Jag har varit krasslig ett par dagar nu, jobbat några av de dagarna med allt vad det innebär. Ändå hittat lite styrka att promenera genom trädgårdarna med matematikern, till Kina slott, till våffelbruket. Ätit en frasig våffla, och sedan en halv till. Vi satt utomhus och det var en sådan dag man kallar en vacker höstdag, med kyliga stänk i luften men mjukt ljus som värmde nacken och slätade ut våra ansiktens trötta fåror. Och jag lyckades stanna upp för en stund och njuta ögonblicken jag annars så lätt spiller ut och låter rinna bort på marken.
En kort tröja
Den trogna läsaren minns mitt förtvivlade letande efter en vanlig svart tröja föra året. Något att ha över mina klänningar och kjolar utan fickor, applikationer, oversizemodell eller annat trams. Det största problemet var faktiskt att hitta koftor och tröjor som inte var alldeles för långa, de ska gå till midjan, inte höften. Jag måste därför uttrycka min glädje över att det i höstmodet verkar finnas klassiska, korta tröjor som dessa två från H&M:
Ett lyssnande hav
Ibland är de formuleringar man fastnar för rena felläsningar. Den egna hjärnan som lägger texten till rätta? Det allra bästa med dem är att man inte behöver ha det minsta dåligt samvete att stjäla dem till sina egna texter.
”[…]Här går allt upp i sin egen skönhet. Det smittar av sig. Framför mig ligger havet, vars yta är som blått och violfärgat siden med invävda guldtrådar; men ett siden som lever, har en själ och talar till oss med sitt brus. Det gör mig så upprörd att jag som en galning sjunger till det att det inte ensamt ska vara vackert.” […] Günther promenerade fram och tillbaka i trädgårdsrummet. Mareiles brev hade gjort honom upprörd; det slog en sällsam, het luftström emot honom från detta brev. Han såg Mareile framför sig på klipporna vid Bordighera, sjungande mot ett lyssnande hav en annan Mariel, vild, fri, triumferande, en som stolt och glad var medveten om sin skönhet och sin erotiska dragningskraft.
Jo, jag föredrar mitt stillsamt lyssnande hav än originalets lysande.
La Rochelle/Île de Ré
Jag visar bilder och säger att hit, hit vill jag åka. Inte nu och inte under högsäsong, senare när det inte är så varmt och vindarna rullar in från Atlanten och öppna horisonten.
– Det är inte konstigt, svarar han, att du vill det. Du som växt upp vid havet är nödgad att tycka om ofärdiga landskap.
Ofärdiga landskap? Färgen som flagnat av att allt för mycket saltvatten piskats mot fasaden. Sanddyner där inget kan byggas och inget växa. Näten upphängda på tork, blekta till en gråsilvrig ickefärg liksom drivveden av saltet och solen. Den som lever vid havet lever i ett gränsland – naturens kraft mer påtaglig här, redo att riva ner, sluka människans byggen och farkoster.
Semesterminnen: Säl och Tunnlar
På besök i Villette
Sommartider är ju som bekant deckartider, och även jag hänger mig åt denna ovana under solens gassande strålar. Förra året tog jag mig igenom Håkan Nessers Barbarotti-serie och i år hade översättningen av Arma Belgien lämnat mig med längtan till mitt platta land och därför föll dig sig väl med Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i en fiktiv stad i Belgiens vallonska del. Hedström som har varit DN:s korrespondent i Bryssel är väl bekant med landet och även om det inte stillade längtan att få åka tillbaka utan snarare spädde på den – så var det roligt att i återvända i tanken.
Jag tänkte inte skriva så mycket om själva böckerna som jag som sagt uppskattade för den trogna skildringen av Belgien, för dess egenskaper av gammal hederlig pusseldeckare (där läsaren, dvs jag, fick lov att lista ut mördare och motiv på egen hand) och för att Hedström har en respekt för människolivet jag annars kan i sakna i deckargenren. Att ett liv är något ovärderligt och att det alltid är en tragedi när ett liv slocknar. Alltså tillåter hon offren att vara människor och inte bara en kropp och en gåta som måste lösas av huvudpersonen. Sen måste jag bara säga något om författaren också, för har ni sett en så distingerad dam? När hennes karaktärer har Bruno Magli-skor känns det precis lika naturligt och vant för madame Hedström som de belgiska miljöerna gör. Så på tal om föregående inlägg kan jag bara stilla önska att jag om trettio år åldrats lika elegant som hon!
Foto: Lotte Fernvall, lånat från aftonbladet.se
Hillevi Norburg 