Chaos is a ladder

Jag tror ju som bekant med detta att vara generös. Att tänkande föder mer tänkande, att man kan skumma av intellektets ymniga bägare och låta skummet bli till blogg och skummet till mer seriös verksamhet. Detta underbara att inte tala (bra tankar kommer sällan till mig i stunden, andra människor, även närmaste av vänner, gör min tanke nervös och orolig), men ändå vända sig till någon och ibland få ett gnistrande svar. Förr i tiden var det brev, numera vet jag inte riktigt vad det är (Twitter?) – jag håller fast vid min lilla blogg liksom jag gjort i snart tio år. I denna mina skriveriers lekhage har det då och då uppstått ett resonemang värt att bevara, en formulering att leta sig in i någon annan text och framför allt: bekantskaperna jag gjort genom bloggen! Allt det vackra i mitt liv kan liksom härledas tillbaka till detta mitt anspråkslösa internetgrubblande. Ge upp det, gå vidare? Det ligger inte i min natur, jag utvecklas mycket lite – blir snarare det jag redan är, det jag alltid varit, lite mer, lite djupare. Kanske hade jag önskat annorlunda, men har förlikat mig med att det så det är. Jag är som jag är.

***

Nå, den senaste tiden har varit… ska vi säga omtumlande? Från att ha haft tre-fyra olika jobb (lite beroende på hur man räknar) varav ett tog allt för mycket av min sinnesfrid, rann till sist bägaren över. Så: sammanbrott, uppbrott – ja, uppsägning, och till slut lättnad. Ett av brödjobben struket, i det andra ett uppehåll till hösten. En mager sommar väntar, men en sommar i frihet. I oredan och osäkerheten kan avgrunden vänta, men också rörelsen uppåt. Våga riskera fallet och vinn kanske höjden och den tunna luften. Så jag tillbringar tiden på kontoret, arbetar så intensivt jag kan. Ger arbetet den näring det behöver – promenader, nöjesläsning, andra små njutningar. Och jag letar uppdrag, försöker bredda verksamheten så att den här tillvaron kan få fortgå, ostörd. Översättningar (av icke-sekelskiftes, mer kommersiell karaktär), språkgranskningsuppdrag, artiklar.

***

Det kräver sin tid, så kanske frånvaron fortsätter. Till dess tänkte jag skamlöst tipsa om lite skriverier som kan sysselsätta er så länge. En del är gammalt, men jag har nog inte tipsat om det tidigare (och har jag det ser jag ingen skada i att upprepa mig). Här kan ni till exempel läsa min understreckare om Renée Viven. Och på den utmärkta Tidskriften Stadens hemsida ligger numera nummer 5 uppe där man kan läsa min novell Delila. Den som tycker detta är alltför anspråkslöst hittar här en hel roman av Jean Echenoz där jag översatt ett och ett halvt kapitel.

***

Till sist: I början av april höll jag ett litet föredrag om dandyismen och hittade då följande lilla dikt av den oförliknelige dandyn Robert de Montesquiou (bättre dandy än diktare, av detta att döma) som jag nu måste delge er:

J’aime le jade
Couleur des yeux d’Hérodiade
Et l’améthyste,
Couleur du sang de Jean-Baptiste

(”Jag älskar jade/Färgen av Hérodiades ögon/Och ametist/Färgen av Johannes Döparens blod” – på franska rimmar det! I all sin enkelhet alla symbolismens attribut: urholkade och vulgärt förstådda. Jag måste skriva mer om denna dikt, den vill så gärna vara symbolism att den misslyckas: symbolen reducerad till tom symbolik!)

17. Dagar i solen förströr vi med Proust

Om hon älskade monsieur de Laléande därför att han var vacker eller kvick, skulle man för att förströ henne kunna finna en ännu kvickare eller mera tilldragande ung man. Om det vore hans godhet eller hans kärlek till henne som hade fäst henne vid honom, kunde kanske någon annan ha försökt älska henne med ännu större trohet. Men monsieur de Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, flyktig eller trogen.

Det var alltså verkligen honom, som hon älskade, och inte de goda eller intagande egenskaper som man i lika hög grad kunde finna hos andra; det var just honom, som hon älskade trots hans många ofullkomligheter och trots hans obetydlighet. Hon var alltså dömd av ödet att älska honom.

Vad hon älskar blommor!

Bedrövad sänkte hon huvudet och hennes blickar föll på de än mer smäktande blickarna från de vissna blommorna på hennes klänningsliv, vilka under sina tunga ögonlock såg ut att vilja brista ut i gråt. Tanken på hur kort tid hennes omedvetna dröm hade varat, på hur kort hennes lycka skulle bli om den någonsin förverkligades, förknippades hos henne med sorgsenheten hos dess blommor, vilka innan de dog försmäktade vid hennes hjärta som de känt slå i dess första, kärlek, dess första förödmjukelse och dess första sorg.

ur Den likgiltige av Marcel Proust övers. Madeleine Gustafsson