Hos bernur läser jag om det här projektet. Ett kapitel om dagen, olika uppläsare (du börjar med den lysande Tilda Swinton) – med andra ord ett utmärkt tillfälle att bekanta eller återbekanta dig med Melvilles vita val. För min del blir det också att återbekanta mig med lyssnadets ädla konst. Att lyssna till en roman är långt ifrån detsamma som att läsa en roman; dels, rösten som leder dig in i olika tolkningsbanor, understryker och antyder, dels detta att tanken så lätt befriar sig från texten, ger sig iväg i fria associationsbanor. Valet: att stoppa, spola tillbaka, lyssna igen – eller bara dras med i flödet och anse de missade meningarna förlorade.
För mig har upplevelsen, lyssnandet, ytterligare en dimension då jag faktiskt aldrig läst Moby-Dick. Som liten lånade jag den inläst på kassettband (hur många var de? tio? fler?) på det lokala biblioteket i Ljungskile. På den tiden bodde vi i en lägenhet i souterräng: kök, vardagsrum och föräldrarnas sovrum låg på övervåningen, på nedervåningen låg min brors mindre rum och mitt större. Det måste ha varit höst, för jag minns att det var mörkt ute och stormar rev buskarna på vår uteplats. I minnet ligger jag under täcket med bandspelaren, för att undkomma höstruskets sinistra stämning men också för att dämpa ljudet eftersom sovdags sedan länge passerats. Kväll efter kväll lyssnade jag med bultande hjärta till berättelsen om Moby-Dick, och trots att jag vet att jag lånade den flera gånger, och lyssnade till den flera gånger – så minns jag nästan ingenting av själva romanen. Därför blir att lyssna på den igen, för mig, också att gå in i ett barndomsminne och för ett par ögonblick sudda gränserna mellan då och nu.
Hillevi Norburg 