Dag: 16 mars, 2014

Att översätta poesi är det svåraste. Det är som det svåraste korsord du någonsin försökt dig på. Det är också det det som ger dig mest. Det är en närläsning utan genvägar. En läsning där du måste väga melodi mot bildspråk mot form. Denna avvägning är det svåraste av allt. Personligen är jag exempelvis dålig på att höra skillnad på betonad och obetonad – så när jag läser bunden form är antalet stavelser, om de är stigande eller inte fallande, mindre viktigt. För min make, matematiker skall tilläggas, upplevs en avvikelse från mönstret lika graverande som säg ett slutrim som saknas, vilket jag i min tur kan finna mer störande. Det finns ytterligare en svårighet – idag kan en strikt bunden form med slutrim och allt kanske kännas arkaisk, det som egentligen skall underlätta blir ett hinder för den moderne läsaren. När det kommer till den poesi jag intresserar mig för – föra sekelskiftets franska – upplever jag ibland att jag för att framkalla samma upplevelse av texten på svenska som på originalets franska hellre rör mig mot en metriskt bristfällig rytm. Men kanske är det så att det är lättare att göra avkall på melodin, på konnotationerna än på det enkelt verifierbara antalet stavelser och rim?

***

På franska upplever jag ofta den bundna formen som mer otvungen – språket är inte lika melodiskt som vårt nordiska. Den bästa dikten på vers är ju den som är fullkomligt otvungen, vars rytm faller sig fullkomlig naturlig. Flödande driver den läsaren med sig utan att man egentligen reflekterar över den eller börjar skandera. Därav fröjden att läsa exempelvis Stagnelius, som också utnyttjar svenskans melodiska kvaliteter till fullo. Och därför är också dikt i bunden form ofta överlägsen den fria versen. Den som skriver på vers ställs inför stramare ramar, han måste noggrannare väga sina ord. Ofta heter det att poeterna är de bästa översättarna, och det är fullkomlig sant. De har öra och öga för nyanser; de har framförallt förmågan att hitta orden och böja dem efter sin vilja. Faran för den översättande poeten ligger kanhända i att dämpa sin egen röst. Å andra sidan, vad är väl en poetröst annat än resultatet av lyhört lyssnande till andra? I mötet med ett annan författarskap, där det intimaste av möten är översättningen, smittas poeten genast av dikten han sysselsatt sig med. Läser du Mallarmé i Ekelöfs översättningen hör du naturligtvis Mallarmé sedd genom Ekelöfs ögon. Men: läs sedan Ekelöfs egen diktning och du kommer finna Mallarmé – en Mallarmé kanske uppbruten till sand och stoft, till atomer, men närvarande i den arkitektur som är Ekelöfs diktning. För visst är det väl så litteraturen fungerar, vi äter de gamla mästarnas kött; det är från dem vi får vår näring eller de inpräntas i vår dittills färglösa, oformliga estetiks dna.

***

Nu är ju jag ingen poet, men har likväl översatt lite poesi. Jag vill med ovanstående resonemang inte underminera min egen position som översättare – eller för den delen underkänna all poesi översatt av andra än poeter. Jag tänker att när det kommer till just poesiöversättning finns det fog för flera översättningar av samma dikt. Här rör det sig ju om en tolkning, eller ännu hellre: resultatet av en läsning. Det är att säga: på detta sätt uppfattar jag denna text. Med de olika tolkningarna kan vi bara röra oss runt själva dikten. Översättningen, kan bli själva nyckeln, en ingång (en av många), till dikten på sitt originalspråk.

***

Här följer två diktöversättningar. Det är från ungefär samma tid, runt 2011. Den första är i bunden form och ingår i min första publicerade översättning: Arma Belgien av Baudelaire. Den andra är ett utdrag ur en tolkning på fri (men om jag få säga det själv: ändå rytmisk) vers av Pierre Louÿs som varken är fullbordad eller utgiven. Louÿs-dikten är snarare resultatet av det haveri som var min masteruppsats i litteraturvetenskap där jag alltså för att fullfölja uppsatsskrivandet kände mig nödgad att först förstå texten. Vilket för mig betydde (betyder) översätta den.

***

Belgarna och Månen av Charles Baudelaire

Man aldrig har en ras så löjlig sett
som dessa belgare. Inför det sköna
de rullar ögonen och börjar stöna.
Allt som oss fröjdar lamslår deras ätt.

Ett vackert ord och ögat det blir grått
och matt som på den fisk man nyss har fräst
De skrattar högt när rörande dikt man läst
som för att visa hur de fullt förstått.

Som gasten, belgaren skyr allt vad ljuset heter;
Och stundom, under himlavalvets eter
det har jag sett, i plågor hålls han vaken

I vidrigheten som ägs av spyan och av dyn,
av pilsner och genever fylld, blicken upp mot skyn,
han skäller högt mot Månen, sittande på baken.

***

ur Pervigilium Mortis av Pierre Louÿs

Slå upp dina ögon mot mig, så ledsna och så ömma,
Speglar för min stjärna, upplysta fristäder,
Dina ögon mer högtidliga av att se sig dyrkade,
Tempel där tystnaden bär lyssnandets hemlighet

Vilken ö alstrade för oss strofer ur havet?
Våg där böljan rullar sig om dyningen på en våg,
Våra kvällars vågor ger upp andan mot världen
Och fyller oss igen med sitt hudfärgade vatten.

En fläkt av lycklig ö och sandelträ lyfter
Ditt hår, oräkneliga vingar, och undflyr oss
Från natten till rosen, vällukt, i natten,
Bortom ditt bröst, tvåfaldigt och rent, drömmarnas Delphi.

Tala. Din röst böjer sig med din mun. En gud
Viskar till den melankolins ord
Förhastade av att vara lika älskad som vacker
Och som i ivern känner avskeden skälva.

Din röst, det är en förlorad barndoms suck.
Det är din ömtålighet som darrar när den dör.
Det är ditt kött som, alltid stolt att blomstra,
Ständigt i skuggan, tror sig till hälften nedsänkt.