Nu har sommarsäsongen börjat på Drottningholm och den trogne läsaren vet att detta innebär att undertecknad kommer att sakta försvinna in i 1700-talsdimman och sömntyngda kvällar fyllda av flortunna rokokodrömmar. I klartext: våra litterära utflykter här på Stasimon kommer måhända bli mer sporadiska. Å andra sidan, det blir mindre tid till översättning och skrivande men mer läsning – kanske den föder reflektioner mig allt för dyrbara att inte trotsa dimmorna och nedskriva.
*
Min nya devis är att försöka arbeta mindre så att jag ska kunna arbeta mer, dvs hitta den där balansen så att man kan betala sin hyra och ändå ägna sig åt, gud nu skrev jag nästan Konsten med tillbörlig versal, låt oss nöja oss med att säga ”litteraturen” eller kanske ännu mer ödmjukt ”översättning”. Även om denna sista beteckning kanske är allt för snäv; istället: allt det där jag menar när jag säger ”arbetet”. Jag kanske inte har några större ambitioner med mina hastiga anteckningar här på Stasimon, likväl betraktar jag dem ändå som en del av detta ”arbete”, att ordna sina tankar i skrift är måhända både njutbart och nödvändigt, men betraktas inte som avkoppling. Avkoppling, i motsats till arbetet, är att vegetera – att tänka fullkomligt efemära tankar. Att agera snarare än att reflektera.
*
Det är med viss förvåning jag betraktar den person jag växt upp till att bli. Sedan tidig ålder har jag alltid betraktat mig som en i grunden lättjefull och arbetsskygg individ. Nu har jag veritabelt svårt för att lägga undan arbetet, rent praktiskt som i att använda de lediga dagarna eller kvällarna till att göra annat, och mentalt som i att inte tänka på jobbet på tåget/vid middagen/i sängen. När det gäller översättning eller skrivande kan jag inte hjälpa att tycka att det ändå till störst del är positivt, om inte annat är det ett nöje. Värre är det när det när bördan i och med de nya arbetsuppgifterna på teatern vilar över axlarna också efter arbetsdagens slut. Värst är att försöka få tid och ork att räcka till allt. Jag inser att situationen inte är helt sund. Det märkliga ligger i att plötsligt söka lättjan man ägnat sitt liv åt att försöka besegra.
Hillevi Norburg 