Dag: 15 maj, 2012

Publicerat den

Utläst: I smärtans riken

Daudet och hans dotter, målning av Euègene Carrière

Morfinkvällarna, kloralens verkningar.

Erebos, svart grumligt vatten, sömnlös på livets yta, intigheten under. Vilket bad, vilka njutningar när man sänker sig i det! Att sugas ner, vaggas.

På morgonen, smärtor, bett, men hjärnan är fri, kanske renad – eller helt enkelt bara utvilad.

Försökte sova utan kloral. Slutna ögon. Avgrunder öppnar sig till höger och vänster. Nickar till i fem minuter, glider ner i ångestskälvande mardrömmar, faller – yrseln, avgrunden.

ur I smärtans riken av Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt

(Hur svårt är det inte att skildra smärtan? Är det inte svårt att inte rygga inför det som i smärtan inte innebär grandiost lidande? Det skamliga och det ömkliga. Handens skakningar den sjuke försöka dölja, förtvivlan i att inte kunna gå de få trappstegen ned till gatan? Kanske för att det bara är några korta anteckningar, kanske för att vi sedan får ta del av det yttre perspektivet genom vännen Goncourt – hur de än må vara kan läsaren inte annat än drabbas av Daudets nedstigning i smärtans riken.)

Daudet och lille Zézé kommer förbi och tillbringar eftermiddagen hos mig. Han gör mig sorgsen, min käre Daudet; man märker hur lidandet lättar för ett ögonblick, sedan rasar det över honom igen och han hinner aldrig vara annat än krossad.

Daudet och hans hustru Julia av Louis Montegut

För denna smärta, som alltid är ny för oss, den vänjer sig vår omgivning vid, och den blir snabbt tröttsam för alla, också för de som älskar oss. medkänslan trubbas av. Dessutom är det inte av storsinthet utan av stolthet som jag kväver min klagan, för att aldrig behöva se trötthet eller leda i ögonen på de jag älskar.

Publicerat den

Arbetet

Nu har sommarsäsongen börjat på Drottningholm och den trogne läsaren vet att detta innebär att undertecknad kommer att sakta försvinna in i 1700-talsdimman och sömntyngda kvällar fyllda av flortunna rokokodrömmar. I klartext: våra litterära utflykter här på Stasimon kommer måhända bli mer sporadiska. Å andra sidan, det blir mindre tid till översättning och skrivande men mer läsning – kanske den föder reflektioner mig allt för dyrbara att inte trotsa dimmorna och nedskriva.

*

Min nya devis är att försöka arbeta mindre så att jag ska kunna arbeta mer, dvs hitta den där balansen så att man kan betala sin hyra och ändå ägna sig åt, gud nu skrev jag nästan Konsten med tillbörlig versal, låt oss nöja oss med att säga ”litteraturen” eller kanske ännu mer ödmjukt ”översättning”. Även om denna sista beteckning kanske är allt för snäv; istället: allt det där jag menar när jag säger ”arbetet”. Jag kanske inte har några större ambitioner med mina hastiga anteckningar här på Stasimon, likväl betraktar jag dem ändå som en del av detta ”arbete”, att ordna sina tankar i skrift är måhända både njutbart och nödvändigt, men betraktas inte som avkoppling. Avkoppling, i motsats till arbetet, är att vegetera – att tänka fullkomligt efemära tankar. Att agera snarare än att reflektera.

*

Det är med viss förvåning jag betraktar den person jag växt upp till att bli. Sedan tidig ålder har jag alltid betraktat mig som en i grunden lättjefull och arbetsskygg individ. Nu har jag veritabelt svårt för att lägga undan arbetet, rent praktiskt som i att använda de lediga dagarna eller kvällarna till att göra annat, och mentalt som i att inte tänka på jobbet på tåget/vid middagen/i sängen. När det gäller översättning eller skrivande kan jag inte hjälpa att tycka att det ändå till störst del är positivt, om inte annat är det ett nöje. Värre är det när det när bördan i och med de nya arbetsuppgifterna på teatern vilar över axlarna också efter arbetsdagens slut. Värst är att försöka få tid och ork att räcka till allt. Jag inser att situationen inte är helt sund. Det märkliga ligger i att plötsligt söka lättjan man ägnat sitt liv åt att försöka besegra.