”Häromdagen hittade vi, i en salong öppen i jämnhöjd med trädgården, en katt, hoprullad till ett litet nystan, men vilken katt! En utmärglad sak, skabbig, som livet så tömt på krafter att den tycktes likgiltig för allt, förutom förnimmelserna i stunden, i denna stund att, vilket var över förväntan, en regnig dag lyckas hålla värmen. Den var hungrig också, men då den inte var en av dessa katter som bara behöver stryka sig mot sina härskarinnor för att få saker att lapa eller saker att äta, tänkte den inte vidare på det. Dess förvåning var synbart stor när den fann sig omringad av en grupp människor som bjöd den på mjölk och bakelser. Den var inte rädd, den var överraskad liksom vi skulle bli om vi gick på en öde väg, törstiga och hungriga, och ett dukat bord dök upp framför våra fötter. Folk skrämde den inte för man hade antagligen aldrig gjort den något ont, men utövade heller ingen lockelse på den, eftersom man aldrig gjort den något gott. I mig väcker djuren nästan mer medlidande än människorna, eftersom djuren är om möjligt än mer handfallna inför olyckan. De har inte möjligheten att förbanna sina bröder eller samhället, vilket ändå ger viss förströelse. Vilka reflektioner skulle en människa inte gjort, om hans liv inskränkts till samma kringflackande och utsvultna tillvaro som denna eländige katts! Jag ser emellertid en punkt på vilken kattens tillvaro är bättre. Om det var en människa som slunkit in i salongen och sjunkit ned i en fåtölj, är det föga sannolikt att man skulle ha bjudit honom på mjölk eller bakelser, och man skulle inte lutat sig över honom för att beundra blänket i hans ögon.”
Eftersom jag inte hade någon inspiration att skriva något eget idag översatte jag istället denna lilla text av Remy de Gourmont som publicerades 1912. Om du liksom jag är förtjust i såväl män som katter kan du klicka dig vidare till denna roliga sida som postar bilder på män och katter i samma poser.
Hillevi Norburg 