Bedrövad sänkte hon huvudet och hennes blickar föll på de än mer smäktande blickarna från de vissna blommorna på hennes klänningsliv, vilka under sina tunga ögonlock såg ut att vilja brista ut i gråt. Tanken på hur kort tid hennes omedvetna dröm hade varat, på hur kort hennes lycka skulle bli om den någonsin förverkligades, förknippades hos henne med sorgsenheten hos dess blommor, vilka innan de dog försmäktade vid hennes hjärta som de känt slå i dess första, kärlek, dess första förödmjukelse och dess första sorg.
ur Den likgiltige av Marcel Proust övers. Madeleine Gustafsson
Hillevi Norburg 
Fint! Jag älskar den där målningen!
Ansikten i skugga är underskattat!
I övrigt tänker jag mig att färgsättningen i just den tavlan är liksom essensen av ”sekelskiftets bleksiktiga rosor”. I detta nu pågår en allvarlig övertalningskampanj från min sida att detta är en fullkomligt lämplig färgssättning (eller ”tema” som det heter i magasinen) för ett bröllop! (Fästmannen är tveksam men har gått med på ”rosa och champagne”) 🙂