstknapp med en turkos eller diamant – det gör så mycket större intryck än slängkappor, sammetsvästar och de stora gesterna.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här.

3. Zenons paradox perverterad

Jag tänker att om man inte ser upp kan livet utveckla sig till en inverterad Akilles och sköldpaddan. Grymheten i detta. Du går med blicken i marken, fokuserar på närmaste lilla mål, och därefter nästa, därefter nästa. Avklarat delmål läggs till avklarat delmål, myrsteg läggs till myrsteg. Problemet är inte att du aldrig kommer fram eller ikapp; helt plötsligt, utan att du märkt det eller kan förstå hur – du har ju knappt rört dig ur fläcken!, har du kommit fram till slutdestinationen och allt är över.

2. Över mig nittonhundrafjortons, nittonhundratrettionios skuggor…

Apropå Ukraina. Att de är så få, de där åren av trygghet och relativt välstånd. I det här landet är det som att man inte vill kännas vid hur bräcklig tillvaron ändå är. Att den mycket väl kan slås i spillror; idag, imorgon. Egentligen vill jag inte vara pessimist med bara färgen svart att tillgå – tänker att det har med erfarenheten att göra. Jag föddes med huden ristad av ärr och det är inte detsamma för de födda här, kan inte vara det. För när jag går i min by i Belgien kan man hitta kulor i 1700-talsväggar, medeltidsslott i ruiner efter tyskarnas sprängladdningar. Och det är inte bara såren i landskap och bebyggelse, det är inte bara att blod spillts här på dessa kullerstenar eller att Verdun bara ligger tre timmar söderut. De sår som har svårast att läka är kanske krigets alla ohyggliga val – överge dina principer, lägg dig platt och visa strupen och hoppas på nåd. Sälj dig till erövrarna och bespottas av de starkare i sina övertygelser än du, beredda att lida och dö för principerna. Tumma lite på din mänsklighet – varje dag måste liven vägas i vågskål, en granne eller ditt barns? Det finns igen värdighet, det finns inga rätta val. Och i slutändan, efteråt, skrivs historien svart och vit när allt egentligen är gråskalor fläckade av tårar och blod. Ohyggligt. Jo, det är en tagg som sitter djupt i mig, vår europeiska historia.

***

Jag läser Oksanens Utrensningen. Jag läser Littells De välvilliga.

 ***

Och ändå. Jag vill ju inte kokettera med vare sig taggar eller ärr. Min tillvaro är privilegierad och dyrbar. Det finns alltid jämförelser att göra. Mina första minnen: vår hund, golvet i min mormors kök, en plyschkatt, småskolans asfalterade innergård, potatismos med spenat. Min makes: bomber över Bagdad.

1. Blogg 100 och Sapfo 1900

Jag tänkte att jag skulle ge detta en chans. Ett inlägg om dagen i hundra dagar – jo, det ska nog gå. Ett sätt att komma igång igen, om inte annat. (Bara att publicera de halvskrivna inlägg som ligger på datorn, om dandyer och annat, vore ju nåt. Eller att hitta rutinen igen, att regelbundet skriva och då skriva klart.) När man inte formulerar sig för sig själv, eller någon annan, nöjer man sig ibland med att låta resonemangen vara underförstådda, man har en känsla för dem, inte mer… Och när man då tar fram dem märker man dess luckor, de bleknar snabbare, man har glömt.

***

Som när jag tidigare idag ska säga något om varför jag gillar Renée Vivien – minns att, men inte inte helt hur eller varför. Det finns en känsla, men inga ord att klä den i och resonemanget blir bara halvt. Jag säger: Renée Vivien – en dödslängtan i paritet med Novalis, avsmaken för män, homosexualiteten. Jag säger: hon är som en man. Glömmer det viktigaste: konsten först. Hennes ointresse för livet, henne längtan till den rena poesin (att jmfr med Mallarmés), ett författarskap som släcker ut människan och där döden och poesin blir ett och samma. Jag säger inte: hon förkroppsligar den sene Nietzsches dionysiska princip; hon river sig i trasor och lägger dem som virke på elden. Hennes skapande är en kall eld. Därför är hon överlägsen så många andra kvinnliga författare från den tiden, i första hand är hon inte kvinna, inte ens människa, hon är ett kärl att fyllas med poesi. Hon är hänsynslös i sitt skapande, hon är en Byron, en rockstjärna. Och det är sällan, tycks det mig, att man finner kvinnliga konstnärskap som är fria på det viset.