Dag: 7 maj, 2012

1.

Jag gillar boktips, det är bara att erkänna. Att komma i kontakt med böcker man annars aldrig skulle hört talas om, än mindre ha läst. (Detta har också till följd att jag gillar alla slags allusioner i böcker, detektivarbetet att nysta upp dem, de nya tolkningarna som öppnar sig för den första texten när man läst också den första. Mitt livs första detektivarbete som också blev avgörande på så många sätt, där tog jag om inte första steget så det steg som förhindrade att avvika, på den väg jag fortfarande vandrar. Vad då? undrar ni. Dorian Grays fickbibel – den gula boken. Och då ska man minnas att detta var i en tid innan google och wikipedia var självklara delar av vardagen och internettiden dyrbar (15 minuter per familjemedlem!) Nåväl, den som söker skall också finna, mitt svar fanns i en annan gul bok, en biografi över Wilde och mitt öde var beseglat. Nå, men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återvända till i framtiden. Nu var det detta med boktips det skulle handla om.) Jag har däremot kommit att försöka inskränka det jag på förhand känner till om en bok till ett minimum – möta texten utan alltför mycket betungande bagage och först efteråt fördjupa mig i författarbiografin eller historiska omständigheter. Denna önskan att möta texten som ett oskrivet blad (jag inte den alltså, ursäkta ordleken) har gått så långt att jag numera undviker att läsa baksidestexter. Om författaren är bekant sedan tidigare, eller om jag hört talas om boken i andra forum, är läsning av baksidestexten fullkomligt onödig. Söker jag däremot att göra en ny bekantskap slår jag hellre upp första sidan eller några sidor in för att få en uppfattning om tonen. Eventuellt låter jag blicken svepa över baksidestexten i jakt på eventuella nyckelord. Därför är jag också tämligen ointresserad av bokrecensioner eller så kallade bokbloggar som oftast blott tillhandahåller resuméer och värdeomdömen. Hellre då en kort rekommendation, ett intresseväckande citat eller ett omnämnande i en text som är mer än en recension.

2.

Själv är jag för skiftande för att lita på. Annars vore jag inte ensam här i villan i kväll. Hella vore inte ute på öppna havet. Och Giovanni vore inte på väg till förintelsen, någon gång mellan i kväll och i morgon, på giljotinen.

Så när internetbokhandelns lockelse blev alltför svår att motstå valde jag att hörsamma några tips jag snappat upp. Ett av dem var Jonas Hassen Khemiris i ett avsnitt av Babel för ett tag sedan. Boken utspelade sig i Paris, och det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet. Giovannis rum kom ut 1956 och var då kontroversiell i sin skildring av manlig homosexualitet. En amerikan i Paris (ett Paris på en gång bekant och främmande), hans flickvän är i Spanien för att fundera över hans frieri och så träffar berättaren Giovanni. Baksidestexten säger (ja, här tillåter jag mig att citera): ”Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionerna kan göra med en människa”. Romanen för överhuvudtaget en intressant diskussion kring vad det är som gör dem till dem vi blir – vad är en människa? Vari ligger hennes ”jag”?

Vi gick bestämt på bio. Jag kan inte komma på annat skäl till att vi gick ut, och jag minns att vi promenerade på de mörka, tropiska Brooklyngatorna, hettan steg från asfalten och slog ut från husväggarna med kraft att döda en karl; all världens vuxna satt hafsiga och gällröstade på trappstegen, tyckte vi, och all världens barnungar hölls på trottoarerna eller i rännstenen eller klängde på brandstegarna; och jag hade armen kring halsen på Joey. Jag var stolt, tror jag, för han räckte mig bara till örat. Vi gick där och Joey berättade oanständiga historier och vi skrattade. Det är besynnerligt att minnas, för första gången på länge, hur glad jag var den kvällen och förtjust i Joey.

Där, i det korta barndomsminnet: berättarjagets oförmåga att minnas sina känslor (jag var stolt, tror jag) – det bedrägliga minnet och oviljan att konfronteras med dem. Men förutom diskussionen som intresserar mig och som framläggs på ett skickligt sätt är för mig det jag bär mer mig från läsningen det kraftfulla, våldsamma språket. Hela texten är återhållen styrka. Muskler som spänns under huden, en halssena som sträcks. Så småningom följer innehållet efter. Det är en våldsam och oförsonlig ton – en text som gör ont att läsa. En fysisk text, om man så vill. Hettan, smutsen, desperationen, allt blir påtagligt.

Jag kände en skälvning inom mig, som när en jordbävning börjar, jag kände mig för ett ögonblick drunkna i hans blick. Hans kropp, som jag lärt känna så väl, glödde i ljuset och fick atmosfären mellan oss att tätna och laddas. Men någonting öppnades i min hjärna, en hemlig dörr öppnades ljudlöst och skrämmande; först nu slog det mig att flykten från hans kropp var en bekräftelse och fastställelse av hans kropps makt över mig. Som ett brännmärke hade hans kropp etsats i mitt sinne, i mina drömmar.

Det är så effektivt beskrivet! Jordbävningar, glödande ljus, den effektfulla omtagningen av ordet ”öppnades”, kampen mellan kroppens drifter och hjärnans förnuft – jag finner inget bättre ord än att språket är just: våldsamt. Och jag tänker på den bok jag läste senast (också den faktiskt ett boktips, som gavs här på Stasimon efter att jag utrett min förkärlek för äventyr och gåtor i akademiska miljöer) Den sista hemligheten (på svenska, The Rule of Four i orginal) där det förekommer en liten passage kring ”omnia vincit amor”, kärleken övervinner allt.

”Det är inte meningen att han[kärleken] ska vara på din sida. Du kämpar med honom, du försöker rädda andra från vad han gör med dem. Men han är för mäktig. Hur mycket vi än lider, säger Vergilius, så förblir han oberörd.”

En sådan tolkning av sentensen ligger långt ifrån det romantiska budskap som det annars brukar på symbolisera där det snarare är de älskande som genom sin kärlek kan övervinna alla hinder, eller att inget skall stå i deras kärleks väg. Jag undrar inte om det finns något att hämta i att erkänna också kärlekens mörkare sida som gör individen till en hjälplös slav och som med sig för lidande och kval. Kärleken övervinner förvisso allt, men de inbegriper också de älskande. Likaså tar kärleken inte nödvändigtvis hänsyn till omvärldens rådande värderingar, och i den konflikten kan individen trasas sönder och ledas till sin undergång – vilket skulle kunna sägas vara historien som berättas i Giovannis rum.