Proust skriver i en ”Mina vänner”-bok

proust-2

Kring förra sekelskiftet var det i England mycket populärt med så kallade ”confession books”. Man bad sina vänner fylla i sin bok och besvara ett antal förtryckta frågor. Det kanske mest berömda av dessa formulär (och säkerligen de dyraste, det auktionerades ut för strax under 900 000 kronor år 2003) är det som en ung Marcel Proust fyllde i 1890. (Den franske programledaren Bernard Pivot började senare använda sig av just dessa frågor då han intervjuade berömdheter i sitt TV-program. James Lipton i Inside the Actors Studio gjorde sedermera detsamma.)

För även om frågorna är bättre än i de där böckerna vi fyllde i på mellanstadiet (favoritmaträtter finns där, men också poeterna, de militära bragderna, och historiska förebilderna etc.), så känns de märkligt bekanta. Det sekellånga avståndet känns plötsligt inte alls så stort, vi sätter oss vid Proust sida, följer med blicken pennans rörelser över pappret. Ser i denna rörelse barndomens färgpenna, på dess ände ett troll med färgglatt hår, den tomma ramen avsedd för ett självporträtt: alltid lika kritisk för oss med bristfälliga teckningsfärdigheter. Så oerhört viktigt att kunna formulera något slagfärdigt och originellt i den där boken, utan att ge sken av det, naturligtvis. Och svaren sedan. Att komma ett stort sinne nära. Komma det nära när det är helt ungt och ogarderat. Det finns något mycket sårbart, mycket tidlöst och typiskt tonårigt över denne nittonårings svar. Och samtidigt öppnar svaren upp mot det som är författaren till På spaning efter den tid som flytt. Så mycket längtan, så mycket smärta och melankoli i de där svaren…

Favoritdygd Behovet av att älskas och, närmare bestämt, behovet av att smekas och skämmas bort mer än att beundras.
Favoritegenskaper hos en man Kvinnliga behag.
Favoritegenskaper hos en kvinna Manliga dygder och rättframhet i umgänget.
Dina utmärkande drag
Vad du uppskattar mest hos dina vänner Att de visar mig ömhet och att deras personligheter är så utsökta att deras ömhet inte kommer billig.
Din mest utmärkande brist Att inte kunna, inte förmå ”vilja”.
Favoritsyssla Att älska.
Vad lycka är för dig Jag är rädd för att det inte är upphöjt nog, jag vågar inte säga vad det är, av rädsla för att förstöra det genom att uttala det.
Vad olycka är för dig Att inte fått ha känna min mor och min mormor.
Undantaget dig själv, vem skulle du vilja vara Mig, så som de jag beundrar skulle vilja att jag var.
Var skulle du vilja bo Den plats där mina önskningar som genom ett trollslag skulle förverkligas och där all ömhet alltid skulle vara ömsesidig.
Favoritfärg och blomma Skönheten återfinns inte i färgerna, utan i harmonin.
Hennes – och efter den, alla.
Favoritfågel Svalan.
Favoritförfattare För ögonblicket: Anatole France och Pierre Loti.
Favoritpoeter Baudelaire och Alfred de Vigny.
Favorithjälte i fiktionen Hamlet.
Favorithjältinna i fiktionen Bérénice.
Favoritkompositörer Beethoven, Wagner, Schumann.
Favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, Rembrandt.
Favorithjälte i verkligheten Monsieur Darlu. Monsieur Boutroux.
Favorithjältinna i verkligheten
Personer du ogillar mest i världshistorien
Dina hjältinnor i världshistorien Kleopatra.
Favoritmat och dryck
Favoritnamn Jag har bara ett i taget.
Det du avskyr mest Det onda i mig.
Personer i världshistorien som du avskyr mest Jag är inte kunnig nog.
Millitärhändelsen som du beundrar mest? Min millitärtjänst!
Reformen som jag beundrar mest
Något jag önskar att jag hade naturlig fallenhet för Vilja, och förförelser.
Hur jag vill dö Bättre – och älskad.
Sinnestämning just nu Ledan att behöva tänka på mig själv för att svara på alla dessa frågor.
Vilken karaktärsbrist har du mest överseende De som jag förstår.
Favoritmotto Jag skulle vara alltför rädd att den bragte mig olycka.

17. Dagar i solen förströr vi med Proust

Om hon älskade monsieur de Laléande därför att han var vacker eller kvick, skulle man för att förströ henne kunna finna en ännu kvickare eller mera tilldragande ung man. Om det vore hans godhet eller hans kärlek till henne som hade fäst henne vid honom, kunde kanske någon annan ha försökt älska henne med ännu större trohet. Men monsieur de Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, flyktig eller trogen.

Det var alltså verkligen honom, som hon älskade, och inte de goda eller intagande egenskaper som man i lika hög grad kunde finna hos andra; det var just honom, som hon älskade trots hans många ofullkomligheter och trots hans obetydlighet. Hon var alltså dömd av ödet att älska honom.

Vad hon älskar blommor!

Bedrövad sänkte hon huvudet och hennes blickar föll på de än mer smäktande blickarna från de vissna blommorna på hennes klänningsliv, vilka under sina tunga ögonlock såg ut att vilja brista ut i gråt. Tanken på hur kort tid hennes omedvetna dröm hade varat, på hur kort hennes lycka skulle bli om den någonsin förverkligades, förknippades hos henne med sorgsenheten hos dess blommor, vilka innan de dog försmäktade vid hennes hjärta som de känt slå i dess första, kärlek, dess första förödmjukelse och dess första sorg.

ur Den likgiltige av Marcel Proust övers. Madeleine Gustafsson